När vår tidning når Kenny Fransson för att samtal om den senaste hjälpresan i Ukraina har han precis kommit till Sverige igen efter tio dagar i det svårt krigsdrabbade landet.
Den här gången har han varit med om saker han tidigare inte varit med om.
– Den här resan har varit väldigt annorlunda mot alla andra resor tidigare. Jag har rört mig i stängda områden och varit fem kilometer från den ryska gränsen, berättar Kenny Fransson.
Han har varit i Ukrainas näst största stad Charkiv. Det är väldigt nära den ryska gränsen och av säkerhetsskäl hade Kenny Fransson parkerat sin skåpbil i en annan stad och bytt transportmedel.
– Delar av lasten lämnade vi kvar dit jag brukar åka och så bytte jag buss. Vi körde en ukrainskregistrerad buss istället för att inte bli en måltavla och sticka ut. Då blir man mer en i mängden.
Något helt annat
Trots det var hotbilen och läget något helt annat än vid tidigare hjälpresor.
– Det var många spaningsdrönare i området och vi behövde köra i alldeles för snabba hastigheter. Det var bara att hålla i så mycket man vågade.
Var det obehagligt?
– Jag var ju definitivt mycket närmare än tidigare, men jag känner inte obehag. Jag blev fokuserad och mer skärpt. Man håller ögonen på vad som händer, men blir man rädd så tänker man inte nationellt och då handlar man nästan i panik.
I Charkiv spenderades flera dagar för Kenny och en kille han hade med sig som kan ukrainska och skötte alla myndighetspapper.
– Under nätterna gick larmen för missiler flera gånger. Det värsta var när de (Ryssland, reds. anm) bombade postterminalen. Jag var en kilometer därifrån. Det är enda gången jag farit illa på riktigt, när jag sett döda människor. Det är inget jag tänker förmedla, men det var omfattande skador. Den stora skillnaden var de här konstanta larmen. Man kunde inte sova ordentligt och larmen gick i ett.
När postterminalen bombades ska ett flertal personer dött. Kenny Fransson hade också velat ta sig ännu närmare den ryska gränsen.
– Det finns byar där förödelsen är enorm, men det var för nära gränsen. De tordes inte ta med mig dit och man måste lyssna på alla som kan bättre än vad jag kan om situationen.
Vilken är din reflektion efter den här resan?
– Jag ska försöka samla allt material jag har och skriva ned något till varje bild. Jag har nog mellan 150 och 200 bilder och en hel del videomaterial. Jag har unika bilder från vissa områden, där inga reportrar fått tillträde. Mig veterligen är jag andra eller tredje utlänningen som är här.
Inte sista resan
Även om det här förstås var en väldigt speciell resa, finns inga tankar kring att det här var den sista resan.
– Jag msåte få ner grejer och vi jobbar på att hitta alternativa vägar. Jag skulle behöva någon som kan ta varannan vända ned till den polsk-ukrainska gränsen. Jag har tankar på att åka ned i december igen och har börjat samla in till den resan redan nu.
Den här gången hade han med sig uttjänta hjälpmedel han fått av kommunen.
– Jag hade med mig 700 kilo mat också. Det finns fortfarande ett väldigt stort behov i Ukraina, så jag planerar för fler resor.