En stor skara invandrare i andra generationen, med tillräcklig kunskap i svenska för att förstå de hundratals krav Arbetsmiljöverket och skyddsombud kräver står beredda att bli framtidens plåtslagare, rörmokare, snickare, murare, elektriker, mattläggare, målare, skräddare, skomakare.
Tyvärr kommer deras föräldrar aldrig att bli så bra i svenska att de kan förstå byråkratsverige och alla de krav EU och svenska myndigheter ställer. Det är till deras barn vi ställer vårt hopp, vi som är i behov av hjälp från praktiskt lagt folk.
Dessa yrkesgruppers renässans kommer inte minst av att cirkulärsamhället (ung. återanvändning) utvecklas.
Inget nytt under solen – det är gamla, hederliga tider som är på väg tillbaka. Tider där vi tog hand om allt gammalt, reparerade och återanvände.
Det är slutet för familjen Slösa, som byter kök vart femte år och åker tre gånger om året på utlandssemester.
*
Den insatte kanske säger att rörmokarutbildningen i Oskarshamn fick läggas ned på grund av dåligt söktryck. Mitt svar är att det då rörde sig om svenska ungdomar, där merparten vill bli youtubers, influencers och spelutvecklare.
En annan grupp finns nu: invandrarnas tonåringar. Med ett helt annat sinnelag och med stor lust att komma in i yrken där de garanterat kommer att ha jobb och så småningom kan hjälpa mamma och pappa med deras tuffa pensionärsliv.
En annan invändning: Campus kan ju ordna dessa utbildningar. Möjligt, men det är lite för sent. Ungdomarna bör komma in i yrkesutbildningen redan som 16-åringar, alltså påbörja sin gymnasietid i ett speciellt hantverkarprogram. Kommer de in då har de chansen att få jobb som 19-åringar och bli riktigt duktiga.
*
Hade jag varit utbildningsutvecklare för gymnasieskolan i någon av våra kommuner hade jag satsat på hantverkarutbildningar, och då menar jag satsat. Bjuda in ungdomarna från grundskolan och deras föräldrar till scenariomöten där man levandegör respektive yrke, får prata med vuxna yrkesmän och kvinnor, berätta vilken typ av jobb det är, löneutveckling, efterfrågan, de intresserade kan få prao i dessa firmor i åttan och nian.
Göra rejäla interaktiva hemsidor där yrket kan prövas på virtuellt och där olika situationer beskrivs, kanske i filmer, på hur yrket utövas. Kort sagt: allt måste säljas in och inte bara presenteras i en broschyr eller på en anslagstavla.
*
Alla vi som fortfarande bygger märker hur svårt det är att få tag i hantverkare. Det är långa väntetider, kan vara upp till år för vissa yrken om man vill ha de som finns lokalt, hur ålderstigen yrkeskåren är och hur dålig tillväxten är. Visst finns det några nya yngre, men plötsligt försvinner de till nya yrken.
Oftast är det svenskfödda ungdomar som gör så. Se inte minst på eleverna från restaurangskolorna, flera av dem återfinns, inte i restaurangköken utan i industrin. Återigen: svenskfödda ungdomar.
För oss lite äldre är det egentligen ofattbart. Hantverkarnas löner är höga, de kan välja och vraka bland arbetsgivarna och de har en arbetsmarknad både i företag- och privat sektor. Omväxlande jobb.
Men dessa yrken återfinns inte i svenska ungdomars drömmar. Trots att många har svårt att ta sig igenom gymnasieskolans teoretiska linjer drömmer de ändå om att bli försörjda som t.ex. Youtubes. Hur många av dem skulle lyckats bättre i praktiska program?
*
På något sätt har staten och kommunerna avsagt sig ansvaret för att utbilda ungdomarna till de behov samhället har. Det började med att alla skulle ta studenten och nedläggning av yrkesskolan. Därefter skulle alla läsa teoretiska linjer. Först lite försiktigt med gamla tvååriga fackskolan. Sedan skulle alla gå treåriga program.
Visst har det kommit in några praktiska program som industriprogrammet, elprogrammet, fordonsprogrammet, restaurangskolan – men det vi behöver är en rejäl gymnasiereform som sätter tillbaka yrkesskolorna där vi i ett och samma län har kanske 15-20 yrkesutbildningar representerade.
Istället får vi hockeyinriktning, fotbollsinriktning, bandyinriktning. (Snart kommer det väl body-inriktning med sikte på alla Tv-produktioner där kroppsidealen styr din framgång…) Visst kan man ha teoretiska program med någon form av inriktning: balett kanske, eller teater. Kanske också hockey. Men inget av dessa slår en hederlig yrkesskola där vi får återväxt i hantverkaryrkena, från 16 års ålder.
Vi har fortfarande hus som behöver byggas, badrum som ska renoveras, tak som ska läggas om. Och nu i den nya cirkulära ekonomin får vi också kläder som ska sys om, skor som ska sulas om och cyklar som ska lagas av gamla hederliga cykelreparatörer.
Hallå där ute, visst minns ni dem?
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.