Allt måste anpassas efter den diskussion som skapats kring attentatet kring ett offer till samhället som var psykisk sjuk. Detta är en form av gaslighting, där icke-vit terror kallas terror, men samtidigt ges större utrymme för att omtolka vad terror egentligen innebär. Det är anmärkningsvärt att dådet i Örebro inte betraktas som terrorism, medan dådet på Drottninggatan gör det, trots att båda händelserna spred rädsla och osäkerhet.
Vi måste kunna säga att dådet i Örebro var rasistiskt motiverat, men trots detta erkänns det varken som terrorism eller rasism, särskilt inte när det handlar om invandrare som dödas. Istället förnekas de rasistiska motiven.
Det vi har sett efter terrordådet i Örebro har varit processer som systematiskt upprätthåller rasism på samhällelig nivå. Dessa processer visar på hur man vill missgynna vissa grupper medan andra går fria.
*
Redan från början var det "för tidigt att spekulera" om dådet skulle ha en ideologisk motivering. Men detta gällde inte spridningen kring att Richard Andersson skulle ha psykisk ohälsa och ha problem kring socialen , detta trots att allmänheten inte hade tillgång till sekretessbelagd information från socialtjänsten eller hans journal. Trots detta valde man att hävda att det rörde sig om psykisk sjukdom och grundade detta på berättelser från närstående som kände till hans psykiska tillstånd men ändå accepterade att han hade flera vapen.
TV 4:s ljudtekniker, med decennier av erfarenhet inom ljudredigering – och som jag antar aldrig mött samma storm av kritik i andra ljudrelaterade public service-projekt – ifrågasattes kraftigt angående ljudklippet där man hör "Ni ska bort från Europa" innan skottlossningen. Jag undrar hur mycket granskning som behövs i andra fall, där gärningsmannen är av utländsk härkomst och skriker “Allahu Akbar”?
*
En verklighetsfrånvänd enstörning skulle inte ha kunnat fatta logiska och sammanhängande beslut gällande val av offer – med utländska utseenden – samt val av plats. Enligt polisen skulle detta ha varit en slump. Kulturellt, socialt och intellektuellt skulle man redan ha haft en plan för hur attentatet skulle hanteras om gärningsmannen varit av utländskt ursprung.
Då hade det setts som ett hot mot demokratin, svenska värderingar, högre straff och skärpta lagar för invandring. Kanske till och med ett försvar för dessa värderingar. Man skulle ha intervjuat släkt och vänner, och kanske är till och med hela upplägget en slump. Kanske är det också en slump att Richard hyllas på nätet av landets enstöringar – eller flockar – och att polisen lyckades hitta en av dem i Lycksele, redo att begå brott.
Ännu mer långsökta är de nya uppgifterna som förstör trovärdigheten i det pussel som målar upp offren som anställda på socialförvaltningen och deltagare i Komvux bland nyanlända för att ta del av äldreomsorgslyftet. Förutom att vi fått inblick i offrens liv och sysselsättningar, kräver deltagande i en utbildning inte nödvändigtvis att man är anställd av socialförvaltningen.
Hur skulle Richard Andersson ha kunnat verifiera de exakta offren som gick i korridoren om de var kopplade till utbildningen? Hur många socialkontor gick han förbi innan han kom fram till Komvux? Detta går inte ihop med att offren skulle ha valts slumpmässigt.
*
Det går inte längre att chockas av den mediala gaslightningen. Media har varit en aktiv part i det utvecklade folkmordet i Gaza, där den har fungerat som en del av krigsmaskinen och bidragit till att utplåna både sinne och förnuft. Vi har också sett hur Israels krigsförbrytelser i Gaza fått ett rättfärdigandet – allt för att undvika att konfrontera verkligheten om rasism, kolonialism, kapitalism och existensberättigande ur ett europeiskt perspektiv.
Nu har diskussionen skiftat fokus till en politisk vilja att stärka skolsäkerheten, där bland annat MSB har uttryckt starkt stöd för säkerhetsutbildning och hantering av potentiellt våld. Den 12 februari presenterade regeringen, i samarbete med SD, nya förslag om striktare säkerhetskrav i skolor. Ett av de mest framträdande förslagen innebär att skolor ska ha tydliga handlingsplaner för allvarliga situationer och att elever över hela Sverige ska öva på inrymning vid ett eventuellt attentat. Det som tidigare inte fanns på kartan i elevers medvetande kan nu de unga i skolorna aktivt förberedas för.
Men i stället för att gå till roten av problemet och konfrontera den stora elefanten i rummet – rasismen – väljer man att fokusera på dess symptom och införa åtgärder som skapar ytterligare oro. Gärningsmannen är död, men bilden av honom försvaras till varje pris.
Han avkriminaliseras genom åtgärder som undviker att benämna den ideologi han representerade – en ideologi som fortfarande lever och frodas i samhället. Richard Andersson med vapnet var inte ensam i sitt dåd. De som möjliggjort den strukturella rasismen – genom allt från Kristerssons retorik kring invandring till mediernas humaniserande narrativ kring gärningsmannen – har aktivt bidragit till Richard Anderssons terrorism.
Amina Merouani