Lite som ”bestiga ett berg utan syrgas-känsla”. Jag gjorde mig redo, satte mig i bilen och några minuter senare var jag framme vid målet. Parkeringen vid mataffären.
Det är alltid med hög puls man ställer sin käraste ägodel där (bilen) för att gå in och handla. Med tankarna på rysk roulette så väljer jag ruta med stor omsorg.
Jag undersöker också noga vilka grannar jag får. Jag vill stå mellan två svindyra och fina läckerbitar, så ingen av dom slänger upp dörren i sidan på min lilla jordgubbe.
*
Jag handlar, men har svårt att inte skänka en tanke till vad som sker utanför under tiden. Ok, allt grönt när jag kommer ut. Men nu, tar jag på mig bältet, och min hockeyhjälm som jag har i bagaget, och tandskyddet i handskfacket.
Nu är jag redo att backa.
Jag roterar mitt huvud flera gånger, jag blir förvånad över att de som kör in på parkeringen ändå bara håller runt 100km/h idag.
”Jaha en lugn dag”
Jag börjar backa en centimeter ut, då passerar en formel ett-bil tydligen för jag hinner inte se den men nåt svart flög förbi. Ok, tur min broms funkar. Mina backsensorer bör jag dock kolla upp. Jag gör ett nytt försök, smyger en liiiiten liiiiten bit när jag ser att kusten är klar. Trodde jag ja…
*
DÅ kommer en kvinna med solen i ögonen ser jag, och hon ser inte mig och kanske heller inte mannen som går bakom min bil så han får hoppa undan och slår emot min bagagelucka.
Jahaja, positivt ändå att han inte bröt nåt. På sig själv. Jag tror inte jag har så bråttom hem när jag tänker efter…
Jag har ju mat och dryck så jag klarar mig om jag måste. Men jag skulle ändå önska att vi som har bil, som handlar mat ibland tog det lite lugnare när det ska parkeras.
Det finns platser åt alla. Och mat.
Så fruktansvärt onödigt att köra på eller buckla till någons pärla, eller en människa i rörelse.
Nä, nu räcker det med äventyr för några dagar. Nu blir det storkok och matlådor för mig. Äventyr gör mig helt slut.
Ewa-Lena Ek