Jag födde barn hemma.
Jag var också gravid hemma.
Jag skär ofta grönsaker, med vass kniv, hemma. Jag kör gräsklippare med roterande blad hemma. Jag äter mat hemma. Ibland sådant som kan fastna i halsen, exempel blomkål, melonbitar och jordnötter. Jag dricker då och då alkohol hemma. Badar mina barn hemma. Går i trappor, ibland med barnen i famnen, hemma.
Kör bil gör jag på gatan. De gånger jag flugit har det varit i luften. Långt, långt upp i luften.
Ändå;
inget väcker så starka reaktioner som förlossningen. Att jag gjorde det hemma. I mitt eget sovrum. På lakan jag själv skulle tvätta. I kläder som var mina egna.
*
"Vänta gärna så länge som möjligt innan ni åker in till Förlossningen".
Det är alla med på. Ingen skriker, ingen ifrågasätter. Stanna hemma och bada. Stanna hemma och se en film. Stanna hemma och försök sova. Där är vi alla med på noterna. "Åk inte in för tidigt, då kan man bli hemskickad. Eller ta upp en plats någon annan behöver. Stanna hemma så länge du kan."
Halva förlossningen hemma, och halva förlossningen på sjukhus. Det är vi alla okej med. Helt normalt. Inget konstigt.
Men, det måste till ett avbrott, det är viktigt. Det måste till ytterkläder, det måste till skor som knyts, bilresor och bälten. Det måste till en kort promenad på en parkering och en klocka som ska ringas på och en hiss som ska åkas i och en människa man aldrig förut träffat vars händer ska undersöka det allra innersta, och så till slut ett rum. Om man inte blir hemskickad alltså, och sedan måste göra hela paraden om igen.
*
Att stanna, och låta hela förlossningen ta plats hemma, det upprör. Det skrämmer. Det väcker så många "om jag hade fött hemma hade jag dött". Och "om jag hade fött hemma hade mitt barn dött. Hade ingen av oss överlevt".
Jag respekterar det. Jag förstår att det är en upplevelse som skakar om en människa i grunden. Som rasslar om i kedjorna som håller en fast vid jordelivet. Att då höra att en annan föder hemma, utan sjukhus och lysrör och läkare, skrämmer. Väcker björnen. Klämtar i varningsklockorna. Jag fattar det.
*
Det är så skönt med enkla svar. "Det här är säkert, det där är farligt". Jag skulle också önska att det var så enkelt. Men tänk om det inte bara platsen som styr. Tänk om det inte bara är huruvida barnet föds på landstingslakan eller lakan med broderade initialer som avgör. Tänk om det inte bara är intensivvård och kuvöser som spelar in. Tänk om det finns fler parametrar. Tänk om trygghet spelar roll. Tänk om avslappning spelar roll. Tänk om en barnmorskas stressnivåer spelar roll. När jag såg dokumentären "The bussiness of being born" fick jag se en ny sida av myntet. Höra en annan version. Barnmorskorna i filmen menade, att det inte finns EN sanning. Att det inte finns EN mall. Att det finns risker, även med att föda på sjukhus.
*
När jag säger att jag fött barn hemma behövs inget mer sägas. Allt ligger sedan i det förutfattade. Men förlossningar skiljer sig åt, även hemma. Min förlossning var väldigt olik den mamman i vår föräldragrupp hade, hon som också födde hemma.
Hon - i chock.
Jag - planerat.
Hon - ensam.
Jag - med två barnmorskor, fullständigt fokuserade på mig och barnet. Fullständigt redo. Utan någon annan än mig och barnet att ta hänsyn till.
Hon - på badrumsmattan.
Jag - på en förlossningspall, med erfarna händer som tog emot mitt barn.
*
Det finns fler parametrar än plats och rum. För mig var det andra förlossningen. Mitt första barn föddes på sjukhus utan komplikationer, och allt såg normalt ut under min andra graviditet. Barnet var fixerat, huvud nedåt. Vi visste att mitt bäcken var stort nog, jag hade fött förut.
Vi hade fyra minuters bilfärd till närmsta sjukhus. Två av de mest erfarna barnmorskorna i Sverige vid min sida. En doula. Ingen epidural, inget värkförstärkande dropp. Ingen förflyttning i taxi eller bil med stressad förare, som får värkarna att stanna av.
Jag har ingenting emot epidural, jag tog det under min första förlossning och det var HIMMELRIKET. Det var fantastiskt, fick mig att samla kraft och slappna av, och även om mina krystvärkar inte kändes så tydligt gick allt bra. Ibland är en epidural precis vad som behövs.
*
Och det här är inte en vetenskaplig undersökning, men när någon berättar för mig att "hade vi haft hemförlossning hade mamman/barnet dött" frågar jag alltid om det gjordes några ingrepp – om det sattes epidural, togs värkförstärkande, om det var en igångsättning.
Och samtliga gånger har svaret varit ja. Så bra då att man var just på ett sjukhus när dessa ingrepp gjordes. Och framförallt; så fantastiskt att vi har sjukhus redo, även när vi föder hemma. Jag säger inte att ingreppen bär skulden, men det går inte bara att ställa en sjukhusförlossning och en hemförlossning mot varandra – de är inte olika bara i slutskedet, de är olika även på vägen dit.
Vi gör så mycket som är farligt, som inte skrämmer oss. Vi är inte rädda för att köra bil, gå över gatan, äta jordnötter eller strunta i flytvästen. Det ovanliga, däremot, det som vi inte känner igen, det som i vår del av världen betraktas som onormalt.
Det skrämmer.