KRÖNIKA: När Sverige är i krig, vem räddar dig då?

”Huvudet känns tungt, det är oklart om det är den psykiska utmattningen eller slagen som fått mig att må såhär. Mina vrister är hårt fastspända i taket. Vi är alla helt nakna, våra kroppar hänger som om vi vore djur i väntan på slakt. Mina öron svider av skriket från dem omkring mig, vissa blir slagna, andra våldtagna. Jag ser inte mycket, det enda jag får upp i huvudet är en bild på min familj. Det är det enda som får mig att vilja överleva där och då.”

Bertil är tjugofyra år gammal och har bott i Sverige hela sitt liv. Han har haft många olika yrken, bland annat som smådjursexpert, plattläggare och expedit. Bertil är uppvuxen i ett kärleksfullt hem med sina föräldrar och sina fem syskon. En sådan familj som alla andra strävar efter att vara.

I sin ungdom gick han en militärutbildning liknande GMU och presterade då bäst i hela sin grupp. Bertil fick därför utökat ansvar som chef över sin trupp, vilket han var väldigt stolt över. De tränade hårt varje dag och efter jobbet gick han alltid hem och spenderade kvällen med sina nära och kära. De åt god mat, skrattade och pratade om hur dagen varit.

Vilket liv, eller hur? Att ha ett givande jobb och en familj som älskar en. En lyx många tyvärr tar för givet idag.

*

En dag vaknade Bertil upp till krig. Ett krig som skulle bli ett rent helvete men det visste han inte då. I brevlådan låg ett brev som berättade att han var tvungen att försvara Sverige. Bertil blev livrädd. Han var nu tvungen att gå ut i krig, på riktigt denna gång. Döda barn, kvinnor och män.

Han ville inte, ville inte alls. Rädslan tog över. Det enda som pågick i hans huvud var föreställningar om alla de olika scenarion han skulle kunna sättas i. Han ville fly. Han ville känna trygghet där han bodde. Han ville inte behöva titta sig över axeln varje gång han var ute och gick.

Bertil önskade dock att han hade gjort det. Att han hade tittat en extra gång över axeln. Han önskade att han lämnat sin familj och landet redan när han fick brevet. Bertil var för sent ute, han fängslades eftersom han vägrade att döda.

*

Totalt mörker. Tystnad blandat med skrik och gråt. En kvadratmeter betonggolv med hål i att sova, äta och utföra sina behov på. Detta var Bertils cell, den cell som han skulle spendera de kommande månaderna i. Bertil var livrädd. LIVRÄDD. Han trodde aldrig att han skulle komma därifrån levande.

En typisk natt kunde börja med att Bertil var tvungen att ta av sig kläderna för att täppa igen hålet, så att han kunde ligga ned utan att svimma av stanken. Cellen var så liten att han var tvungen att ha fötterna upp mot dörren för att överhuvudtaget få plats. Ibland kunde han vakna av en elstöt, det var vakterna som roade sig på utsidan. Kul tyckte dem, en levande mardröm för Bertil.

Till slut lärde han sig att om han virade tröjan runt fötterna kom inte elen igenom tyget. Det var så mörkt i cellen att Bertils ögon började klibba ihop sig, han kunde knappt se längre. Vad fanns det att se? Inget. Ett svart totalt mörker. Ibland sken en liten ljusspringa in över dörren, då skyndade han sig att ställa sig på tå och försöka se ljuset. Idag är Bertils syn kraftigt försämrad, han kan se, dock aldrig igen som förut.

*

Efter fem månader kom dagen då Bertil blev frigiven, nu gällde det att fly fort. Han började gå. Gick mot det angränsande landets gräns, Norge. Det kändes som om färden aldrig skulle ta slut. Han gick i svår terräng, för om han istället skulle gått på vägarna skulle de garanterat gripa honom igen.

Denna gång hade Bertil tur, han klarade färden till fots. När han äntligen kom över till Norska gränsen var han tvungen att ta en gummibåt för att komma över till Danmark. Han betalade 10 000 kronor för att få åka med i en gummibåt, som dessutom var väldigt överbelastad. Båtarna lämnade Norge på natten, åkte tyst över vattenytan mot Danmark.

Ibland fanns det bebisar ombord på dessa båtar, om de inte var knäpptysta så slängdes de i vattnet. Det var bara så det var.

*

Efter att ha rest genom ett tiotal länder kom han äntligen dit. Till det trygga landet i fjärran. Här finns inget krig, här finns skog och natur, snälla människor, jobb, mat och husrum. Äntligen. Dock är något fel i allt det perfekta. Han möts av ord på ett språk som han inte förstår.

De ser inte särskilt glada ut över att Bertil är där. Han möts av blickar som är allt annat än vänliga. Han möts av hat från personer han aldrig förr pratat med.

Dessa människor vet inte om att Bertil är ny i landet och att han mest av allt vill tillbaka till sin familj. De vet inte om att han skulle göra vad som helst för ett jobb. De vet inte om att han försöker varje dag att lära sig mer av det nya språket. De vet ingenting om honom. Han vill berätta, men det är ingen idé tänker han. Ingen vill ha honom där.

*

Berättelsen om Bertil som ni precis har läst är baserad på en verklig människas upplevelser. Denna människa heter egentligen Amjed, landet Sverige handlar egentligen om Syrien, Norge om Turkiet och Danmark om Grekland. Känns det mer verkligt? Förstår ni att detta händer samtidigt som ni läser detta?

Det kan hända oss imorgon, nästa vecka eller kanske aldrig. Jag tror inte att vi förstår att det är såhär och det är det som är problemet. Visst, på ytan är vi alla trevliga och artiga utåt. Vi har vårt hus, vår katt och vår sommarstuga.

Sorgligt nog går några av oss gärna hem och predikar för partier som SD. Innanför stängda dörrar förstås, som de ”lagom” människorna vi är. Med ett glas vin går det extra lätt, då kommer åsikterna fram. Det lilla glaset rödvin som rubbar alla spärrar.

”Vi kan ju inte ta hand om alla”

”Varför ska vi ta hand om dem?”

”De får åka hem till sitt eget land”.

Dessa smygrasistiska kommentarer är jag så trött på att få höra och bara försöka ignorera. Kommentarer jag hört genom hela min uppväxt. Kommentarer jag låtsas inte ha hört. Kommentarer som borde ha ifrågasatts direkt.

*

SD som största parti i valet 2018, vem vet? Det är inte längre en omöjlighet. Ett parti som skriver att ”nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder är starkt negativ, såväl ekonomiskt som socialt”. Detta parti består av människor som kallar andra människor för ”satans jävla aphelveten”.

Människor som helt enkelt inte värderar andra människors liv lika högt som sitt eget. Jag vill från djupet av mitt hjärta uppmana er, kära svenskar, att tänka till en extra gång nästa gång ni talar om människor som råkar ha ett annat ursprung.

Amjed, jag är evigt tacksam över att du valt att dela din historia med mig och att du vill vara min vän. Jag är även otroligt stolt för att mina kära föräldrar är några av dem som bryter mot jantelagen och umgås med Amjed och hans vänner dagligen. Ni är otroliga förebilder för resten av Sverige. Världen behöver fler som er. Tack.

Sofia Bengtsson

Fotnot: Amjed har själv valt att publicera sitt riktiga namn.