Jag unnar också grannbarnet detta. Och spädbarnet i vagnen som passerar mig påväg mot jobbet. Jag hoppas att de ska få känna den pulserande kris det är att vara människa. Ömsom avgrund och ömsom bergstopp.
Men världen brinner. Bokstavligt talat. Om tio år, om tjugo år, om trettio år, kommer de att ha tid för personlig utveckling? Kommer det att finnas utrymme för det, när det brinner? Hur kunde det bli såhär? Smältande isar och ekosystem som rusar mot oåterkallelig katastrof. Och det allra värsta; att ingen vet hur vi ska stoppa det. Att vi famlar i mörkret utan svar. Att vi desperat försöker, men inte har en aning. Vad ska vi göra egentligen?
Så hör jag plötsligt en röst som säger att det inte alls är så. Att svaren finns. Att essen i rockärmen ligger där och väntar. Att vi har alla jokrar på hand. Jag hör en röst som menar, att om vi bara menar allvar med att vi vill rädda den här spektakulära planeten så kan vi, det handlar bara om prioriteringar. Om att göra verklighet av det. Manuskriptet är skrivet, scengolvet förberett.
*
Det är Johan Rockströms röst. Professor i global miljövetenskap. Jag lyssnar till hans program i Vinter i P1. Han menar alltså att det går. Att det finns svar på hur. Att det finns vägar att gå, om vi bara börjar med ett första steg.
Jag blir både upprymd och bedrövad. Upprymd över att någon vet vad som bör göras, och bedrövad över varför det ändå inte händer. Det är som om vi är flygfärdiga fåglar i ett bo som alldeles snart kommer att trasas sönder, men ändå vill vi inte flyga. Vi tycker det är mysigare att stanna kvar i boet, trots att det redan nu är svårt att andas där.
Vi är upptagna med att prioritera annat. Visst miljöfrågan är viktig, men inte viktigast. Vi tar det sen, vi måste bara… Vi blir Alfons Åberg. ”Ska bara laga boken först. Ska bara sätta fast hjulet på bilen först. Ska bara…”
Ska bara bråka först. Trots att vi egentligen vill samma sak. Så ofta jag ser det på sociala medier, de två sidorna; veganerna och bönderna. Åh, vad det ömmar i hjärtat att tänka på hur sorgligt det är att dessa grupper väl egentligen vill samma sak? Rädda vår jord, rädda varandra och framtiden. Bönderna som uttalar sig brinner för miljön. Veganerna som uttalar sig brinner för miljön. Var är ransoneringskupongerna? Vi vill sluta bråka och börja samarbeta. Vad kan vi äta och hur mycket räcker till var och en?
Johan Rockström har svaret. Han pratar i sitt program om tio konkreta åtgärder. Konkreta. Alltså, som skulle kunna genomföras.
*
Det blir en fråga om att stå rakryggad. Om vi alla inte gör allt i vår makt för att rädda det som räddas kan nu, hur ska vi då kunna stå för det sen? Om vi inte längre kan säga ”vi ville göra rätt, men vi visste inte hur”. Om vi måste säga ”det fanns lösningar men vi prioriterade annat. Vi skulle bara. Vi hade vingar men vi flög inte ändå.”
Tänk ändå. Om vi kunde säga annat. Om vi kunde säga att vi gjorde det. Att hela världen samlades för att rädda det finaste vi har. Det vore något att berätta om för framtida generationer. Istället för alla tiders förlorare skulle vi bli alla tiders hjältar. Låt oss bli det. Nu med en gång.