Oron var stor inför att de ensamkommande skulle flytta ut till Locknevi. Sverigedemokrater lyfte frågan flera gånger i interpellationer och motioner. En Locknevibo överklagade kommunens beslut två gånger. Nu har de bott där i fyra månader.
– Enkelt kan man säga att vi trivs här. Men det är väldigt mycket skog, säger Ali Murade, 17.
Det är mängder av människor på det tidigare äldreboendet Nygård i Locknevi. Just den här kvällen är det en stor god man-kväll och det är betydligt fler människor än det brukar vara.
Det liknar nästan situationen som var på Vimarhaga.
Där bodde som mest 33 ensamkommande. I varje rum, som är avsett för en enda, bodde tre ensamkommande. Trångt – och som upplagt för intriger. Att aldrig kunna få någon privat tid var deras verklighet.
Till slut upphörde det tillfälliga boendet och kommunen fann en lösning med det tomma Nygård i Locknevi. Om det jublades runt omkring i stugorna? Inte direkt.
Vid ett möte i Locknevi, inför flytten, lyftes bland annat dessa frågor:
* Någon undrade om de ensamkommande skulle få röra sig fritt.
* Någon annan om de skulle stänga boendet när det blev problem.
* En tredje var osäker på om hen skulle våga hämta posten och röra sig i trädgården längre.
En Locknevibo överklagade till och med kommunens beslut och skrev bland annat följande:
"Dessa barn är i de allra flesta fall varken ensamkommande eller barn, utan de är muslimska män, ofta från Afghanistan, i åldrarna 20-40 år och som enligt Dublinförordningen saknar asylskäl och därmed är illegala invandrare. Av flyktingsmugglare har de fått höra att man får generösa bidrag i Sverige, och att svenska flickor vill ha muslimska män. Detta har visat sig leda till ett ökat antal sexuella ofredanden och våldtäkter, vilket skapar en stor otrygghet, särskilt i en liten ort som Locknevi".
"All erfarenhet visar också att stölder och andra störningar ökar kraftigt, täta polisutryckningar vid inbördes bråk är t.ex. vanligt vilket innebär att det vore lämpligare att hysa dem i Vimmerby med närhet till polis och akutvård".
"Sammantaget vill vi inte ha den typen av boende här i lilla lugna trygga Locknevi p.g.a. den stora otrygghet detta skapar, rädsla för inbrott, stölder och bråk, rädsla för kvinnor att gå ute ensamma. Ingen vet vilka dessa unga män är eftersom de kastat sina pass på vägen hit, och inte behövt lämna vare sig fotografi eller fingeravtryck. De kan vara hederliga och bra, men kan också vara tjuvar, våldtäktsmän, mödare och/eller IS-sympatisörer".
"Väldigt mycket skog"
Av förklarliga skäl vill vi förstås höra hur de ensamkommande, efter att en tid har gått, tycker om att de flyttats från centralorten Vimmerby till Locknevi. Vad de anser om att bo i lilla Locknevi. Flera av dem kommer från miljonstäder i Afghanistan.
Vi träffar Ruhollah Gurbani, Ali Murade, Mostafa Jafari, Boman Ganji och Nasrat Haidari den här mörka februarikvällen. Ett urval av de 21 ensamkommande som bor på boendet i Locknevi. Två av de 21 har fått permanent uppehållstillstånd. De flesta av dem är afghaner, för vilka det har blivit klart svårare att få asyl i Sverige.
– Vi har varit här i nästan fyra månader nu. Jag trivs bra här, det är fint, men det är väldigt mycket skog, säger Ali Murade och skrattar.
De sitter bredvid varandra i soffan. I bakgrunden spelas musik från något rum, gode männens prat från övervåningen överröstar nästan deras tonårsröster.
Ruhollah Gurbani är 17 år och två månader. Han är en av få som vet att han kommer att kunna bygga sitt liv och sin framtid i Sverige. Han bodde på Vimarhaga innan.
