Efter en 15 år lång process klubbade fullmäktige att det skulle bli nya villatomter vid Nossen i Vimmerby. Det sista steget för att gå vidare med planerna på Nosshult togs hösten 2017. Då handlade det om drygt 35 villatomter som skulle byggas.
Kommunen sålde sedan ett stort antal tomter innan man överlät den kvarvarande försäljningen till en mäklarfirma.
Ambulanssjuksköterskan Susanne Mjösberg, som bor i Rössle utanför Frödinge, blev intresserad och tänkte att hon kunde komma lite närmare staden men fortfarande få en del av det lantliga.
I oktober 2021 köpte hon en tomt på Nosshult.
– Jag var jätteengagerad och skulle sälja mitt hus, hade fått lånelöfte och allt var klart. Man läser ju avtal och allt det när man skriver på såklart, men man tänker ju inte så mycket mer på att man förbinder sig till en viss byggtid. Det kan ju finnas skäl till tidsförlängning om man själv inte fördröjt byggnationen. Efter ett tag blev det äntligen klart med vilket företag som skulle bygga och jag fick både bygglov och lånelöfte från banken, berättar Susanne Mjösberg.
Men tiden gick och läget förändrades. Ryssland gick in i Ukraina och startade ett krig i Europa med allt vad det innebär. Inflationen slog till och ränteläget är dramatiskt förändrat jämfört med oktober 2021. Väldigt mycket har radikalt förändrats i omvärlden som påverkar Susanne Mjösberg, ensamstående med en tonårsdotter.
– Förra sommaren började jag förstå att boendekostnaderna skulle bli helt annorlunda. Min kontaktman på banken började fråga om jag verkligen skulle göra det här. "Ska du inte backa ur?" fick jag frågan. I april-maj valde vi att lägga ut mitt hus till försäljning. I vanliga fall hade det varit lätt att sälja, men nu fanns inget intresse. Vi hade lagt ett pris som skulle göra att jag kunde finansiera det här bygget. Då hade jag lånelöfte, men min bankman började också tycka att boendekostnaden i månaden såg väldigt dyr ut.
Skickade in ansökan om återköp
Förra somaren valde hon att skicka in en ansökan om återköp till kommunen.
– Jag har bra lön, så från början såg det ju ut som att det inte skulle vara några problem, men läget började förändras mer och mer. Med ränteökningen skulle det bli många tusenlappar, speciellt efter de två första amorteringsfria åren.
Det första avslaget kom i oktober. I samma veva fick hon veta att banken inte längre kunde bevilja henne lånelöfte.
– Eftersom det gått ett år och jag inte lyckats sälja mitt hus, som de såg som kontantinsatsen, kunde de inte bevilja mig lånelöfte. Allt gick emot då.
Samma månad fick hon också ett mejl från handläggaren på kommunen. Gatuchefen Roger Lindell meddelade att hennes begäran om återköp hade avslagits.
"Utifrån kriterierna du angivit ser vi inte det som en skälig orsak till att hantera denna begäran. Omständigheterna för att ett återköp skall godkännas framgår av köpeavtalet, och är strikt reglerade samt bedöms utifrån omständigheterna i vart enskilt fall", stod det i mejlet.
Dessutom skickades en text med som Susanne Mjösberg tolkade var från hennes avtal. Där stod det att "byggnadsskyldigheten och överlåtelseförbudet förfaller om köparen eller köparens make/maka/sambo avlider, om någon av dem drabbas av långvarig och allvarlig sjukdom, eller om förutsättningarna för bebyggandet på grund av annan lika ingripande händelse, väsentligt rubbas".
Utöver att Susanne trodde att det var från hennes avtal, fick hon också upp hoppet om att den senare delen kunde handla om de ekonomiska förutsättningarna.
– Jag såg den där texten och tänkte att förutom död och sjukdom måste ekonomi vara en del. Därför gjorde jag en ny ansökan och den drog ut på tiden. Jag tryckte på den där meningen som jag hade fått skickad till mig och man skulle titta på det. Då hade jag en stark förhoppning om att det skulle lösa sig. Jag var även i kontakt med politiker som skulle lyfta det här och då fick jag höra av Roger Lindell "att det blivit en politisk fråga". Jag fick veta att det skulle kosta en summa för mig, kanske runt tio procent, men 28 000 kronor är ju ingenting jämfört med 280 000 kronor. Det lät positivt då upplevde jag.
Tungt besked att få
Det nya beskedet skulle komma i februari.
– Men jag fick inget beslut och skrev till dem i förra veckan. Då fick jag inget svar, men så i fredags morse kom det andra avslaget.
Känslan för Susanne var att marken under hennes fötter rämnade.
– Det var ett tungt besked att få. Jag ringde till en annan politiker som inte kunde svara då, men i konversationer med tjänstemännen över mejl har jag förstått att det jag fick den 12 oktober förra året var ett gammalt standardavtal. Men det var ju inget som framgick i det jag fick skickat till mig. Jag vet att man ska ha koll på sitt avtal, men jag hade ingen anledning att misstro det här mejlet jag fick. Dessutom skrev handläggaren att det är det här som gäller i ditt avtal angående sjukdom, dödsfall eller annan väsentlig händelse.
I Susannes köpeavtal, som hon visar för oss, framgår inget alls om någon möjlighet till återköp eller att backa från tomtköpet.
