Annons:

BETRAKTELSE: ”Lasaros, kom ut!”

Björn Holm står för veckans betraktelse.

Annons:

Joh 11:28-44

En grundregel för allt ledarskap är att den som har ansvar för andra människor också har ett ansvar att själv bli så hel som möjligt. Detta för att inre smärta och oläkta själsliga sår påverkar oss mer än vi anar. Utan att vi själva uppfattar det påverkar de våra beslut, färgar våra relationer och kan på sikt komma att definiera vilka vi är. Problemet är att strävan efter att bli hel ofta är precis så svår som den låter. Alla som lever får med sig märken av livet. Når vi vuxen ålder har vi troligtvis hunnit såras av människor, svikas av vänner, förlorat viktiga relationer och tvingats begrava drömmar. Det går inte att undvika om man lever i en trasig värld.

Utmaningen att bli så hel som möjligt handlar därför inte om hur du ska undvika att såras, utan mer om vad som händer sedan. Annorlunda uttryck: Det viktiga är inte hur du har det, utan hur du tar det; vad du gör med din smärta och vem som får ta hand om dina sår. Det finns nämligen inga mekaniska lagar kring vad lidande gör med människor. En person kan möta svårigheter och vinna vishet och förmåga till medkänsla, medan någon annan som går igenom samma sak blir bitter och inkrökt i sig själv. För den troende får lidandet ofta ytterligare en dimension i och med frågan: ”Var fanns Gud i detta, och var finns Han nu?”.

Kommande söndags evangelietext, från Johannesevangeliet 11:28-44, berättar om Jesus i mötet med en svår tragedi. Det mötet har mycket att säga oss, såväl om vårt och Guds svar på lidande och som om vägen till läkande och helhet.

I berättelsen möte Maria Jesus hemma i Betania. Flera dagar tidigare hade hon och hennes syster Marta sänt bud efter Jesus för att deras bror, Lasaros, var svårt sjuk. Nu, när Jesus väl anlänt, är det redan försent. Lasaros är död och ligger i en grav sedan flera dagar. Hon faller ner framför Jesus, och i hennes hälsningsord finns något av en anklagelse som många av oss kan känna igen oss i: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött” (11:21, 32). De hade sänt bud till honom medan det ännu fanns tid, men hjälpen kom inte och nu var det försent. När en troende människa drabbas av kris slår det hårt mot Gudsrelationen. ”Varför lät du detta ske? Hörde du inte min bön? Om du hade varit med mig hade detta inte hänt! Var fanns du när jag behövde dig som mest?”.

Men Jesus var, som texten säger, ”mycket fäst vid Marta, hennes syster och Lasaros” (11:5), och det första de sörjande systrarna får se i mötet med honom är hans reaktion på deras sorg. När han ser deras tårar blir han ”skakad i sitt innersta” och brister i gråt. En av de viktigaste insikterna i läkandeprocessen kommer ur erfarenheten att Gud känner och delar vår smärta; att Han, som Hebréerbrevet säger, inte är ”oförmögen att känna med oss i vår svaghet” (Hebr 4:15). Den insikten ger modet att ta med honom till platsen där deras bror är begravd.

För den som går igenom en svår tragedi sätts hela livet ur spel. En vanlig reaktion blir då att, av ren självbevarelsedrift, kapsla in den svåra erfarenheten i förslutna rum, för att få utrymme att bygga upp livet igen och gå vidare. Problemet är att det som är förslutet aldrig får möjlighet att läka. Såret är dolt, men smärtan finns kvar. Åsynen av Jesu tårar gav kanske Marta och Maria modet att ta med Jesus till den förslutna graven, men inget hade kunnat förbereda dem på nästa steg. Framme vid graven ger han uppmaningen: ”Ta bort stenen”. Det blir för mycket för Marias syster, Marta. Hon svarar: ”Herre, han luktar redan. Det har ju gått fyra dagar” (11:39). Hennes protest korresponderar med vår instinktiva rädsla för att konfronteras med våra gömda sår: ”Det är för orent. Det har gått för lång tid. Det luktar för illa! Det gör för ont!”. Dessutom frågar vi oss vad detta skulle tjäna till – det är ju redan försent! Inget mer kan göras! Det skulle bara rasera allt igen till ingen nytta.

