Jag tycker att det tyder på god personlighet att vara badkruka. Att man är en person som inte faller för grupptrycket, som står för sin åsikt och vågar följa sin magkänsla. En reko person som alla bör gilla. Tyvärr är ju resultatet ofta det motsatta; folk tycker att man är tråkig, trist, töntig. De tycker eventuellt att man till och med förstör stämningen, att man är gnällig och inte bidrar till semesterkänslan. De tycker att man är störig, helt enkelt.
*
Jag har fött två barn i mitt liv. Det gjorde ganska ont (jag vill inte skrämma någon här – det är det coolaste jag gjort – men ont gjorde det). Och hur har detta med mitt badkrukeri att göra? Jo, jag tänker såhär, att om jag nu har fött två barn, då kanske det är rimligt att jag känner mig färdig med smärta. Alltså vill jag inte bada. För det gör ju ont! Det är kallt i vattnet, kroppen får en chock, och det SMÄRTAR att ”sjunka ned i plurret”. Helt menlöst, helt onödigt. Vem duschar i 22-gradigt vatten hemma frivilligt? Nästan ingen! Att sitta i skuggan och läsa en god bok däremot – det är njutning. Varför skulle jag då avbryta denna ljuvliga aktivitet med att gå och doppa mig? Tillskansa mig lidande? Det är lika rimligt som att jag skulle slå ihop boken och utbrista ”nä, nu ska jag gå och piska mig själv på ryggen några gånger tror jag”. ICKE!
Och trots detta logiska resonemang tittar folk på en och ler.
– Äh, det är ju skönt att bada! Det bästa som finns! Vilken badkruka du är.
Jösses. Vad är det för hjärntvätt egentligen. Min badkrukevän och jag konstaterade häromsistens att badhetsen nu trappats upp ytterligare till följd av sociala medier och INFLUENCERS. Dessa ständiga badbilder i flödet, detta tjat om att det är livsbejakande och att man känner att man lever och att man ska bada varje dag ända in i september oktober november. Låt mig vara för guds skull! Låt mig njuta av sommaren som JAG vill!
*
Fast. Jag har visst badat. Det hände för några veckor sedan. Jag hade varit ute och sprungit och var svinvarm och megasvettig, längtade ut i havet. Sa ingenting till någon, snodde bara åt mig handduken och smög ned till stranden. Kikade försiktigt runt knuten på den röda byggnaden som skymmer vattnet. Ingen där. Bara jag, helt ensam. Lite längre bort en farbror som badar naken på en annan brygga, han ser inte mig. Det är okej. Jag går med beslutsamma steg ut på den slitna bryggan, siktet inställt mot tantbads-stegen. Kliver ned i det salta vattnet. Hjärtat som pumpar. Dyker ned, två simtag, och sedan upp. Och ja, jag känner att jag lever. Ja, jag gillar det. Det hade jag glömt.
Jag hade glömt att jag gillar att bada FÖR ATT ALLA TJATAR HELA TIDEN! Det förtar lusten med det, och då förlorar det ju hela sin poäng. Som livet. Jag vill inte göra någonting, ingen utflykt till en grotta eller picknick på en äng, om det är någon som hetsar mig till det. Som tjatar på mig. Som FÖRVÄNTAR sig att jag ska följa med. Lusten är kärnan i allt. Så vill du att jag ska bada med dig, låt mig slippa.
Med vänlig hälsning
Stolt badkruka