Jag är nitton och går på intensivkurs för att ta det där nedrans körkortet nån gång. Det är ingen stress, jag är som sagt bara nitton, men alla andra har redan tagit det och jag är sist på bollen som vanligt.
Jag samåker med en av mina föräldrars bekanta till och från kursen i Kisa. Hon har tantfrisyr, är snäll och kan köra bil. Det har hon kunnat länge. Jättelänge. Hon frågar mig hur det går och jag berättar att det väl går sådär. Jag kan inte hitta dragläget. Ärligt talat är jag hundra procent säker på att jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att hitta dragläget. Hon nickar, ler och säger:
– Ja, det minns jag också att det var svårt till en början. Men sen lär du dig, och då sitter det för alltid.
Och jag glor på henne och tänker, oartigt och högljutt:
– Är du döv eller? Hör du inte vad jag säger? Jag kommer aldrig att hitta det jävla dragläget! ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN! Att jag skulle hitta dragläget under min livstid är ungefär lika troligt som att en backpacker hittar sig själv i Thailand! DET HÄNDER INTE!
Tänker jag. Men jag nickar och hummar. Jobbar på med körkortet.
*
Och sedan. Befrielsen. Storheten. DET MÄKTIGA! I att jag visst klarar det. Att jag visst hittar det. Det makalösa i att jag klarat det fucking omöjliga. Den känslan går inte att skoja bort.
Och det stämmer in på så mycket. Det brustna hjärtat, till exempel. När man ligger där i en pöl, eller vänta, inte ligger i en pöl, man är en pöl. En pöl av söndermalda hjärteskärvor, salta tårar och två år gamla, sparade nostalgi-sms. "Hallå! Hallå vänta! Det står här i ett sms som du skrev 14 augusti 2009 att du alltid kommer att älska mig! Det är fortfarande "alltid"! Du måste älska mig! ÄLSKA MIG!"
Den pölen har man blivit. Och man är säker, stensäker. Man VET. Mer än man någonsin vetat något, mer än man vet att jorden är rund och mer än man vet att det finns fem fingrar på vardera hand och mer än man vet att Nils Karlsson Pyssling bara borde flytta in i dockhuset uppe hos Bertil (enklare för alla) så VET man att det aldrig kommer att gå över. Aldrig någonsin. Att man aldrig kommer att kunna andas som man gjorde innan. Aldrig kommer att kunna lyssna på "The Blower''s Daughter" av Damien Rice igen utan att gå sönder. Och alla som säger ”det kommer att gå över” är inte alls välvilliga. De är bara elaka, oförskämda, och uppenbarligen döva. HÖR DE INTE VAD JAG SÄGER? DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ ÖVER!
Och så går det över. Man har klättrat upp för det vidriga berget, och man har klättrat ned för andra sidan. Man har kämpat med kängor och rep och man har tältat i snöstorm, men man är ÖVER DET. Det omöjliga har gjorts möjligt.
*
Eller det här med att flytta. Att börja om. Det låter så fjuttigt, men det är svårt nog. Att lämna alla rutinerna, jobbet, staden, vännerna. "Vad har vi gjort? Varför har vi gjort det? Det finns ingenting här. Vi kommer aldrig att trivas. Aldrig någonsin."
För man måste dit. Man måste ner i botten, man måste dyka ned i det svarta vattnet. Man måste få veta att det aldrig kommer att bli bättre. Man måste få vara säker på det. Man måste vara den enda som har sanningen, medan alla andra ljuger. Det måste få vara omöjligt.
Det blir ju så mycket mäktigare sen. När det går. När man gifter sig med någon annan, eller kommer fram till att man inte vill gifta sig. När man skapar sig ett nytt liv, när man hittar dragläget. När man helt plötsligt har en större frihet än man någonsin haft. Man kan flytta var man vill, för det löser sig. Det ordnar sig.
Det blir ju så mycket mäktigare att klara det ingen kan klara. Det blir så mycket vackrare att se landskapet passera i en bil som förut varit omöjlig att köra. Men som nu är din.