Kanske är det faktumet att jag blir äldre som väckt det här intresset för tidigare generationer. Kanske är det en teaterföreställning jag nyligen såg. “Skapelsen” av Ada Berger, som får klimatkrisen att kännas lika brinnande som den är.
Föreställningen tog upp just detta - vårt band med tidigare generationer. Att min mamma är dotter till en mamma, som är dotter till en mamma, som är dotter till en mamma, som är dotter till en mamma, som är dotter till en mamma. Och att detta länkar samman oss med alla de som levt här, innan oss. De som gråtit, de som skrattat, de som tvivlat, de som hoppats. De som enträget kämpat för att nästa generation ska få det bättre. För att vi ska få det bättre. Kämpat för frihet, men framförallt för överlevnad. De som sparat och hushållit, lappat och lagat, vänt på alla stenar och varenda slant, för att få det att gå ihop.
*
Men nu. Vad gör vi nu? Vad är det vi kämpar för att lämna efter oss till nästa generation? Jag tänker att det är tillräckligt sorgligt att tiden går. Det där nostalgiska stinget när jag ser bilder från när jag var liten, när mamma och pappa var yngre. Känslan jag får när vi tar en bild med barnen nu och jag tänker att den här bilden ska de kanske titta på om 30 år, och tänka “så unga mamma och pappa var då”. Det är liksom stort nog att hantera. Tidens gång. Tidens tand. Tidens sorg. Att då tänka på hur världen som mina döttrar ska leva i kommer att vara, när allt pekar på att den kommer vara sämre än min, är för svårt. När IPCC-rapporten visar att många klimateffekter är värre än vi först trodde, att tekniken och lösningarna finns - men att den allmänna viljan och det politiska ledarskapet saknas - är det för svårt.
Det ironiska i att en av reflexerna är att jag tänker “Jag kanske borde tjäna mer pengar? Försäkra mina barns framtid genom pengar?” trots att pengar är själva motorn i den maskin som tagit oss hit. Konsumera mer. Tjäna mer. Till varje pris.
Det otroliga i att vi flänger runt halva jordklotet trots att vi bara sett en bråkdel av allt fantastiskt som finns runt knuten.
Det sorgliga i att “shopping” räknas som en hobby. Det helt makabra i att högarna på soptippen växer och växer med fullt funktionella möbler, prylar, kläder - samtidigt som vi köper nytt.
Jag känner så dubbla känslor när någon säger att vi måste stötta butikerna i Vimmerby - för visst vill jag ha arbetstillfällen och butiker i stan, men det måste vi kunna göra utan att allt ska vara nytillverkat? Skulle inte Vimmerby kunna gå i bräschen för ett cirkulärt system, där alla butiker i centrum bygger på second hand och re-make?
*
Klart vi kan fortsätta stoppa huvudet i sanden och känna att vi helt enkelt MÅSTE fortsätta med vårt ohållbara leverne, “det där får nån annan ta tag i”, men det är framtida generationer som kommer ta smällen. Det kommer vi inte ifrån.
Jag läser en historiebok för mellanstadiet, och det slår mig att vi inte är den enda generationen. Att vi inte är den första.
Är vi en av de sista?