Men Jesus påminner Marta om något han tidigare sagt, och manar henne att våga: ”Har jag inte sagt dig att om du tror skall du få se Guds härlighet?” (11:40). Tro är ett komplicerat begrepp som har med sig många spretiga associationer. Ofta tänker vi att tron främst handlar om övertygelsen att något är sant. Den typen av tro är oerhört svårt att mana fram när man är sårad och rädd. Men den tro som Jesus talar om är inte tron på någon medicinsk teori om återupplivande, eller ens tron på en teologisk lära om Guds makt över döden. Den tro som han syftar på handlar helt enkelt om förtröstan på Honom som talar. Mitt i vår rädsla placerar han varsamt vår hand på dörrhandtaget till de hemliga rummen och säger: ”Lita på mig”.

Stenen lyftes bort och efter att ha tackat Fadern ropar Jesus med hög röst: ”Lasaros, kom ut!”. Den döde har fått liv och det gömda kommer ut i ljuset för att läkas. Det hade varit frestande att sluta här med något uppmuntrande om att ingenting är omöjligt för Gud. Men berättelsen återger en sista uppmaning från Jesus, som för den som levt med inre sår en längre tid kan vara nog så svår. När Lasaros kommer ut är hans kropp inlindad i begravningstyg och hans ansikte är dolt av en duk, och Jesus säger: ”Gör honom fri och låt honom gå” (11:44). Som jag skrev i inledningen tenderar våra oläkta sår att definiera oss, våra val och våra relationer. Går vi tillräckligt länge med dem växer livet omkring dem, som när en taggtråd som bundits runt en trädstam till slut bli inkapslad i den. Det finns en därför en frestelse att behålla gravbindlarna även efter att helandet har skett.

Det sista viktiga steget i läkeprocessen handlar om att göra sig fri från detta; att inte tillåta våra tidigare sår att avgöra vilka vi är och vad vi strävar efter, att inte använda dem för att vinna sympati, komma undan ansvar eller ursäkta våra misslyckanden. Och det är svårt. En god vän till mig blev nyligen friskförklarad från en klinisk depression som han levt med under större delen av sitt vuxna liv. Han beskrev det som att lära sig att gå igen efter en ryggmärgs­skada. I mörkret visste han vem han var och vad livet handlade om. Nu är han tvungen att lära sig att leva utan det. Sanningen är att vi inte nödvändigtvis blir fria från våra sår när de har läkt – vi måste också finna modet att släppa greppet om dem. ”Gör honom fri och låt honom gå”.

Jag tror att vi har ett ansvar att bli så hela som vi kan, om inte för vår egen skull så för dem som vi älskar och som finns omkring oss. Vägen till helande är ofta lång och svår, och tar olika uttryck för oss alla. Men något som berättelsen i Johannesevangeliet lär oss är att vi inte är ensamma på den vägen. Vi har en Gud som vill dela vår smärta, som vill hela våra sår och som vill befria oss från deras grepp om våra liv. Detta gäller även när hoppet om läkedom är lika fjärran som tanken på att en död skulle kunna leva igen. Gud begär inte att vi ska piska fram övertygelser om en positiv utgång – Han ber bara om vår förtröstan.

”Har jag inte sagt dig att om du tror skall du få se Guds härlighet? Lita på mig.”

Björn Holm
Pastor i Centrumkyrkan, Mariannelund.

Annons:

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

+ =  

Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du dettaHär kan du läsa mer om cookies.

Jag förstår, ta bort detta

Annons: