Nytt land, ny skola, nya människor. Nytt språk! Danska och svenska är inte så lika som man kan tro och vissa dialekter är obegripliga. Danskarna har andra ord och begrepp, vissa ord som låter lika och begripliga har annan betydelse. Till exempel ”frokost” som inte är frukost, utan lunch. Liknande exempel var det gott om, det var ständigt bäddat för missförstånd.
Räkneorden var minst sagt förvirrande och tog ett tag att lära sig. ”Nioghalvfjärsfemoghalvfems” kunde en vara i butiken kosta. Jag lämnade alltid fram sedlar som jag visste skulle räcka och plånboken blev därför ständigt tung av växelmynt den första tiden.
*
Så vilsen jag var. På skolans första dag blev vi visade runt i lokalerna och jag förstod kanske 10 % av allt som sades. Fackord för begrepp inom keramik, verktyg och maskiner blandades med annan information om skolan som jag inte uppfattade. Förvirringen var total och jag kände mig både korkad, utsatt och ensam där i början.
Efter några veckor då jag slukat danska tv-program och veckotidningar lärde jag mig att förstå danska och missförstånden blev allt färre med tiden. Men det var verkligen tufft att vara ny i ett land och det är en erfarenhet jag bär med mig, även om det kanske låter löjligt eftersom det trots allt bara handlade om en flytt till grannlandet Danmark där allt är relativt likt Sverige.
Jag är full av beundran för dem som flyttar till Sverige från andra länder och lär sig språket. Att komma från ett land där man kanske inte ens har lärt sig det latinska alfabetet för att sedan lära sig läsa, skriva och tala svenska, det är nog inte enkelt. Ändå är det så många som lyckas väldigt bra och kommer in i samhället snabbt. Jag har flera kollegor som berättat om hur det varit för dem att komma nya till Sverige. De har varit drivna och kämpat hårt, och det har lönat sig. Nu har de jobb och är fullt integrerade i det svenska samhället.
*
Det är även många som inte lyckas, det är såklart ett problem. Olika personer har olika förutsättningar. Den som är ung har lättare än den som är gammal, den som är studievan har lättare än den som aldrig studerat. Den som är orolig, traumatiserad och mår psykiskt dåligt har ännu svårare att lära sig.
Att inte kunna språket i det land man bor i innebär oftast att man fastnar i ett utanförskap, både socialt och ekonomiskt, med allt vad det innebär. För samhället blir det dessutom kostsamt att försörja en stor grupp människor som inte bidrar till det gemensamma.
Från politiskt håll hörs ofta förslag om ”språkkrav för permanent uppehållstillstånd” och ”språkkrav för medborgarskap” och ”begränsa rätten till tolk”. Det låter ju slagkraftigt och det kanske är rätt att ställa högre krav för att skapa incitament och drivkrafter för att få personer att ta större ansvar för sitt lärande.
Men, vad innebär det för personer som saknar studievana, eller har inlärningssvårigheter? Blir de chanslösa? Ska de förväntas lära sig lättare om de bara får högre krav på sig? Vilket ansvar har politiken i så fall för att ge rätt förutsättningar?
*
I mitt jobb som arbetsförmedlare träffar jag personer som har kort skolbakgrund, har inlärningssvårigheter eller är analfabeter, vissa av dem har skrivits ut från SFI eftersom de inte gjort några framsteg. SFI verkar inte vara rätt sätt för alla att lära sig språket. Men vad finns att erbjuda istället? I stort sett ingenting, är tyvärr svaret.
Jag har mött så många män och kvinnor som är yrkesskickliga och duktiga och som inget hellre vill än att komma ut och jobba, men alla dörrar är stängda eftersom de inte klarar att kommunicera på svenska. Språkpraktik vore bra, men arbetsgivare tar bara emot dem som kan prata och förstå svenska hjälpligt, det är svårt annars. Så hur hjälper vi alla dem som inte fixar SFI, men som behöver lära sig språket på något annat sätt?
*
Personerna själva säger att de behöver praktik. De behöver lära sig prata och förstå ord och begrepp i samband med att de utför praktiskt arbete som de är vana vid. Här undrar jag om samhället gör tillräckligt.
Om det fanns större möjlighet till språkpraktik med olika typer av praktiskt arbete såsom till exempel snickeri, målning, matlagning, sömnad mm, men med ett språkstöd på plats och kanske även en lärare som kunde bidra med viss undervisning under tiden, tror jag att många av ”de hopplösa fallen” kanske skulle komma framåt i sitt lärande. Behovet är stort! Kan man kommunicera på svenska öppnas fler dörrar.
Det här behöver våra politiker fundera på, och särskilt vänder jag mig till politiker som för bara några år sedan stod på torget och höll tal i samband med ”Refugees welcome”-manifestationer, men som sedan har vänt kappan efter vinden och nu har helt annorlunda tongångar. Ni vet vilka ni är.
*
Hur tar vi tillvara den kompetens som faktiskt finns? Det känns väldigt onödigt att praktiskt lagda, duktiga, men (än så länge) språksvaga personer, ska behöva gå omkring i utanförskap, bidragsberoende och frustration, år efter år, när de istället skulle kunna bidra. Att ställa högre krav på individen och att ställa krav på motprestation för bidrag borde vara en självklarhet, men det måste också finnas möjligheter och effektivt stöd på vägen, det får inte glömmas bort.
Först har en oansvarig politik skapat ohållbara problem, därefter vill man lösa dessa problem med en ny politik som skapar ännu större problem. De som är ansvariga borde skickas iväg till ett land med helt andra skrivtecken och annan kultur och se hur enkelt det är att lära sig språket och ordna ett arbete. Det var tillräckligt knepigt att flytta till Danmark kan jag lova.
Frågan som ständigt återkommer, är om vårt största problem kanske är att de som är satta att sköta vårt land, vår region och vår kommun egentligen inte duger till uppgiften?