Avstängda medarbetarna tillbaka i tjänst – vill stämma kommunen

Uppståndelsen har varit enorm sedan Vimmerby kommun fattade beslut om att stänga av fem medarbetare från en avdelning på vård- och omsorgsboendet Vimarhaga i höstas. Beslutet fattades den 20 oktober och kommunen tillsatte en extern utredning. Befarade brister i omsorgen, löd den officiella förklaringen. Medarbetarna som stängdes av fick till sig att de hade flyttat på rörelselarm under sina nattpass.

Den sjätte januari publicerade Dagens Vimmerby en lång artikel om medarbetarnas ilska och frustration över hur de blivit behandlade av sin arbetsgivare Vimmerby kommun.

– Jag bara fick en chock. Jag blev helt tom i huvudet. Jag var skakig och chockad. Jag trodde själv att jag var ensam, men då ringde de till mig sist. Jag bara kände: herregud, vad har jag gjort? Jag har hela tiden velat ha svart på vitt: Vad har jag gjort? När har det hänt? Det kan ha kommit avvikelser om larmet, men har jag ens jobbat då? De har inte kunnat lägga fram någonting, sa en av medarbetarna i den intervjun.

”Stod ingenting om oss” 

Nästan två månader senare träffar Dagens Vimmerby tre av de drabbade medarbetarna igen. Då har två av dem precis fått jobbet tillbaka, men är sjukskrivna på grund av sitt mående efter alla turer. Den tredje har tagit kommunens deal om sex månaders lön och uppsägning.

De två andra personer som stängdes av har, enligt uppgift, blivit omplacerade.

På ett sätt är ett fem månader långt helvete över – på ett annat märks det tydligt hur djupa spåren klamrat sig fast. Medarbetarna har sina frågor kvar. Vad var det som hände? Varför stängdes de av? Hur kunde det bli såhär?

– När jag har suttit och läst den externa utredningen som gjordes var jag tvungen att titta en gång till, men det stod ingenting om oss. Man vill ju att ska stå någonting, att det ska vara en utredning om oss som de stängde av. Men det var ingenting alls. Jag känner bara: varför har vi blivit drabbade av detta? Så jäkla orättvist behandlade som vi blivit? Varför? Det är inte klokt. Arbetsgivare har inte rätt att förstöra människoliv, berättar Marie Larsson. 

Har velat träffa verksamhetschefen

Efter jul flyttades besluten om framtiden fram gång på gång, men till slut fick medarbetarna välja: återgå i tjänst eller gå hem med sex månaders lön.

Under hela tiden har de avstängda efterfrågat ett möte med chefen för äldreomsorgen, Veronica Holmstedt.

– Vi har träffat henne när hon berättade hur utredningen skulle gå till och när utredningen skulle sammanställas, men hon har krupit tillbaka. Vi har begärt att få träffa henne och det har vi fortfarande inte fått göra. Det verkar som att hon inte vill ha något alls att göra med ärendet. Vi vill ha ett samtal där vi svart på vitt får reda på vad vi gjort, men hon har aldrig svarat, säger Susanne Sandvik.

I utredningen som gjordes framkom flera organisatoriska brister, men de avstängdas agerande har aldrig utretts.

– Det som kom fram där handlade ju ingenting om oss, utan det beskrevs som alla på natten. Och bristerna som framkom handlar om problem uppifrån och organisatoriskt. Det har aldrig varit någon utredning av oss avstängda.

Det finns ingen annan utredning?

– Nej, det har bara varit den externa och de har kommit fram till att det är fel uppifrån i organisationen.

Vad har ni fått för förklaring?
– Jag harfrågat om de vet vad de har gjort, men vi har inte fått något direkt svar på det och eftersom vi inte har fått träffa Veronica så har vi inte kunnat ställa henne mot väggen. Det är ju hon som har beställt utredningen.

Har ni hänvisats till någon annan?

– Det är nya människor som är inkopplade hela tiden, men de har inte så mycket att säga för de vet inte vad som har hänt. Jag undrar om Veronica sover gott med tanke på vad hon har orsakat och att hon inte vågar möta oss. Hon startade det här, men hon har inte fullföljt det.

Vill ha en ursäkt

När personerna fick sina tjänster tillbaka innebar det en sorts upprättelse.

– Jag hade förväntat mig och hoppats att de skulle köpa ut oss eftersom man har mått så fruktansvärt dåligt, att vi skulle få något i gengäld efter att de har gjort ett sådant fel. Men det var mer: du får tillbaka ditt arbete på måndag. Jag är glad att jag inte blev omplacerad och sen är det väl ändå en upprättelse över att jag inte gjort något fel, men jag har inte fått någon bekräftelse från kommunen om att de gjorde fel. Det vi vet är att vi inte gjorde något fel. Men det har gått nästan fyra månader. Den här ursäkten om att de gjorde fel och att de uttrycker att de vet att de orsakat vårt mående under den här tiden… den har inte kommit och den tycker vi att vi borde få.

