Matt 21:1-13

”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn!”. Hela staden var i rörelse. Människor gick man ur huse för att välkomna profeten från Nasaret, som sakta kom inridande på en ungåsna, följd av sina tolv närmaste. I över 600 år hade Jerusalem varit ockuperat av främmande makter. Nära femton generationer hade levt under förtryck, diskriminering och hård beskattning. Men under alla dessa 600 år hade man också firat gudstjänst, läst texter och sjungit sånger om räddningen som skulle komma: Messias; den smorde kungen av Davids släkt, som skulle göra slut på förtrycket, instifta fred och upprätta folket i frihet. Under en tid hade också ryktet gått om denne Jesus. Det sades att han botat sjuka och uppväckt döda och vissa menade att han var av Davids släkt, född i Betlehem. Så när denne Jesus, strax före påsk – den högtid som firades till minne av hur Herren räddat folket ur slaveriet i Egypten – gör entré i Jerusalem, ödmjukt ridande på en åsna, rinner förhoppningarna över. Man breder ut sina mantlar på vägen framför honom, skär kvistar från träden att vifta med och ropar ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn!” – ett citat från psaltarpsalmen som säger ”Detta är dagen då Herren grep in!”. Men så, mitt i tumultet och sången ställer någon den kanske mest centrala frågan i vår kristna tro: ”Vem är han?”.

*

På söndag inleder vi det nya kyrkoåret med att fira första Advent. Adventstiden är en tid av förberedelse när vi bereder oss att på nytt ta emot Guds son, som blivit människa i Jesus Kristus. Tar vi detta på allvar behöver vi också ställa oss samma centrala fråga som den undrande i Jerusalem: Vem är han som kommer? Vem är det vi väntar på och hur tar vi emot Honom?

Många undersökningar pekar på att Gud för de flesta västerländska människor främst är en funktion i det egna ’jag-byggandet’. Gud förväntas vara den som bekräftar våra ambitioner och fyller våra behov. Bilden av vem Gud är bestäms därför allt som oftast av vår uppfattning om vilket som är vårt främsta behov, och detta blir i sin tur också avgörande för hur vi väljer att ta emot Honom.

*

Folket i Jerusalem såg sitt främsta behov befrielsen från det romerska förtrycket, och därför tar det också emot Jesus som en politisk revolutionär med förväntingen att han skulle kasta ut inkräktarna och utropa en självständig stat. Men läser vi vidare i berättelsen upptäcker vi något som utmanar både deras och våra förväntningar. Den Gud som kommer till oss är nämligen en Gud som inte nöjer sig med att uppfylla våra önskningar.

Vid tiden för Jesu intåg i Jerusalem stod påsken och det osyrade brödets högtid för dörren. Tusentals hemvändare hade kommit från hela den kända världen för att fira. För några veckor ökade stadens befolkning med närmare 200%. För att hålla ordningen dubblade Rom i regel den militära närvaron vid denna tid, vilket av de mer revolutionära judiska grupperna snarast uppfattades som en provokation.

*

Man kan föreställa sig vilka spänningar som hängde i luften. Detta förklarar också den reaktion som Jesu intåg fick. Det står ordagrant att staden ”skakade som av en jordbävning”.  Till saken hör också att den romerska stadsvaktens högkvarter strategiskt nog var placerad så gott som tvärs över gatan från Templet, och varje steg som den utpekade befriarens åsna tog i den riktningen bör ha gjort sitt till stämningen – ”detta är dagen då Herren grep in!”.

Samtidigt kan man också föreställa sig reaktionen när det visar sig att Messias inte går loss på stadsvakten, utan istället vänder stegen mot Templet, för att där ställa till med en väldig scen. Han välter bord och jagar ut köpmännen med anklagelser om att vara ”ondskans hantlangare”. Istället för den förväntade revolutionen slår han emot det som var kärnan i hela den judiska självbilden. Jesus visste nämligen att folkets verkliga problem inte var det yttre förtrycket, utan en inre förruttnelse i hjärtat av förbundsfolkets tillbedjan. Templet hade blivit ”ett rövarnäste”.

*

Vår egen kultur präglas av vad den kanadensiske sociologen Charles Taylor kallat autenticitetsidealet, vilket i korthet går ut på att sanningen om människan alltid tros finnas inom henne själv. Det viktigaste i livet är därför att vara sann (autentisk) emot det egna jaget, och allt som går emot hennes självbild betraktas som problem som ska övervinnas.

Översatt till våra termer skulle detta innebära att Gud finns inom oss och Hans uppgift är att lösa problemen utanför oss. Men den Kristus som kommer oss till mötes i evangeliet vänder på hela ekvationen. Han visar att Gud är den Andre, utanför oss, som kommer för att göra upp med den verkliga sjukdomen, som finns inom oss.

Problemet är att vi inte vill möta Gud på det sättet. Bara fem dagar efter att staden välkomnat Jesus med palmkvistar och hosiannarop står samma människor utanför Pilatus residens och ropar ”Korsfäst! Korsfäst!”.

*

Adventstidens utmaning till oss gäller att våga ställa den avgörande frågan: Vem är han som kommer? Vågar vi ta emot honom som den Andre; den som inte bara ger oss vad vi vill ha utan som sätter fingret på vårt verkliga behov – befrielsen ifrån synd? Eller reagerar vi som folket i Jerusalem med aggressivitet när vår Gud inte motsvarar våra förväntningar?

För Kyrkan är Advent en tid av glädje. Inte för att vi får våra förhoppningar bekräftade, utan just för att det väntade intåget är den verklige Konungens intåg, och den befrielse Han för med sig är det verkliga svaret på vårt djupaste behov. De kommande fyra söndagarnas gudstjänster förbereder oss på att våga ta emot Honom just så. Så att vi när Han kommer kan ge röst åt hela jordens innersta längtan och jublande ropa: ”Hosianna Davids son! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn.”

Ha en välsignad första Advent!

Björn Holm
Pastor i Centrumkyrkan, Mariannelund.