Sedan fotograferar vi oss med blomstren och hyllar dem en andra gång digitalt. Därefter äter vi efterrätt med blommor i och fullständigt GOTTAR NER OSS i naturens skönhet.
Sen, några dagar efteråt, när baksmällan släppt och blommorna på stången vissnat, då tar vi fram den. Blomstermördarn, som jag brukar kalla den. I folkmun kallad ”gräsklipparen”.
*
Jag känner mig så oerhört kluven inför det här med gräsklippning. Jag tycker att det på något vis symboliserar hela det sociala spelet. Jag undrar alltid, när jag går där med det gula monstret, ”vad håller jag på med?”. Blir förvirrad när jag tänker på massdöden som försiggår under mina fötter. Alla små insekter och ekosystem och blomster som jag nu fullständigt förgör. Och VARFÖR? Jag kommer inte riktigt fram till någonting. Jag tänker först att det är för att barnen inte ska få fästingar, men vi är ju ändå inte i hela trädgården, så det skulle räcka med att klippa hälften om det är fästingar som är anledningen. Och förresten dröjer det ännu flera veckor innan gräset börjar nå fästinghöjd.
Sedan tänker jag som det är, att jag klipper för grannarnas skull. För de förbipasserande, för att de inte ska tänka ”vilka slarvers, vilka latmaskar som bor här”. Och då kan jag inte riktigt med mig själv. Vad är jag för en vekling som faller för grupptrycket, som med mitt fossildrivna monster MÖRDAR de enstaka klöverblommorna som finns på vår lilla stadsplätt? Dessa klöver som är så väl eftertraktade av bin och fjärilar och andra småkräk. Jag är som vilken tonåring som helst som köper jeans för 2500 spänn och klär sig i Buffalo-dojor och skriver dåligt på provet med flit och gör precis vad som helst för att passa in. Jag tycker ju till och med att det är finare med vildvuxna trädgårdar, varför ägnar jag då flera timmar åt Blomstermördarn?
*
Tusenskönorna och maskrosorna, trädgårdens lättfotade slampor, vädjar till mig, ber om nåd, när jag kommer med det gula vrålande vapnet. Vem är jag? Vågar jag stå emot? Och är det verkligen någon som egentligen bryr sig?