Den 21 juni var senaste gången någon såg Agneta Hultman. Det har gått 138 dagar sedan dess. 138 dagar av förvtivlan, sorg och obesvarade frågor.
För Agnetas livspartner Matz Eklund och deras två döttrar Vendela och Gabriella har ingenting varit sig likt sedan den där sommardagen några dagar före midsommar.
Matz Eklund själv hade varit i Kalmar när han kom hem och insåg att hans Agneta var borta.
– Tjejerna hade ringt och sagt att Agneta var försvunnen, men jag behöll lugnet först. Jag försökte säga att hon kommer om några timmar, att hon kunde vara ute och gå och att mobilen dött eftersom de ifrågasatte varför hon inte svarade när de ringde.
När Matz syster ringde och sa att det låg en påse nere vid sjön, som ligger ett stenkast från deras hem, började han ana oråd också.
– När jag fick se hennes grejer – då blev jag rädd och tänkte att något hade hänt. Innan hade jag haft förklaringar, men då blev jag orolig på riktigt. Jag tänkte att hon hade drunknat och tittade mig omkring.
Utredning inleddes – lades ned snabbt
Agneta anmäldes försvunnen och polisen inledde en utredning.
– Det var poliser överallt och man gick igenom hela sjön. Dagen efter kom en helikopter och körde över hela Björksebo med värmekamera. Hade hon varit i sjön då, hade de hittat henne har jag tänkt.
Polisen försökte pejla hennes telefon, men lyckades inte triangulera.
– Det finns bara en mast här i Käreby och den är för hela området, så det är hur stort som helst.
Men hon hittades inte då och tiden har bara gått och gått. Ett stort antal sökinsatser har genomförts, både i Missing Peoples regi och av familjen på egen hand. Den enda gemensamma nämnaren är att man inte hittat henne någon gång.
Polisen valde att relativt snabbt lägga ned sin utredning. "Drunkningsolycka", var beskedet.
– Polisen gjorde sitt jobb först och det gjorde de jättebra. Men det avskrevs snabbt och nu bevakar polisen bara fallet internt. De meddelar mig något när det behövs. Jag har en dialog med dem, men deras resurser är små. Den akuta insatsen var väldigt bra, det var förhör hit och dit. Det var som att befinna sig i en Beck-film och extremt surrealistiskt. Men jag tycker inte att de kan avfärda fallet utan att någon kropp hittats. Eftersom man säger att det inte finns någon misstanke om brott så blir det inte samma resurser. Men bara för att det ser ut som en drunkningsolycka, behöver det inte vara det. Det här med påsen kan vara placerat. Det här är förmodligen Sveriges mest genomsökta sjö och hon verkar inte finnas här. Har det hänt något annat som är svårt att greppa? Jag vet inte. Jag har så svårt att se att något har skett medvetet, säger Matz och blickar ut mot sjön som är cirka tre meter djup.
Flera sök varje vecka
Familjen arrangerar flera sök varje vecka och har tagit dit flera av Sveriges bästa hundar och dykare.
– Vi har haft hundar och dykare och allting här. Vi har ordnat det själva, roddar med det och betalar dem. Enligt tre av Sveriges bästa hundar finns det en kropp här. Men Hemsjön har vi sökt i många gånger. Samtidigt är det så att kommer man under vattnet, så är det väldigt svårt att se någon. Dykarna säger att man knappt vet var man är och då går det inte att se en kropp. Då måste man känna den och då kan man gå ett steg och gå förbi kroppen.
Matz Eklund står kvar vid Hemsjön och blickar ut.
– Jag kommer aldrig kunna säga att hon inte finns här. För att kunna säga det måste vi tömma hela sjön och det går inte. Det mest naturliga är att hon är runt Björksebo eller Hemsjön. Samtidigt, ju mer jag tänker på påsen, känner jag att det inte behöver vara så. Det skulle kunna vara så att hon kom ner till sjön för att bada, men eftersom det var fint väder så tog hon en promenad först och lät påsen ligga kvar med badkläderna i.
Den senaste tiden har sökhunden Sigge, specialiserad på att leta efter just människor, flera gånger gjort kraftiga markeringar vid ett område intill sjön Möckeln och upp i skogarna i närheten. Detsamma gäller även för sökhunden Max, som nyligen var där också.
