Marie Larsson har jobbat i kommunen sedan 1986, fast anställd sedan 1990. 35 år i kommunens tjänst under bältet.
Måndagen den 20 oktober förändrades allt. Då fick Marie och fyra kollegor veta att de inte var önskade på sin arbetsplats. De var avstängda under utredning.
– Jag bara fick en chock. Jag blev helt tom i huvudet. Jag var skakig och chockad. Jag trodde själv att jag var ensam, men då ringde de ju till mig sist. Jag bara kände: herregud, vad har jag gjort? Jag har hela tiden velat ha svart på vitt: Vad har jag gjort? När har det hänt? Det kan ju ha kommit avvikelser om larmet, men har jag ens jobbat då? De har inte kunnat lägga fram någonting, säger Marie Larsson.
”Vad är det ni sitter och säger?”
Hon är en av fem medarbetare som stängdes av. Fyra av dem är del av den här intervjun. De andra är Renée Skärsvi, Susanne Sandvik och en person som vill förbli anonym.
Det enda konkreta medarbetarna uppger att de fått till sig är att de ska ha flyttat på larmen på sina nattpass på Borghaga, en boendeenhet för kommunens äldre.
– Det enda vi fått till oss är att vi flyttat på rörelselarmen, att vi placerat dem under sängarna istället för i mitten på golvet. Vad är det ni sitter och säger, kände jag? Vet ni överhuvudtaget hur larmen fungerar? Vad har ni för kunskap om larmen? Vi har aldrig fått några instruktioner eller sett några manualer. Och de ringde till mig på min fritid och sa att jag var avstängd istället för att kalla in oss. Jag svarade att ni får stänga av all personal i hela kommunen i så fall.
”Det är helt sjukt”
Efter avstängningen hörde medarbetarna ingenting. En extern utredning tillsattes av kommunen och avtalet med den inhyrde konsultchefen som tog initiativ till avstängningarna sades upp.
– Efter samtalet hör vi ingenting. Efter två veckor får vi själva be om att få träffa verksamhetschefen. Vi gick ju till facket med en gång och sedan en gång till efter två veckor. Man undrar ju vad som kommer hända? Då kontaktade facket verksamhetschefen så att vi fick ett möte med henne. Men det har ju inte tagits någon kontakt från deras sida, berättar Susanne Sandvik som själv tog fram manualerna från larmen och menar att de hanterats exakt som de ska.
– Till slut ringde jag vaktmästaren och fick fram manualerna till larmen. Ingen i hela kommunen vet om hur de ska stå, men vi har agerat för brukarnas bästa och satt larmen vid fotändan så att de larmar när brukaren trillar ned eller går ur sängen – inte när den viftar med armen i sömnen. Precis så står det att man ska placera dem i manualen. De kan inte säga vad vi har gjort, vem som har gjort vad eller när vi har gjort det. Men vi har varit avstänga i snart två och en halv månader. Det är helt sjukt.
”Fortfarande svartmålade”
När avstängningarna hävdes fick alla fem möjlighet till ett utköp med sex månaders lön. De har ännu inte fattat beslut om de ska återgå i tjänst.
– På sista mötet sa jag att vi inte gjort något fel, men att vi ändå blivit svartmålade i kommunen. Tänk hur mycket rykten som har gått om oss, det har till och med handlat om att vi knarkat. Jag tycker de kan gå ut och säga att vi inte gjort något fel. Det känns som att vi fortfarande är svartmålade, säger Renée Skärsvi.
Personen som vill vara anonym fick beskedet när hon var på jobbet.
– Linda (den inhyrde enhetschefen, red. anm.) sa till mig: du får gå hem nu. Jag frågade: vad har jag gjort? Hon svarade att det var bättre att jag inte fick veta det förrän jag skulle på förhör. Då var min väska och min mobil på övervåningen på huset. Då sa Linda att jag inte fick gå upp och hämta det, utan hon gick upp och hämtade det. Jag sa: jag har jobbat i Vimmerby i över tio år, jag är ingen självmordsbombare och undrade om hon tänkte så för att jag är invandrare, men hon sa bara nej. Jag fick bara lämna min tagg och gå. Det gjorde ont i hjärtat hela vägen, när jag kom lade jag mig i sängen och bara grät, säger hon.
Avstängningnarna har tagit mycket hårt på medarbetarna, som alla varit verksamma inom både yrket och i kommunen i många år.
– Ingen av cheferna har någon gång under de här veckorna frågat hur vi mår. Det är hela tiden vi som behövt ligga på. Det är facket som hjälpt oss med allting. De har inte gjort någonting för oss, säger Susanne Sandvik.
– Vi har mått så dåligt. Jag medicinerar mig, jag får äta lugnande, jag har sömntabletter och jag sover inte. Jag har varit i kommunen sedan 1986. Jag har varit fast anställd sedan någonstans kring 1990. Jag har aldrig fått någon kritik mot mig och nu blev jag avstängd utan att få veta vad jag gjort. Det har blivit så att jag inte känner igen mig själv, att man mår så psykiskt dåligt. Jag går inte affärer själv och känner mig iakttagen. Sen kanske inte folk vet att det är jag som blivit avstängd, men så upplever man det ju. Hela familjen har blivit drabbad av det här, ens arbetsplats är en stor del av livet, säger Marie Persson.
”Vågar knappt gå tillbaka”
Renée Skärsvi tycker att hela arbetslivet raserats.
– Jag har jobbat över 40 år inom äldreomsorgen och aldrig blivit så förnedrad som jag blev nu. Hela min karriär, om man nu kallar det så, är ju borta. Jag har ju inget förtroende för mig själv, jag vågar knappt att gå tillbaka och jobba. De har ju tryckt undan det här för oss nu. Man känner sig skamlig, det känns som att vi skulle ha gjort något jättefel, säger hon.
Medarbetarna säger att det florerat av olika enhetschefer senaste tiden och vittnar om dålig stämning.
– Jag tror att vi varit sju stycken enhetschefer på ett par år. Jag har en kollega som redan har sagt upp sig, de vill inte vara där alltså, det är så infekterat nu. Folk törs ingenting och är rädda. Det har också varit väldigt många vikarier inne nu när vi varit borta och jag vet en som jobbat 22 nätter i december. Vi ska jobba 15-16 per månad max, säger Susanna Sandvik.
– De pratar om att de äldre har fått dålig vård eller bemötande av oss och stänger av oss. Men vad blir det istället, vad blir det här för vård? Och vi har ju inte gjort något fel.
”Då hade vi löst det på en kvart”
Externa utredningen pekade på en mängd brister inom äldreomsorgen i stort, men det handlar mer om den övergripande styrningen och kommunikationen.
– Nu kan de inte säga att vi inte gjort något och de kan inte be om ursäkt för det är en skam för dem. Externa utredningen kom fram till att det var jättemycket brister – och det är jättebra egentligen – men det blev på vår bekostnad. Det som framkommit nu, problemen som finns i ledningen, har vi påtalat i flera år. Det är så många enhetschefer som ska komma överens och det blir en enda röra.
Susanne Sandvik menar att problemet – om det nu fanns något – kunde ha lösts enkelt.
– Hade de kontaktat oss och sagt, tjejer, det är något galet med larmen, hur ska vi reda ut det här? Då hade vi löst det på en kvart. Som vi har gjort med alla andra saker som någon tycker är fel. Då pratar vi i grupp och med våra chefer. Så jag undrar vad den här konsulten och de andra cheferna var ute efter?
”Står kvar med skammen”
Initiativet till avstängningarna kom från den inhyrde enhetschefen, men de verkställande besluten fattades på högsta ort, av socialchefen Anette Nilsson.
– Hon var tvungen att kontakta verksamhetschefen och sen Anette då, så att hon fick godkänna det.
