81-åriga och halvblinda Gunborg kämpar för färdtjänst – "En skam för vårt Sverige"

Jag har inte tidigare belastat samhället i någon större utsträckning och jag har bl.a. besparat Regionen betydande kostnader genom att vårda mina två män i hemmet, då de befunnit sej i livets slutskede.

Jag har själv vidtagit följande åtgärder för att i möjligste mån undvika att belasta samhället och sjukvården:

Slutat med bilkörning för att inte orsaka en olycka.

Flyttat till en lägenhet på markplanet (trappor är förrädiska, när man är synskadad) med gångavstånd till läkare, tandläkare, apotek, bibliotek, mataffär, hårfrisörska samt Hultsfreds Resecentrum.

Jag har lärt mej åka kollektivt, men jag skulle behöva färdtjänst till platser, dit det inte går kollektivtrafik.

*

Jag kontaktade alltså KLT för att söka färdtjänst och blev så småningom intervjuad av en kvinna, som inte bemödade sej om att förstå mina problem och som till sist frågade i en ton som man använder till mycket små barn eller personer med begränsad fattningsförmåga:

"Hur mycket ser du egentligen, ser du mej?” Jag blev därför inte förvånad, när jag efter någon månad fick beskedet att jag nekats färdtjänst, men motiveringen förvånade mej. Anledningen till avslaget var att jag obehindrat kunde gå 2-3 km.

Jag upplystes om möjligheten att överklaga beslutet hos Förvaltningsrätten i Växjö, vilket jag också gjort, där jag bl.a. påpekade att det var inte benen som var mitt problem utan ögonen.

När jag precis skickat iväg mitt överklagande berättade de på radion om att det är många miljarder av våra välfärdspengar, som rinner ut till gängkriminella och som man inte lyckas stoppa, men några tusenlappar till en halvblind 81-åring, det lyckas man med.

*

Även Förvaltningsrätten har nekat mej färdtjänst med motiveringen att jag kan åka kollektivt. Så nu har jag överklagat till kammarrätten och påpekat, att det endast är till platser utan kollektivtrafik, som jag behöver färdtjänst såsom till min mans grav på Lönneberga kyrkogård samt mina vänner i byarna mellan Lönneberga och Mariannelund. Det verkar som om inte KLT vet var det finns kollektivtrafik och framför allt vet man inte var det inte finns kollektivtrafik.

Jag tycker att det är en skam för vårt Sverige, som kallas ett välfärdsland, att man behandlar synskadade på detta viset. Det framhålls ofta att det är viktigt att människor lever ett så aktivt liv så länge som möjligt för att hålla sej friska, men detta bemötande sätter käppar i hjulet för detta.

Gunborg Nilsson
Hultsfred