Matz tar oss med till Möckeln, en sjö som är långt mycket större än Hemsjön.
– Även om hon var trött och utmattad, så kan hon ha gått flera kilometer. Enligt psykologer så kan man gå väldigt långt trots det. För mig var hon inte i det skicket, men enligt psykologer så kan man lätt göra det om knoppen bestämmer sig för det. Vi går ju efter hundarna nu, annars hade vi aldrig åkt hit. Det är inte hennes område egentligen, säger han när vi svänger in mot sjön Möckeln.
Agneta är van vid att gå mycket och långt.
– Det var inte onaturligt att hon gick två till tre mil på en dag. Det gör det också ogreppbart kring vart hon har gått. Det finns så många vägar häromkring. Det tar ju aldrig slut, även om vi fortsätter att söka och söka.
Cirka 150 meter, rakt ut i sjön Möckeln, fick hunden Sigge en skarp markering.
– Han vänder sig om och vill uppåt, mot land. Då tänker man ju att hon finns uppåt här. Vi har gått till en höjd här och ska gå den igen. Det går inte att utesluta att det är i vattnet, men mer troligt är det från skogen. Det kan vara flera kilometer upp, så det är det som gör det så svårt. Om vinden ligger på så kan doften gå ut över vattnet, berättar han och säger att man planerar för nya dyk i Möckeln också.
Nästa helg kommer en ny skelett- och likhund och stannar i tre dygn.
– Vi ska söka efter källan till doften. Finns hon här får den hunden en markering, men ska vi gå i det här området mer så behöver vi få en markering av den hunden då. Annars är det ju inget här och samtidigt tänker jag "vad är det hundarna känner i Hemsjön?". Det vore ju helt ologiskt med två kroppar, men jag har en annan tes och det är att samma källa känns i båda sjöarna. Att vinden har vänt eller något. Sigge har aldrig markerat fel, säger ägaren. Det svåra är att säga riktningen med tanke på hur mycket vinden har vänt.
"Inte tid att sörja"
Samlingsplats för de sök som nu arrangeras är i Flatebo. Vi stannar till där och tar en bild.
– Här samlas vi och det är några personer som jag litar på och som kan skogen. De får vara gruppledare. Vissa lördagar har vi haft 50 till 60 personer, men nyligen var det drygt 15. Missing People säger att det efter fyra månader kan vara två, tre stycken. Så det finns ett stort intresse att hjälpa till. Men det börjar bli panik, för snart kommer vintern. Tiden gör också att en eventuell kropp avger mindre och mindre dofter. Vi är tacksamma för alla som hjälper till, men självklart önskar vi ännu fler. Ju fler vi är desto fortare kan vi få ett avslut. Ju fler steg vi tar desto närmare är vi ett avslut.
Är du orolig för att folk ska droppa av?
– Det finns väl med där, att det finns en risk att folk tröttnar och att det avtar när vi inte hittar något. Vi måste ha någon markering att ge och det har vi ju haft hittills. Vi har ju haft jättefint stöd i form av de här biovisningarna, företagsinsamlingen och swishen i allmänhet. Det har täckt hittills och allt vi gör kostar ju, så det är helt underbart att folk ställer upp. Vi hoppas att man fortsätter med det, för vi går in en kritisk tid nu. Det går någon månad till, sedan går det inte längre och det vore tungt att behöva vänta tills i vår innan vi kan fortsätta igen.
Matz Eklund säger att fokus månad in och månad ut handlar om att försöka ha grepp om situationen och jobba på, envetet och enträget, för att kunna hitta henne.
– Hade inte jag orkat, så hade ingen hållit på med det. Det är så svårt att greppa och tänka sig in i situationen. Vissa dagar är man jätteledsen, men det handlar om att försöka fokusera på rätt saker. Man kanske bryter ihop totalt längre fram, men nu har jag inte tid att sörja. Nu måste vi göra det här.
Många undrar nog hur ni orkar?
– Vad har jag för val? Det brukar jag svara. Jag måste orka. Om jag inte orkar, vad gör jag då? Jag måste stå upp och kämpa på. Vi måste ha ett avslut först, men det är klart att man inte orkar hur länge som helst. Man får tänka i olika banor. Tiden går inte att stoppa, den bara går, och nu har det här hänt. Det ska inte drabba någon, men jag kan inte göra något åt att det hänt. Vi måste försöka jobba vidare och jag måste tänka på mina barn. De vill inte se mig bryta ihop. Utan de närmaste vännerna, som alltid ställer upp och finns vid min sida, skulle jag aldrig klara detta.
