Men jo, det visar sig att det är rätt. Vi kommer fram och packar ur frusen korv och chokladbollar och gummistövlar och sedan vandrar vi de sista meterna innan vi kommer fram till äventyret; Kleva gruva. Vi har blivit tipsade om gruvan av en vän, och jag minns att vi var där en gång i trean med skolan. Jag var kär i Calle Monell och vi åkte buss dit och det var en toppendag för en 9-åring.
Nu står jag alltså på samma mark, 25 år senare. Jag, en moder med mina två barn, deras pappa Henrik, deras mormor, morfar, morbror och morbrors tjej. När jag passerar gruvöppningen känner jag den kalla, isande luften som pyser ut från det mörka hålet. Vi hämtar ut guidebok, ficklampor och färgglada hjälmar. Gör oss redo för lagom spännande äventyr.
Väl inne i gruvan är det över alla förväntningar. Kallt, blött, mörkt, läskigt. Tanken på att gruvarbetare för flera hundra år sedan tillbringade hela dagarna härinne i berget är svindlande, de stora bergrummen överväldigande, de små gångarna fascinerande.
W O W.
Så kommer vi fram till den del av gruvan som kallas ”Labyrinten”. Där finns en skylt som förklarar att Labyrinten passar den mer äventyrlige. Att man behöver klättra en bit med rep för att komma upp. Ingenting för barn, alltså. Men Henrik vill kika, så han ger sig upp. ”Vi går vidare”, ropar jag, och hakar på resten av gänget som fortsätter i den lilla gången rakt fram. Gången leder fram till ännu ett bergrum, vattenfyllt till hälften, och där är det stopp. Vi vänder och är tillbaks vid labyrinten redan efter några minuter. Henrik är fortfarande kvar därinne. Vi stannar och väntar på honom.
*
Och väntar.
Och väntar.
Jag börjar bli irriterad. Hur länge tror han att han kan gå omkring själv egentligen? Vi orkar väl inte stå här hela dagen? Barnens tålamod är inte det längsta, det vet han.
Vi väntar lite till.
En del av irritationen förvandlas till oro. Varför kommer han inte? Min äldsta unge känner av oron och ropar plötsligt ”Pappa, var är du? PAPPA KOM TILLBAKS!” i panik.
”Det är ingen fara, pappa kommer. Jag går och hämtar honom.”
Och så ger jag mig in i labyrinten, efter en relativt enkel klätterpassage. Men där slår ångesten till. Det är beckmörkt, finns inga lampor. Små gångar åt alla håll. Jag går några steg in, försöker hålla känslorna i schack, ropar ”Henrik” några gånger. Känner att gruv-golvet under mig inte alls är lika ordnat som i resten av gruvan, med brädgolv. Här är det knöggligt och böckligt, man hade lätt kunnat ramla. Jag inser att det är precis vad som har hänt. Han har halkat, slagit i huvudet, och nu ligger han och förblöder i en småländsk gruva. I mörkret. Alternativt har han gått vilse långt inne bland gångarna, hans ficklampa har slocknat och det finns ingen chans att han hittar ut. Eller har han försökt ta sig igenom en trång passage och fastnat? Hans astma har slagit till och han kan inte andas. I mörkret.
Jag tar några steg till in i labyrinten, sen vågar jag inte längre. Jag kan inte gå vilse jag också. Jag tar mig tillbaks till ungarna och de andra.
*
Försöker hålla lugnet, får inte spä på barnens oro. Skiftar mellan irritation och bultande ångest.
”Han kommer, det är ingen fara. Han kanske redan har gått ut ur gruvan.”
Men varför skulle han ha gått ut? Vi sa ju att vi gick vidare, då borde han väl ha gått efter oss istället för åt andra hållet? Det är omöjligt. Han är kvar i Labyrinten.
Telefonerna fungerar inte. Och nu börjar ett av barnen frysa. Mitt hjärta bankar, jag mår illa, jag måste ut. Få tag i någon av guiderna och berätta att min man just nu ligger och förblöder alternativt har kvävts till döds i den kalla, mörka gruvan. Häver upp minstingen på ryggen och tar mig utåt. Hjärtat rusar. Jag rusar.
När jag tar klivet ut i dagsljuset får jag genast syn på honom. Han sitter vid grillplatsen och vinkar glatt. Han hade missat vilken gång vi gick in i och trott vi gick åt andra hållet. Och här är han nu. Här är vi.
Och plötsligt skiftar perspektiven. Sånt som nyss var viktigt (huruvida vi ska köpa eller hyra hus, vilket jobb man vill ha, hur julen ska firas) är nu petitesser.
Vi har varandra. Det är allt.
*
När den här pandemin är över tänker jag att det kommer vara som det, som att ta ett steg ut i solljuset och se Henrik vinka obekymrat från grillplatsen. Att perspektivet kommer att flyttas. Det som förut togs för givet kommer att ha ett annat glimmer. Det som förut var stort kommer att vara petitesser. Vi kommer att kunna bjuda vänner på middag, gå på bröllop, spela tv-spel med en granne, fira jul med hela släkten, basta med en ny vän, barnens kompisar kan sova över.
Vi kommer att få varandra tillbaks.
Det är allt.