Ni har inte fått någon kompensation?

– Nej, ingenting. Det var ju antingen gå tillbaka eller säg upp dig. 

”Tycker att de ska stå till svars”

Renée Skärsvi valde att sluta.

– Jag har sagt upp mig. Jag tog det halvåret på grund av att jag inte kommer klara av att gå tillbaka. Jag tycker inte Vimmerby kommun är värd att lägga den energin på. Det är på grund av att de har gjort såhär mot mig och det tycker jag de ska stå till svars för. Att verksamhetschefen inte törs möta oss tycker jag är förskräckligt. Är man en så högt uppsatt person i kommunen så ska man kunna möta oss. Inte ens när jag skrev på papperet var hon med. Jag har jobbat här i 40 år och inte ens då kunde hon se mig. Det tycker jag är dålig stil.

Hur mår du idag?

– Det är ledsamt samtidigt. Med alla år som man har lagt här och tyckt om sitt jobb och så ska det sluta så här när jag har två-tre år kvar att jobba. Det är ledsamt och det känns inuti. Det var inte det här man hade velat. Man har tyckt om att jobba med de gamla och gjort det i alla år.

Var det ett svårt beslut att fatta?

– Ja, det var det ji samtidigt. Men jag måste tänka på mig själv. Hur jag klarar av det och hur jag mår. Det kommer bli en bearbetning för mig med även om jag inte ska gå tillbaka och jobba. Jag måste också ha något att leva på. 

”Tyckt att de ska täcka det”

De två personer som valt att behålla sina tjänster är sjukskrivna.

– Det blir rehabilitering nu, men jag vet inte om jag klarar det. Det har satt sådana spår i kroppen och en rädsla. Det är en lång väg tillbaka, berättar Marie Larsson.

Samtliga inblandade har såklart förlorat en hel del i ersättning under tiden de varit avstängda.

– Vi som jobbar natt har säkert 6-7000 i månaden i OB och det får vi ju ingen kompensation för. Eftersom det är arbetsgivarens fel har vi tyckt att de ska täcka det, men de säger bara ”så gör vi inte”. Vi förlorar jättemycket på det här och det är inte vi som har gjort fel, säger Susanne. 

Funderar på att stämma kommunen

Medarbetarna har inlett ett arbete med att stämma kommunen för agerandet under den här tiden.

– För oss är det inte avslutat och vi tycker inte att de ska komma undan för det som hänt. Det här kommer ju alltid sitta kvar i huvudet. Det spelar ingen roll om vi jobbar eller går hemma, de har satt en stämpel på oss. Jag har fortfarande problem med sömnen och får äta tabletter och hela den biten. Man är inte densamma som man har varit. Kommunen säger att vi ska se framåt, men det funkar inte riktigt så, berättar Marie Larsson och fortsätter:

– Vi är falskt anklagade och fruktansvärt kränkta. Det är som att man har gått på helspänn i fyra månader. När det här var klart så var det som att någon drog ut kontakten, jag har varit så fruktansvärt trött. Vi har levt under psykisk press och det är som att man är helt slut nu. Jag hade inte gått tillbaka om det inte varit för inkomsten, men jag vet inte om jag kommer klara det. Det får vi se om några månader.

Hur funderar ni kring en stämning?  

– Vi vill se om man kan gå vidare. Allting det här är så nytt och vi kan ju inte det här. Samtidigt känner jag att det vore ganska bra att göra en stämning. De ska lära sig och de ska veta vad de har gjort mot oss. Och vi vill inte att det här ska hända någon annan, för det här har varit fruktansvärt, säger Susanne Sandvik.

– Det är fortfarande ingen från kommunen som har frågat oss hur vi mår. Det finns ingenting. Jag har jobbat 40 år här nu och det är bara tack och hej, här har du ditt papper, säger Renée Skärsvi.

”Det går inte förstå”

Marie Larsson berättar att hon hellre hade gjort ett grovt misstag.

– Hade jag gjort ett fel hade jag aldrig mått så dåligt som jag har gjort idag, men att bli anklagad så här för någonting jag inte har gjort och att de inte kunnat be om ursäkt har varit det värsta. I grund och botten är vi tre personer som står stadigt med fötterna på jorden. Många har sagt det: hur kan du må så dåligt, du som är så stark? Ja, men det går inte förstå hur det här tagit psykiskt om man inte varit med om det själv, hur kränkt man blir av att bli falskt anklagad.

Fotnot: Senare idag släpps en ny artikel om processen med de avstängda medarbetarna. Vi har sökt en intervju med kommunens verksamhetschef för äldreomsorgen, Veronica Holmstedt via mejl och telefon. Hon har gett följande besked: