För min egen del har det här året varit ett intensivt år. Ett nytt år. Så mycket nytt. Ny stad, nytt jobb, ny förskola, nytt boende, ny vardag, nya människor. Växa som människa. Utvecklas och utmanas. Bli nyfiken, glad, trött, osäker och hoppfull.
*
Det låter så lätt när man säger det. ”Vi flyttade från storstad till liten stad och skaffade oss trädgård, kissekatt och cykelavstånd”. Jag har ju dessutom mina rötter här. Så lätt. Och till Stockholm tar det bara tre fyra timmar om andan faller på. Ändå; så stor grej. Så utmattande.
Snart kommer det kännas som hemma, tänker jag. Helt och hållet som hemma. Men sen vet jag ju det där, att det aldrig riktigt kommer kännas som hemma var jag än befinner mig. Alltid någonstans att längta till, alltid någon att sakna.
Märkligt, att man kan bli så trött av det nya. Och det blir så mycket nytt på en gång. Visa vem jag är. Visa vad jag går för. Gång på gång. På jobbet, som nybliven vän, som människa. Plötsligt fattar jag storheten i det stereotypiska kill-beteendet ”umgås utan att prata”. Spela sällskapsspel ihop, inte prata. Inte visa vem man är som person, bara spela sina kort och lägga sina brickor. Att inte behöva vara fantastisk, inte behöva leverera. Det prestationslösa umgänget.
Ibland känner jag att jag bara vill gömma mig i en grotta och samla mina naglar i en hög. Ofta är det kul och spännande och det har gått bättre än förväntat men grottmänniskan i mig knackar på då och då. ”Göm dig. Göm dig.”
*
Det är alltså mina känslor efter att ha flyttat till en stad i min hemtrakt, i mitt hemland, där folk pratar språket jag vuxit upp med. Här finns människor jag är bekant med, här finns familj och min gamla gymnasieskola. Det är mina känslor efter att ha hittat jobb, sammanhang och fantastiska människor att umgås med. Ändå blir jag trött, osäker. Ändå får jag en liten identitetskris med en stor slev hemlängtan.
Detta utan att ens ha korsat en landsgräns. Från stationen går tåg efter tåg hem till storstaden, som står kvar precis som den stod när jag lämnade. Välkomnar tillbaka, när jag vill, om jag vill. För en helg eller för alltid. Alla dörrar står öppna. Jag får perspektiv och tänker på hur det skulle vara om det varit annorlunda. Som det är för så många.
Man behöver inte jämföra. Men ibland kan det vara nyttigt att göra.