Krönikören Micael Glennfalk skriver om Liberalernas vändning.
Den minnesgode minns de gamla partistötarna som vägrade dela TV-soffa med Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson), man minns Bengt Westerberg (L) som vände i TV-korridoren…den ena efter den andre har demonstrerat sin ovilja att delta i politisk debatt med missnöjespartier man inte delar värderingar med.
Ute i stugorna har folk skakat på huvudet. Vad är detta?
Det är annorlunda när det handlar om regeringsmakten, säger någon. Må så vara – men en röd linje kan göra skillnad vilka som sitter i regering, om ett parti överlever eller inte.
Centerns ras kom med deras vänstersväng. De tvärnitar framför Vänsterpartiet, låser hjulen och bara vägrar att ta en meter längre. Det kan äventyra regeringsskiftet för sossarna.
Koalitionernas tid
Det är koalitionernas tid nu. Det finns inte längre partier som kan ha egen majoritet och knappast heller värderingsnära partier.
Det är kohandel på hög nivå – och jag tror att väljarna någonstans gillar det.
Extrempartier som SD och V vill ingen ha som ensam majoritet i regeringen. Se bara så SD ställt till det med återvandringen: invandrare som etablerat sig, jobbar och slagit rot och som vi inte klarar oss utan, ska utvisas vilket är ett snett skott då folk i allmänhet nöjer sig med utvisning av kriminella och brottsdömda.
Eller som V som vill slå sönder dugliga alternativ inom skola och vård och omsorg, och inte nöjer sig med att bara stänga ned de som inte klarar kvalitetskraven.
Ska Tidöpartierna klara sig behöver man liberalerna och jag tillhör de moderater som tycker Liberalerna är ett ganska vettigt parti: det behövs en liberal röst i en konservativ koalition där KD och SD går allt längre högerut.
Jag hoppas Liberalerna nu förstår att om den röda linjen ska vara kvar väntar ättestupa. Och då är man utraderad och har knappast någon chans att komma tillbaka. Genom att göra en överenskommelse sakpolitiskt får man igenom mer av sin politik än vad man har röster för. Står man fast är min gissning att vinden vänder och man får en reell chans till att komma över spärren. Pragmatisk är kännetecken på en god lokal politiker, borde vara det nationellt också.
Svårare för C
Centern kan nog vara mer trög i sitt ställningstagande. Man riskerar att vara ett socialdemokratiskt borgerligt parti till att få en allt rödare färg. Jag tror också man har svårare att nå sakpolitisk överenskommelse med V än vad L har med SD. Om väljarna ser att det inte är en regeringsduglig majoritetskonstellation så återstår bara Tidö-partierna.
SD har än så länge ingen stark ideologisk grund (som många hävdar är nationalistisk men vem tycker inte om Sverige och det svenska?) – utan SD är mer ilsk över hur saker och ting har blivit. Brunfärgningen har man fått av sina motståndare, även om en och annan partimedlem medverkat aktivt till den. Den ilskan delar man med många sossar och moderater som tagit SD:s röstsedel de senaste åren.
Idag ser vi S och M i mitten i svensk politik. Men vi vet ju efter centerns envisa försök att positionera sig i mitten, att det är ganska lönlöst att hamna där.
För M är det livsviktigt att få med sig L och KD för att kunna kandidera till statsministerposten.
Så att ta bort den röda linjen kommer hjälpa Tidöpartierna inför valet.
Kramen Simona gav Jimmie i TV kunde hon dock ha låtit bli…
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna.