Så, om Eddie Levin gör mål i premiären på fredag, vad känner han då? Glädje skulle jag förutspå. Om Eddie Levin gör mål i just Hockeyallsvenskan för sin moderklubb på fredag känner kanske inte pensionären på Vidala någonting ändå. Inte förskolepedagogen på Skogsbackens dagis. Inte lärarna. Inte eleverna.
När en elev inte får den hjälp hen behöver, känner inte Pelle Ström automatiskt och telepatiskt samma känslor. Publiken i Tigerkulan känner inte den direkta ångesten i vårdpersonalen som går på knäna. De drygt 1000 personer från Vimmerby kommun som bevittnar fredagens debut för VH i Hockeyallsvenskan kommer känna en upprymdhet som inte alls är i paritet med den oro, ångest och ilska som övriga kommuninvånare känner över situationen i deras hemkommun.
Med det sagt är det knappast så att spelare, ledare, funktionärer och publik inte är värda att få chansen att spela i eller se sitt lag i landets näst högsta serie. Men de borde inte få chansen att göra det.
De fem stegen
Jag minns två saker från psykologilektionerna på gymnasiet. Dels att vår lärare lät oss sluta tidigare om någon av klassens tjejer blinkade förföriskt till honom. Dels att han berättade om Maslows behovstrappa.
1943, mitt under ett brinnande världskrig, presenterade amerikanen Abraham Maslow sin så kallade behovstrappa. Kort går den ut på att han i en pyramidmodell beskriver de mänskliga behoven i fem steg. För att kunna nå en högre nivå i pyramiden behöver man uppnå en tillfredställelse i den tidigare. De fem stegen är följande:
1. Fysiologiska behov (näring, vatten, sömn, sex etc)
2. Trygghetsbehov (skydd från våld och psykiska påfrestningar osv)
3. Behov av kärlek (närkontakt, vänner, familj)
4. Uppskattningsbehov (självrespekt, känsla av förståelse och respekt från andra)
5. Självförverkligande behov (personlig utveckling, intresseutövning och möjlighet att nå sina mål)
Detta är en välkänd modell som må vara gammal, men i mitt tycke fortfarande relevant. Den är inte en exakt vetenskap och inte heller saknas det undantag som komplicerar eller motbevisar modellen. Men den är ett pedagogiskt och tydligt verktyg för grundläggande mänsklig psykologi. Därför använder jag den i den här texten.
De styrande i Vimmerby kommun verkar ha vänt på behovstrappan och låtit deras invånare falla handlöst med utsikt att dunka huvudet i kullerstensgatan nedanför.
Jag har fascinerats, funderat kring och irriterats över de val som gjorts i kommunpolitiken i princip sedan jag lärde mig att läsa tidningen. Att ishockeyn, som faktiskt är så älskad i lokalområdet, får stå i skottlinjen för denna text är oturligt. Det finns så många andra fall som kunnat få mig att skriva detta. Statyer, lönehöjningar, konsultarvoden och ett misslyckat exploateringsområde som är lika tomt som kommunens kassakista. Men nu blev det just de här raderna som fick skrivas med den tryckande svärta jag känner.
Helt sjukt och oförsvarbart
Jag är inte unik, jag är inte ett föredöme och det är knappast mig det är synd om. Jag är bara ett språkrör för de som känner som mig. Jag bor inte ens längre i kommunen, men det gör min familj och mina vänner.
Att välja att prioritera en renovering av en ishall i det läge och med de problem och missförhållanden som finns är för mig helt sjukt och oförsvarbart. Jag överdriver inte. Jag vill inte använda stora ord för att skapa effekt. Jag känner verkligen en ilska.
Ett förtroendeuppdrag innebär INTE att man har förtroendet att driva igenom verklighetsfrånvända förslag.
