1988 blev Anders Brunegård läkare på sjukhuset i Vimmerby. Då hade det gått åtta år sedan han tog läkarexamen i Lund och elva år sedan han gifte sig med sin Gudrun, som numera är riksdagsledamot för Kristdemokraterna från Kalmar län.
Tillsammans bodde paret i Dalarna i flera år, men någonting lockade med Småland.
– Vi tyckte det var lite för kallt och lite för mycket snö. Gudrun tyckte vi skulle flytta mot Småland och då blev det Vimmerby. Jag hade mina svärföräldrar i Kalmar och mina föräldrar i Borås. Vi kände ingen här, men Leif Carlson (senare moderat riksdagsledamot, reds.anm) var chef här och var en av dem som lade ut krokarna, berättar Anders Brunegård.
Varför blev det just Vimmerby?
– Kalmar län var intressant och vi tittade på några ställen, men det blev Vimmerby. Jag räknade med att åka ned till Afrika igen och hade redan varit där som AT-läkare i ett år. Så jag sa till Leif att jag kunde jobba i två år och sedan skulle jag åka till Afrika igen.
"Älskar mitt jobb"
Vi återkommer till Afrika om en stund, men först ska vi avhandla varför den här artikeln skrivs. Anders Brunegård har drygt 35 år som läkare i Vimmerby bakom sig och har under alla de här åren byggt upp många relationer med sina patienter.
Men nu kommer han att trappa ned.
– Jag började bromsa in lite redan förra året och tog ut en del ledighet, men då tog mina politiska uppdrag den största delen av den tiden. Så det blev i praktiken heltidsarbete. Nu har jag tänkt att komma ned i lägre nivå för att hinna med familj, barnbarn och andra intressen.
Men någon tvärnit och rätt in i pensionärskostymen blir det alltså inte.
– Jag räknar med att fortsätta på 50 procent så länge jag har hälsan kvar. Jag älskar mitt jobb och har patienter som jag följt i årtionden genom generationer. De är glada över att slippa berätta sina livshistorier varje dag. Det här är ett jobb, som en del andra jobb, där man bygger relationer och förtroende och det är inte så lätt att klippa bandet till och jag tror inte det är så bra heller.
Många tidigare patienter kommer fortsatt att möta Anders Brunegård med andra ord.
– Jag har ju många listade, friska patienter och det är den kategorin som lyfts bort. Äldre jag känner väl kommer jag fortsatt att behålla.
"Blev förskräckta"
Ändå är det förstås en hel del som reagerat på beskedet.
– En del blev förskräckta, men lugnade ned sig när de fick min förklaring. Många har också haft det på känn. Det är trots allt 68 jag fyller och inte 65. Men det blir ett vänskapsförhållande också och jag ordnar det för dem som vill vara kvar hos mig. Att man vill det värmer ju ens hjärta förstås. Det finns mycket studier som pekar på att en fast patient- och läkarrelation påverkar hälsan, livslängden och sjukvårdskostnader också. Man kan välja bort en del utredningar som en ny doktor tvingas göra, som inte känner patienten så väl.
När man haft en del patienter så länge, hur är det att gå och handla?
– Det är inget problem. Vimmerby är lagom stort för att vara lite anonym. Ofta hejar man på den ena eller den andra.
Är det många som kommer fram?
– Det händer någon gång, men det är hanterbart. Då skriver jag en lapp, tar med det till jobbet och fixar. Det är verkligen ingen belastning.
Genom åren har Anders Brunegård haft en lång rad olika roller på hälsocentralen i Vimmerby. Han är medicinskt ansvarig läkare, har varit chefsläkare och under en period på 90-talet var han verksamhetschef. Som MAL hamnade han i blickfånget 2001 när nattakuten skulle stänga.
– Det var oerhört mycket dramatik då. Jag minns att ledningen på Vimmerby Tidning på den tiden gick in stenhårt för att bevara nattakuten. Vi hade en verksamhet här som pågick 24 timmar om dygnet och även om jag kämpade för det här, så insåg jag också att det var svårt att bemanna upp 24 timmar om dygnet. Det var en verksamhet som aldrig stängde.
Till slut stängde ändå nattakuten.
– Nu kan man köra ambulansen på en halvtimme till Västervik och det är nya tider, som man måste anpassa sig till. Men det var ett trauma i Vimmerby.
Afrikaåren har präglat honom
Åren i Afrika har förstås också präglat honom mycket. Anders Brunegård har varit totalt fem år i Tanzania och arbetat.
– Jag hade varit en omgång i Afrika innan jag kom till Vimmerby. Här i Vimmerby fick man ta hand om allt, det var ambulansen och röntgen, vilket gjorde att jag kände mig bättre förberedd för en ny Afrikaomgång.
Den gången blev det tre år i Tanzania innan han återvände hit.
– Att komma tillbaka till Sverige var en stor omställning. Man mötte överflödet och alla klagomål ändå. Själv upplevde man att allt funkade perfekt. Det går att få tag på precis det man vill. Där kan man få resa omkring i veckor för att hitta det ena eller det andra. Patienterna var så mycket sjukare där också.
De senaste åren har han också haft en 20-procentig tjänst kring palliativ vård i nordvästra delen av länet. Det är också något han berättat om för sina kollegor i Tanzania.
– Det är ett begrepp som inte slagit igenom där alls.
När han åker ned till "sitt" sjukhus i det afrikanska landet i dag är skillnaderna enorma mot mitten av 1980-talet.
– Det var väldigt starkt socialistiskt präglat och svårt att få tag på varor helt enkelt. Det fanns tomater, salt och tvål att köpa och hade man tur kunde man hitta en banan. Nu blomstrar handeln och landet har en BNP-kurva som är uppåt och har varit det ett tag. Det är ett land som nästan helt varit fritt från väpnade konflikter också.
Han har också engagerat sig genom Rotary och byggt upp ett solcellssystem vid sjukhuset. Åren i Afrika och tankarna på att bli läkare hänger också ihop, menar han.
– Jag har en kyrklig bakgrund och har hört mycket om mission och att hjälpa de fattiga. Jag hade redan på gymnasiet en längtan att få komma ut och göra gott. Här i Vimmerby har vi alltid varit en blandad läkargrupp och det har varit naturligt för mig, som varit van vid att korsa kulturella barriärer.
Gör som regionen vill
Förändringarna inom vården har varit stora från att Anders Brunegård tog sina första steg som läkare.
– När jag började jobbade man mycket mer utifrån kunskapen man fått vid studierna och tittade på andra, mer erfarna kollegor. Nu styrs mycket av vårdprogram och algoritmer. Man är betydligt mer styrd av systemen numera.
Vad tycker du om förändringarna?
– Vårdprogrammen kan ibland slå knut på varandra. En patient kanske inte bara har högt blodtryck, utan det kan vara diabetes och kol och då slår allting knut på varandra. Skulle man följa alla vårdprogram så skulle man behöva 27 timmars arbetsdag. Som erfaren kan man lägga en del åt sidan, men det är svårare för en del nya och unga kollegor att sortera i det.
Regionen har enorma rekryteringsbekymmer och vädjar ofta om att man ska fortsätta jobba efter pensionsåldern. På det sättet är Anders Brunegård förstås en dröm.
– Det finns ett intresse från båda sidor såklart och jag är tacksam för att jag kan göra det. Jag mår bättre av att kunna göra på det här viset. Min fru är väldigt aktiv och kanske att min motivation också sjunker när hon blir riktig pensionär, säger han men lägger samtidigt in en brasklapp:
– Skulle vi byta journalsystem – då vet jag inte om jag klarar det.