– Men av det här mejlet låter det ju som att han själv tror att det nämns, men det finns ju ingenstans i mitt avtal vet jag nu. Jag har aldrig fått till mig att de gjorde fel eller skickade ut fel avtal. Jag har aldrig fått någon förklaring till det, men jag har gått i flera månader i tron om att allt kommer lösa sig. Nu kallar de det för "inklippt text", som att det vore jag som klippt in en falsk text, när jag fått texten skickad till mig.
"Trodde det gällde mig"
Susanne reagerar också på att det funnits en diskussion över en längre tid när det uttryckligen nu står att kommunen inte kan köpa tillbaka tomter.
– Jag gillar inte deras ton nu. Den har blivit kall. De tycker att jag borde ha läst köpeavtalet innan och självklart har jag gjort det. Jag läste det självklart, men jag kan det inte ordagrant utantill. "Det borde du tänkt på innan om du hade råd att bygga hus", har de sagt till mig. Jag hade ju aldrig tänkt bygga om jag inte haft råd och det är ju banken som beslutar om jag har råd. Det har ju hänt en del grejer som inte går att missa med räntorna, inflationen och kriget. Jag trodde att det som skickades till mig gällde såklart. Om ekonomin radikalt förändras, ska det inte finnas någon chans att backa då? Hur ofta kan det här hända på en tioårsperiod? Det är ovanligt att bygga när man är ensam, men om folk ska våga det så måste det finnas någon återvändo om det fullständigt krisar.
Hur känns hela situationen nu?
– Nu känner jag hopp över att du är här. Jag hoppas bara att det här når ut. Jag fick ju felaktig information i det här mejlet, det var ju ett avtal som inte gällde mig, men i flera månader trodde jag att den här öppningen fanns.
Vad tänker du om ditt egna ansvar kring att det inte finns någon bakväg i ditt avtal?
– Det har aldrig funnits en tanke på att det ska bli så här. Jag läste igenom byggnadsskyldigheten, men alla skriver ju på det här. Man måste våga även om det kan verka dumdristigt nu i efterhand. Jag tycker att man ska förverkliga sina drömmar och jag har bra ekonomi i grunden och en bra lön. Men när jag inte får sålt det här huset jag bor i nu och inte får lånelöfte – då går det ju inte. Jag har köpt en tomt, men den ekonomiska biten har påverkats av allting. Jag kan ansöka om förlängning av tiden för byggnation, men jag kan inte bygga. Jag kanske kan bygga om fyra år. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är ju inte så att jag bara har ångrat mig. Då hade jag förstått om det var problem att häva köpet, men det här handlar ju om att det inte är ekonomiskt hållbart. Jag har inget lånelöfte längre heller, säger hon och fortsätter:
– De har ju ändå diskuterat det eftersom de velat ha kompletterande uppgifter av mig. Då verkade det finnas en öppning. Jag tycker att mitt problem borde gå under klausulen "annan väsentlig händelse". Jag har aldrig fått det tydligt att det är fel text jag har fått. Jag har hela tiden gått och trott att det finns i mitt avtal. Kommunen kan inte köpa tillbaka tomter har de skrivit, men ändå har de ju bett om kompletterande uppgifter. Jag tycker det är märkligt.
"En spottstyver för dem"
Susanne har varit i kontakt med en advokat efter att drömmen blivit en enda mardröm.
– Det påskrivna avtalet gäller ju, säger han. Men kommunen binder då alltså upp sina kommuninvånare oavsett om läget förändras. Vid dödsfall och sjukdom kan det gå, men inte om ekonomin totalt sviker.
Känns det som att kommunen slår undan fötterna på dig?
– Ja, verkligen. Man tvingar sina kommuninvånare att behålla en tomt när läget avsevärt förändrats. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag hoppas att de kan köpa tillbaka det eller att folk reagerar. Det var en som sa det till mig, att går man ut medialt, så kan det bli en fråga. Men jag vet inte. Jag tror inte kommunen kommer kunna sälja några tomter när det här blir känt.
Susanne Mjösberg har också ett annat problem som kan infalla senare i år. Om huset inte är färdigbyggt och slutbeskedet klart i början av oktober kan hon drabbas av vite på 280 000 kronor.
– Jag har ju förluster sedan tidigare också, på lagfarten och sådär, men det är ju såklart inte kommunens fel. Men vite är ju som böter. Jag tror inte direkt jag får låna pengar av banken för att betala vite. Kommunen har ansvar för sina invånare och 280 000 för dem är en spottstyver mot vad det är för en privatperson. Jag får väl sälja det här huset vi sitter i nu för att betala vitet. Det är tur att det finns skuldsanerare också, säger hon och suckar:
– Ska inte en kommun hjälpa sina invånare? Jag hittar ju inte på. Jag har skickat in papper från banken på att jag inte får lånelöfte. Räntorna ser ju alla vad som hänt med.
Finns det någon chans att du kan börja bygga i år?
– Då måste jag få lånelöfte igen och jag måste få det här huset sålt för den summa jag har. Huset är värderat till två miljoner och det hade gått för två, tre år sedan. Nu kanske det går att sälja för 1,5 miljoner. Det räcker inte tillräckligt långt och säljer jag inte huset får jag aldrig lånelöfte. Allt går bara runt, runt, runt.
HÄR kan du läsa hur kommunen ser på den uppkomna situationen.