Sedan debuten 1974 har Per Helge, ursprungligen från Locknevi, gett ut drygt tjugotalet böcker. I dagarna har hans senaste diktsamling Och dagen har sin gång släppts på Rallarros förlag. Foto: Arkivbild/ Ingalill Norberg
Själv beskriver Per Helge samlingen som eftertankar, summeringar och reflektioner mellan här och där och nu och då. Boken innehåller ett fyrtiotal dikter med tydlig koppling till landsbygd, barndom, minnen och berättelser från förr.
– Med tiden blir man, åtminstone jag, mer och mer benägen att reflektera, se tillbaka och försöka sätta det som pågår i nuet i sammanhang med det som varit. Det ögonblick som är nu har någonting att göra med den tid som föregick. Jag tror att kombinationen av att titta framåt samtidigt som man tittar bakåt gör att man begriper nuet lite bättre, säger Per om samlingen.
De samlade dikterna andas både vemod och nostalgi, och tecknar en bild av en landsbygd som inte längre finns. Finns det ett mått av romantiserande av dåtiden?
– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Det är nog mer ett sätt att försöka fånga det som varit och hålla det levande. Det är klart att man ibland kan tänka att det som man betraktar långt tillbaka tiden får en sorts skimmer över sig, men det hör kanske snarare åldern till.
Alla dikter i samlingen utom en är skrivna i fjol. Per beskriver att de plötsligt kommer till honom.
– De kommer i omgångar, och man kan aldrig riktigt planera eller styra när det gäller poesin. Annat går att planera, men poesin får man ta emot när den kommer. Man måste göra sig mottaglig och vara beredd att ta emot. Lyssna på ett särskilt sätt.
Hur gör du det?
– Det är svårt att veta och ibland beror det på. Jag är ute och går mycket, och då blir det ibland att man går och funderar över en viss sak. Råkar den tanken kollidera med något man plötsligt ser utan att det direkt verkar ha ett självklart samband så kan det sätta i gång. Det blir minnen som hör av sig när man är sysselsatt med något helt annat, och då måste man lyssna.
Finns det någon av dikterna i samlingen som du särskilt skulle vilja lyfta fram?
– Egentligen allihop, för de är ju en helhet. Men jag har försökt att tillåta mig själv att vara närvarande i mycket av det jag berättar. Som en sorts länk mellan det som var och det som är för att det ska bli mer åtkomligt. Men en dikt jag gärna skulle vilja peka på är Det finaste stoftet. De minnen man har består av händelser, situationer och människor, men när man ser det på distans så är det utöver själva händelserna något som jag kallar ”Det finast stoftet”. Essensen av alltihop, känslan. Kanske en ton, ett ljus eller något som liksom koncentrerar situationen.
Du verkar alltid skriva på någonting nytt. Blir det fler böcker efter den här?
– Det vet man inte. Det kan komma när man minst anar det, men man ska inte vara för tvärsäker. Jag börjar väl tycka att det räcker – jag fyller 80 i sommar. Men jag ändrar mig kanske. VI får väl se!