Beatrice Borg Eriksson träffade Ahmad Mohmad Amin när hon arbetade på ett HVB-hem där han bodde. Nu har de tillsammans sett till att asylsökande på Moliljan i Målilla fått mängder av kläder, leksaker och gosedjur. – Glädjen som de visade känns långt in i hjärtat, säger hon.
Känner du att du lever i överflöd medan andra har det svårt och tufft? Det är säkert verkligheten för många i dagens samhälle. Men en del väljer också att göra något för andra människor.
Beatrice Borg Eriksson, som bor i Gullringen, arbetade på ett HVB-hem där Ahmad Mohamad Amin bodde. När Ahmad fyllde 18 år fick han flytta från Vimmerby och hamnade på asylboendet Moliljan i Målilla.
– Han gick i gymnasiet i Vimmerby, hade en god man, socialsekreterare och vänner som han lärt känna under året i Vimmerby. Men när man blir 18 gäller helt andra lagar och regler och han fick lämna allt han lärt känna under sitt år i Sverige. Han blev förflyttad till Moliljan och fick byta ort, skola och säkerhetsnät över en natt ungefär, säger Beatrice Borg Eriksson.
Enormt gensvar
Men hon och Ahmad släppte inte kontakten och Beatrice besökte honom på det nya boendet.
– Jag blev förvånad att det bodde så många där och det var familjer med barn, ungdomar, kvinnor och män i alla åldrar. Det såg ut som att de saknade väldigt mycket i klädväg och Ahmad väntar på ett besked från Migrationsverket så då bestämde vi oss för att göra något för de boende.
Beatrice vädjade efter saker att skänka till sina vänner på Facebook. Gensvaret blev, minst sagt, enormt.
– Jag har fyllt bilen två gånger och kört med bara kläder och skor. Tredje gången fylldes bilen med leksaker och cirka 80 stycken gosedjur. Det som skulle behövas mycket mer av är skor till vintern, jag mötte en tjej på kanske två år som endast hade sandaler. Det gör ont att se. Samtidigt kunde vi göra något för de som behöver det mest och Ahmad fick skratta och ge och inte bara vara rädd och orolig för sin framtid. Det låter säkert som en klyscha, men ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Fick gosedjur
Att ge barnen varsitt gosedjur betydde väldigt mycket.
– De flesta av dem har saknat det och alla kramar och all kärlek vi fick var underbar. Deras ögon och deras leenden när vi bar in alla leksaker och för att sedan få se ännu mer glädje när de såg alla gosedjuren. Den glädjen kändes långt in i hjärtat. Man önskar att man kunde göra mycket mer, men tack vare många vänner på min Facebook så kunde vi ge något i alla fall.
Kommer du att göra något liknande igen?
– Jag kan absolut tänka mig att göra det. Det var varken första eller sista gången.