Ett vanligt argument i kommunpolitiken är att man måste skilja på olika budgetar. Att man inte flyttar medel mellan dem. Det är skitsnack. Varför skulle man inte kunna göra det? Vem har det övergripande ansvaret för att överse enheterna och de ekonomiska förhållandena däremellan? Vem ser till att prioriteringarna är i paritet med människors behov. 5,6 miljoner är 5,6 miljoner oavsett vilken budget de tillhör. Precis som 5 600 kr är 5 600 kr oavsett om en kommuninvånare lägger dem på att laga taket för att förhindra vattenskada eller köpa ett plusabonnemang för att kunna se på Premier League på lördagarna.
Kultur och idrott är viktigt. Jag inte emot att stötta dessa fundament. Det är ett måste i längden. Barn har någonstans att lära sig åka skridskor är självklart, vare sig det är i en ishall eller en spolad grusplan ute i kransorterna. Att stötta så gott det går är naturligt. Men var lägger man nivån? I min värld har man passerat den för länge sen.
Det är ingen rättighet att se elithockey i sin hemort, men det är en rättighet med omsorg. Är det inte orättvist att andra mindre städer kan ha ett elitlag i valfri idrott? Jo, men det är väl ett långt mycket större problem att kvaliteten på omsorg avgörs av vilken kommun man råkar bo i?
Det jag menar med att behovstrappan är uppochned må var uppenbart, men begrunda för några sekunder att man lägger över 5 miljoner kronor på att renovera en ishall för att ett lag ska kunna spela på elitnivå, FRAMFÖR att förskolebarn ska ha en rimlig mängd anställda som tar hand om dem. Att det finns tillräckligt med personal för att se till att skolgången blir så bra som möjligt. Att slippa pendla till skolan i för låg ålder. Att bli omhändertagen på ett värdigt sätt när man blir äldre.
Hur kan det vara viktigare att sponsra ett idrottslag? Hur kan det vara viktigare att en person får chansen att uppfylla drömmen att spela ishockey i Hockeyallsvenskan än att uppfylla de absolut grundläggande behoven för en pensionär? Var Maslow en idiot? Är jag en idiot?
5,6 miljoner räddar inte kommunen. Det är inställningen till kommunala medel och vad de används till som är problemet.
Den höjning av hyran för VH som kommunpolitiken påstår ska finansiera renoveringen är också den en chansning, om inte en total matematisk fladderpuck. Det handlar om i dagsläget 200,000 kr/år extra som inbringas. Delar man 5 600 000 med 200 000 får vi 28. Det kommer alltså ta över 25 år att få tillbaka den investeringen. Lägg därtill att det påstås behövas ytterligare en anställd för att sköta driften av ishallen i och med uppflyttningen, så blir det inte ekonomiskt försvarbart, då det i så fall skulle äta upp intäkten från hyreshöjningen.
Vad händer om VH åker ner till ettan igen. Ska då hyreshöjningen dras tillbaka? Denna lösning kan komma att äventyra även VH:s ekonomi i så fall. Eller är det något jag har missat i rapporteringen? Rätta mig gärna om jag har fel.
Kommer man inte tjäna pengar på att VH spelar i Hockeyallsvenskan då, din bakåtsträvande babordsseglare, kanske ni tänker om mig?Jo, men hur mycket då? Kan man fortsätta chansa på framtida intäkter?
Man kan inte chansa
Vimmerby kommun är inte i läget där man kan lägga pengar på sådant som inte är absolut nödvändigt. Man kan inte chansa på att publicitetspoängen man får av VH:s isdans genom landet vänder det ekonomiska läget. Om vi inte lyckats förvalta Astrid Lindgrens snart pensionerade kassako i form av publicitet och turister och därigenom ha skapat en välmående kommun, hur kan man då komma med argumentet att vi ska kunna förvalta den förväntade ettåriga dagsländan VH, till direkt ekonomisk succé?
I det här fallet är det verkligen en ko på isen.
Är jag en hycklare? Känn er fria att kalla mig det. Jag skulle säga att ni, som tycker att kommunens beslut att uppgradera ishallen är bra, och samtidigt fördömer densamma för andra ekonomiska snedsteg, är hycklare.
