2022 hade filmen ”Skärgårdsliv” premiär. Här skildrades skärgårdslivet i Västrums socken, med fokus på de dialekter som finns på öarna och som håller på att försvinna i takt med att befolkningen minskar.
Filmen blev en formidabel succé. Efter urpremiären i Gunnebo Folkets hus och utsålda hus på Biostaden i Västervik, fick den rejäl spridning runt om i landet, visades på många biografer och finns nu att ladda ner via olika distributörer.
Det var efter ett gediget och ihållande arbete av Rigmor Kinnbom, ordförande i Västrums hembygdsförening, som filmen kom till. Hon såg till att samla in pengar till filmen, fick med Tjust Sparbank på tåget och var drivande i att filmen kom i gång.
Samma sak har det varit denna gång.
– De här filmerna är viktiga för att människor ska förstå det liv som har varit här ute. Men också att det fortfarande finns möjlighet att dra lärdom av det och skaffa sig kunskaper, säger Rigmor.
– Samtidigt är det filmer som inspirerar. Avfolkningen har gått fort på många håll, men det finns fortfarande så många saker att uppleva – och stora delar av skärgården är orörd.
Människor och hantverk i skärgården
I ”Skärgårdsliv” lärde vi känna många underbara karaktärer. De flesta av dem är även med i uppföljaren ”Skärgårdsminnen”, som nu håller på att färdigställas. Men tre av dem har tyvärr hunnit lämna oss.
– ”Skärgårdsminnen” är en film om människor och hantverk i skärgården. Det finns fortfarande några som minns hur det gjordes, och några som fortfarande gör det. Det här är deras berättelse, säger Matz Eklund, filmaren från Vimmerby som återigen har fått förtroendet, och refererar till filmens inledningsord.
– Jag är så klart både stolt och smickrad över att få göra en film till. Det är verkligen ett hedersuppdrag, och en film som känns väldigt viktig att göra. Det finns så oerhört mycket kunskap, som håller på att dö ut för oss. Om hundra år kan man ta fram den här filmen och återuppleva hantverket. Jag tycker att det är en viktig dokumentation och en kulturgärning, säger Matz.
Självförsörjande samhällen
Den nya filmen ”Skärgårdsminnen” inleds med en speakerröst som säger: ”I generationer levde människor här. På gårdar och öar i skärgården. Små självförsörjande samhällen där havet var vägen och där varje sak man behövde skapades med händerna.”
Kan det sägas bättre?
Här levde man nära naturen och djuren – både på gården, under jakten i skogen och fisket i havet. Här kärnade man smör, ystade ost, fiskade ål och strömming, hägnade gärdesgårdar, byggde kolmilor, tillverkade och lagade i bysmedjan, spann garn, stickade och vävde.
– Förr var man mer noggrann och visade mer respekt och vördnad för det man hade, vilket vi också vill visa med filmen. Allt gjordes med händerna, men också med precision. Visst tog det lite längre tid, men på den tiden fanns det mer tid och framför allt fanns det mer folk på öarna som hjälpte varandra, säger Matz Eklund.
– För att vara en sådan här typ av film blev det en ganska snabb produktion på under två år. Vi har haft god hjälp av att all filmning sker lokalt. Det har inte varit några långa resor och kontakterna fanns där redan i och med den första filmen. Jag har fått ett otroligt bra kontaktnät av fantastiska människor både i skärgården och på fastlandet.
Då är det premiär
Den 26 september är det förhandsvisning av den nya filmen för speciellt inbjudna. Dagen efter är det premiär för allmänheten på bion i Västervik.
– Där kommer den visas tre gånger den dagen, och säkert ytterligare en del efter det. Vi har även klart med distributör, så den kan komma upp på övriga biografer i Sverige under hösten, men självklart hoppas jag mest på de lokalt häromkring. Vi ska se vad vi kan göra tillsammans med dem, säger Matz Eklund.
I skrivande stund sitter Matz och slutklipper filmen. En trailer är framtagen som du kan se längre ner i den här artikeln. Matz kommer även skicka in filmen till Sveriges Television.
– Jag tycker att den är tillräckligt bra för att visas där. Kravet jag hade på mig själv inför det här projektet var att den här filmen skulle bli ännu bättre än den första – och nu börjar det känns som att den blir det. Det är en nära berättelse som inte går så mycket på djupet att den blir svår. Samtidigt tror jag att filmen fungerar i hela landet – det som händer här, händer överallt.
– Tyvärr går det lite för fort med allt runtomkring oss. Men då måste vi göra det vi kan för att vi inte ska glömma.
Vad kan då vara mer passande än en dokumentärfilm om gamla hantverk – och om människorna som har hållit dem vid liv?