Tror du att det någonstans går att komma till en punkt där man accepterar det?
– Det gör det nog, det måste vi nog göra. Men jag ser det inte inom räckhåll nu. Det krävs mer innan jag kan säga det. Vid något tillfälle kanske man måste dödförklara något som inte finns, men där är vi inte.
"Vill inte spekulera"
Matz Eklund spekulerar ogärna kring vad som kan ha hänt, men det är förstås ofrånkomligt att tankarna far iväg ibland. Om hon nu finns i närområdet, borde hon ha hittats tänker han förstås.
– Man vill inte spekulera, men man tänker hit och dit. Ibland börjar man till och med tänka att det är något brott. Det finns så mycket knäppgökar där ute och det är så mycket som kan ha hänt. Vi skulle väl ha hittat henne nu, tänker man. Ska man vara riktigt ärlig så händer det ju konstiga brott var och varannan dag. Varför skulle det inte kunna hända här i Björksebo? Men man vill inte tänka så.
Matz berättar också att han kontaktats av en mängd medium under de här månaderna som Agneta varit försvunnen.
– Det ringer medium hit och dit. Man får bara skita i vissa saker och inte lyssna på dem. Det går inte att ta åt sig av allt och alla. Jag tror ju egentligen inte på det, men säger heller inte helt nej till något jag inte förstår.
Nyligen hade Matz ett medium som kom ned till området.
– Hon hade varit rätt ihärdig och berättat att hon sett Agneta. Hon hade ritat upp en plats och just den platsen hittade vi. Det som är sjukt är att platsen såg ut precis som hon ritat. Men jag är inte andlig på det viset.
Ett av få existerande vittnesmål kommer från samma dag som Agneta försvann. En person passerade med bil vid infarten till Götemåla. Där ska han ha sett Agneta stå nedåtböjd med telefonen cirka tio meter in från vägen.
– Jag har faktiskt ringt vittnet just den här veckan och han känner igen Agneta. Han kan garantera att det var den dagen och att han är 90 procent säker, säger han. Han har sett Agneta tusen gånger och då är 90 procent mycket. Var han inte så pass säker borde han säga mindre till mig. Just det talar för att hon inte är i Hemsjön.
Jag tänker att du måste ha massa tankar. Tänker du att hon stått där och väntat på att bli upplockad?
– Lifta tänker jag ibland, men det gillade hon inte. Hon var livrädd för det. Så nej, det finns inte i mitt huvud. Jag har svårt att tro det. Har hon åkt buss, så borde någon ha sett henne. Och inga pengar eller något är borta, så jag tror inte på det heller.
Samtidigt ringer det folk från överallt i Sverige och säger att de sett henne.
– Hon har varit i Göteborg, Helsingborg och en massa ställen. De ser någon som liknar personen på bilden och så ringer de till mig. I början kom det hur mycket som helst, men nu tittar jag inte ens på allt längre.
Mådde dåligt psykiskt
Den sista tiden innan Agneta försvann mådde hon dåligt psykiskt. Men det rörde sig inte om en längre period.
– Pyskisk ohälsa är en fruktansvärd sjukdom. Hon hade sovit dåligt en längre tid, men det var först veckan innan hon försvann som hon verkligen mådde dåligt. Det kom som en chock för oss alla, men att hon mådde så dåligt att hon skulle göra sig själv illa har jag svårt att greppa och det tror jag inte på. Hon var ju så levnadsglad.
Du måste ha reflekterat mycket i efterhand över vad som hände de sista dagarna?
– Jag försöker hela tiden tänka från Agnetas sida, hur hon mådde, vad hon gjorde, vad som är det mest logiska och troliga. Hade hon tankar på att ta sitt liv? Pyskisk ohälsa är fruktansvärt, men jag har oerhört svårt att tro att hon ska ha klarat det. Vi har ju också letat igenom sjön, där hennes badgrejer låg. Hon kan ju vara där, men vi har sökt igenom hela sjön. Hon kan ha gått och blivit trött. Hon kan ha blivit utmattad och uttorkad och ramlat. Då ligger hon i skogen. Det är så oerhört många scenarier, men hittar vi inte henne i området runt Möckeln nu, så tänker jag att det måste ha hänt något brottsligt.