Jag är inte naiv, jag kräver inte att de som befinner sig i VH:s organisation ska stå på barrikaderna att stötta mig och de som tycker likadant. Jakob Karlsson ska inte behöva vara kapten i varje match mot kommunen. Spelare, ledare och supportrar ska få känna glädje och stolthet på fredag. Men att som lokala medier granska och pressa ansvariga i kommunhuset när det gäller vissa stora ekonomiska tvivelaktigheter, men inte vara mer ifrågasättande och uppföljande i denna fråga, gjorde mig konfunderad.
Men man kan såklart se på denna fråga från olika perspektiv och värdera den olika. Det är inte upp till mig att avgöra vad som är den gyllene medelvägen. Men så länge inte VH kan finansiera en högre idrottslig nivå själva, får de befinna sig på den lägre. Det är min åsikt så länge inte kommunen har möjlighet att bekosta både välfärden och elitsatsningar.
Underbegåvad uppviglare?
Är det jag som överreagerar? Vad har jag gjort för att förbättra kommunen? Är jag ytterligare en Maslow som bara sitter och tycker saker? En patetisk pappersprodukt? En underbegåvad uppviglare? En fanatisk festförstörare?
Kanske, kanske, kanske.
Kanske hade jag blivit en ny Ingela Nachtweij om jag spatserade in i Plenisalen.
Kanske måste NI, invånare i kommunen, skapa er egen framgång. Göra era egna liv bättre. Vandra uppåt i seriepyramiden, om vi ska kalla behovstrappan för det. Precis som VH mirakulöst gjorde förra säsongen. Med ideella krafter och inställningen att man delvis kan skapa något själv, värt att känna stolthet för. Paradoxalt nog får hockeyklubben stå för borde problemet och en del av lösningen. För att tro på att kommunens beslutsfattande kommer avgöra er framtid i positiv bemärkelse vore en chansning och chansningar tycker jag vi lämnar åt dem.
Kommunhuset må vara byggt i sovjetisk stil, men det monteras ner av överdriven nyliberalism.
Kultur och idrott behöver inte vara dyrt. Att påstå att man måste bedriva sin verksamhet med enorma kommunala medel är ett hån. Det är ett hån mot alla som arbetar ideellt, nattvandrar, hjälper cyklande barn vars kedja hoppat av eller bakar bullar till den lokala loppisen. Ett hån mot IFK Tunas fantastiska supporterklubb. Eller de hormon- och ångestfyllda högstadieelev-kropparna som börjar förstår att vuxna bara är barn med erfarenhet. Ett hån mot pensionärerna som spelar boule i Källängsparken. Eller Borghaga-borna som kollar på Antikrundan och inser att de är väldigt, väldigt gamla, men fortfarande jävligt värdefulla. Ett hån mot alla politiker och kommunanställda som faktiskt osjälviskt och med befolkningens intressen först, försöker städa upp efter kommun-monstret som fortsätter vända på behovstrappor istället för på slantarna.
Har jag en enkel lösning på allt detta, nej. För det kommer ta tid och rätt personer som tar tag i vår hembygds framtid. Har jag en uppmaning, ja.
Jag hoppas på en dag, då politiska planeter och små, små tickande hjärtan står på rad.
Men fram till dess, se till att ta hand om varandra! Stundtals kommer ni behöva ge mer än ni får. Skapa era egna minnen, era egna historier. Astrid är numera gjord av sten, men det är sannerligen inte ni.
Vi ses i hallen!
Dick Johansson
Källor: https://discanalys.com/maslows-behovstrappa/
https://vimmerbytidning.se/nyheter/vimmerby/artikel/gymnasieeleverna-snuvas-pa-renovering-ishallen-gar-fore/jv4qxqpj
https://m.dagensvimmerby.se/nyheter/politik/e/166225/sa-finansieras-ishallsrenoveringen-det-skjuts-fram-till-nasta-ar/
https://m.dagensvimmerby.se/nyheter/e/160742/darfor-behover-kommunen-anstalla-en-vaktmastare-till-efter-uppflyttningen/