– Locknevi är mindre och Vimmerby är större. Jag bodde på ett annat boende innan Vimarhaga, men det var bättre när vi bodde i Vimmerby. Det fanns mycket affärer och människor och det var närmare till skolan.
Hur var det att bo så tajt som ni fick göra på Vimarhaga, frågar jag. Förväntar mig kanske att någon ska svara att det var jobbigt. Slitsamt. Utgår då från mina egna preferenser.
Svaret är något helt annat.
– Det var väldigt fint och bra. Vimarhaga var ju helt nytt, säger Ali Murade.
Men ni bodde ju tre i varje rum?
– Ja, men det var ändå bra. Nu bor vi två i rummen här och det fungerar bra.
Mer privattid
Carin Carstens jobbar på Nygård i Locknevi. Hon var även med på Vimarhaga.
– Nu har de mer privattid. Alla kan gå undan lite och de trivs på sina rum. Det är en helt annan sak och det har blivit som en familj av oss alla. Man har bott ihop länge.
Det fanns ju en stor oro och rädsla inför den här flytten. Kunde du känna det också?
– Jag var aldrig orolig. Det handlar inte om var de bor, utan hur de bor. Här kan de slappna av och tryggheten är det som är det viktiga.
Men det finns inte så mycket att göra i Locknevi?
– De får planera och skriva upp sina aktiviteter. Vi har kört hårt på simundervisning och de får aktivera sig mycket.
Många av pojkarna spelar fotboll, antingen i Vimmerby IF eller i Frödinge/Brantestads SK. Nasrat Haidari har valt att spela volleyboll – så han åker till Hultsfred och tränar.
– Vi går i skolan, tränar fotboll, gymmar och studerar svenska. Vi kan få skjuts till Vimmerby och där kan vi träna och gå i skolan, säger Boman Ganji.
De ensamkommande har behövt bli morgonpigga sedan flytten, säger de.
– Vi vaknar vid sex och äter frukost. Sedan kvart över sju åker vi till skolan, vi börjar skolan kvart över åtta, säger han.
Trivs verkligen
Att det är mycket skog i Locknevi är något de återkommer till.
– Enkelt kan man säga att vi trivs här. Men att det är väldigt mycket skog, säger Ali Murade.
– Det är skittråkigt med all skog! utbrister Ruhollah Gurbani och drar ned skratt.
– Det kommer bli bättre i sommar, då kommer det att finnas mer att göra, försöker Carin Carstens.
– Men vi trivs verkligen, det är fint. Personalen är bra och jättesnäll, säger Ali Murade och vill försäkra sig om att sprida en positiv bild.
En del av de invånare som sedan tidigare finns i Locknevi har besökt boendet. För att hälsa dem välkomna eller för att bilda sig en uppfattning av vilka de är.
– Det finns en del som kommer och vi har planer på en grillkväll framöver. Mustafa har en kompis som brukar komma hit, en kille som bor i byn.
Den äldre damen, som fortfarande bor kvar i en av lägenheterna, har lärt känna pojkarna.
– Jag träffar henne varje dag, säger Ruhollah Gurbani.
– Hon säger att hon vill se dem oftare, att de är borta för mycket, säger Carin.
Det fanns en oro för vilka ni var innan ni kom. Skulle ni vilja träffa fler Locknevibor, så de fick lära känna er?
– Ja! Absolut, de får gärna komma hit, säger Boman Ganji.
Oron som Lockneviborna visade upp vid mötet förra våren har verkligen inte besannats, säger Carin Carstens.
– De var väldigt oroliga och trodde att det skulle komma stora pojkar och bete sig (killarna skrattar), men nästan ingen har sett dem i stället, säger hon och fortsätter:
– Och i dag hade vi pizza till middag. Så den politiker som var orolig för om de skulle kunna få pizza, behöver inte vara så orolig.