Efter att medarbetarna fått möjlighet att återgå till sina jobb har de inte uppfattat någon självkritik från kommunen.
– När de pratar om sammanställningen så säger de ju att det inte finns några fel i vårt arbete, men det är ändå vi som står kvar med skammen. När vi har frågat vad de har kommit fram till, vad det var vi gjorde för fel, så har de inte kunnat säga någonting. Nu är det bara att vi ska lägga det bakom oss och titta framåt.
Det enda konkreta ni har fått till under den här tiden är att ni har flyttat larmen närmare sängarna?
– Ja, och det har vi gjort. Men står larmet i mitten på golvet så larmar det 20 gånger per natt, så fort brukaren rör sig. Ska vi springa i rummen fram och tillbaka så får inte brukarna någon god sömn. Sedan är vi två personal på tre enheter på natten. Vi har flyttat larmen både för deras och för vår skull, men mest för deras. De måste kunna röra på armarna, de måste kunna dra i täcket och de måste kunna dricka vatten utan att larmen går. Annars kan vi ju lika gärna sätta en personal hos varje brukare.
Har det varit några incidenter under den här perioden?
– Nej, det är aldrig någon som har ramlat ur sin säng och larmen inte har gått. Det har inte hänt någonting.
Vaknar brukarna om det larmar?
– Nej, men de kan ju höra att vi går in. Vi kanske måste tända lampan och se vad som har hänt och kolla vad larmen indikerat en bit in i rummet. Sedan är det ju inte så att larmen ersätter personal, vi har ju vanlig tillsyn utöver larmen. Man får inte lita på larmen helt och hållet.
”Ett skamligt förslag”
Efter att avstängningarna hävdes har medarbetarna varit arbetsbefriade fram till och med den sjunde januari.
– Just nu är vi arbetsbefriade och vi har fått till sjunde januari på oss att bestämma oss. Det handlar ju inte om att vara snälla mot oss, utan det är ju för att cheferna är lediga över jul och nyår. Vi har sagt att vi inte vet om vi kan gå tillbaka. Jag är här nere på trappsteget. Det här är ingen förkylning som bara går över, jag vet inte ens om jag kan. Idag kan jag inte ens åka förbi min arbetsplats och jag vet inte ens om jag törs gå in. Och jag är 61 år. Jag är inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden. Jag tycker att det är ett skamligt förslag som vi fått efter det som hänt. Jag vill inte gå tillbaka egentligen, men jag måste ju ha en inkomst. Och jag är livrädd att gå tillbaka. Jag kommer ju vara som en polis i så fall. Tänk om det händer något? Jag klarar inte av det här en gång till, säger Marie Larsson.
– Det är de som har orsakat att man mår som man gör, hur de har betett sig mot oss. Vi får inget erkännande om att det blev fel. Säg det till oss, gå ut och säg det i tidningarna, att det blev fel. Vi har inte fått någon ursäkt.
– Det är de som har orsakat att vi mår som vi gör på grund av det här. Det här hade vi kunnat lösa så enkelt. Det sa han från det externa företaget också. Ett sådant besked, så som de gjorde, man ringer inte och meddelar det. Man samlar ju in allihop. De har ju gjort ett så stort fel med att börja med ett samtal. Jag känner att de inte borde komma undan det här när de skött det så oprofessionellt.
Hade en ursäkt hjälpt?
– Det hade varit ett första steg. Sen finns det mycket annat att bearbeta som vi kommer att få göra, men just att de erkänner att ja, vi gjorde fel. Det är ju inte ni som har gjort att det blev så här, utan det var ju vi som gick för fort fram. Det känns inte som att de visste vad de gjorde och att de inte förstod att det skulle bli så stort när de insåg att de inte kunde reda ut det själva. Det är ju inte så svårt att be om ursäkt, det gör man ju när man gör fel, säger Renèe Skärsvi.