Om hon skulle hålla sig borta frivilligt, så måste hon ha tänkt på vilken stress och press det blir för er?
– Då borde hon ha hört av sig. Det hade varit helt sjukt och då måste det vara någon form av psykos. Men hur skulle hon klara sig själv, då? Det går inte att utesluta något, men man får försöka vara logisk.
Du pratar både om ett litet hopp om att hon finns vid liv, samtidigt pratar du om att få ett avslut. Hur svårt är det att balansera det?
– Det går upp och ned. Vi har ju inte hittat kroppen, så hon kan leva. Men var är hon då? Det är så svårt att greppa. Ibland tänker jag att hon kan vara var som helst och att hon kan vara bortförd. Tänk om hon mått så dåligt att hon bara vill vila upp sig och är där? Man tänker otäcka tankar ibland, att något allvarligt hänt henne. Och hur ska man få svar på det? Man har ju hört talas om fall där man redan sökt av områden tre till fyra gånger innan man hittar något. Vi får ta det i den mån vi orkar, men vi kan aldrig sluta utan kropp. Känslomässigt är ovissheten jobbigast. Det finns så många frågor, men så få konkreta svar. Man får försöka vara i nuet och ta varje dag för sig.
Jag tänker att ni måste tänka att det är hon, varje gång det ringer eller knackar på dörren?
– Det ringer så mycket, så det har man inte riktigt tänkt. Utan man tänker mer, att nu är det någon som plötsligt hittat henne. Det är ganska troligt att det blir så, det är ofta det blir så.
Föreställer du dig att hitta henne vid liv?
– Det är inte så stora chanser. Jag är inställd på att hitta en kropp som inte lever.
Hur lång tid tog det att hamna där?
– Ju längre tiden har gått desto mer har man fått inse det. Sedan innerst inne finns det ett litet hopp.
Paradoxalt nog gör också tiden att hoppet väcks lite mer.
– Eftersom vi inte hittat henne och tiden går, så finns ju en tanke att hon är någon helt annanstans. Samtidigt kan vi inte leta igenom allt. Att täcka varje kvadratcentimeter är totalt omöjligt.
De första dygnen, runt midsommar, letade man efter Agneta dygnet runt.
– Man blir speedad och då var det ljust på nätterna. I fyra, fem dygn körde vi nästan dygnet runt för att hitta henne. Efter ett tag förstod vi ju att det inte gick att fortsätta, men vi var ju så inställda på att hitta henne snabbt.
"Klart man tar åt sig"
Trots att brott tidigt avskrevs, vet Matz Eklund hur folk pratar och skriver på nätet.
Hur känns allt det?
– Man har hört lite grann och sett på Flashback att det skrivs. Klart man tar åt sig, men jag förstår det också. Det är bara att ignorera och tåla det. Folk spekulerar och det får stå för dem. Jag vet inte vad som har hänt, men jag vet vad som inte har hänt och är stark i mig själv. Det finns många nyfikna, konstiga människor.
Har det varit många sådana här, som bara är nyfikna på att se området?
– Nej, inte så mycket faktiskt. Men det skrivs konstiga frågor ibland. Det behöver man ju inte svara på. 99 procent av alla människor är jättehärliga.
Hur är det att träffa bekanta eller så, efter allt som har hänt?
– Det är upp och ned. Ibland kan det kännas lite svårt, men jag har insett att jag måste. Ibland kan man känna "det är inte läge", och då förstår den personen det. Och så kan man ta det senare, att man hörs några dagar längre fram.
Planer på bilsök
Framöver finns planer på att börja med bilsök.
– Då kanske vi delar upp oss i bilar och så söker vi av den eller den vägen och kör av hela området.
Matz berättar också om det svåra i de här sökinsatserna.
– Alla vill hitta henne, men ibland när de kommer tillbaka så kan man tänka "gud, vad skönt att de inte hittat något". För när man hittat henne, då är det kört. Ibland kan det verkligen kännas så.
Oerhört dubbelbottnat?
– Dubbelbottnat, ja. Precis så är det.