Det var en väldigt händelserik höst för Socialdemokraterna i Vimmerby kommun. En hel del var planerat i förväg och där fanns att två av tre av S-ledamöterna i kommunstyrelsen skulle försvinna från politiken.
Helen Nilsson gick i pension och lämnade uppdraget som kommunstyrelsens ordförande. Den många trodde skulle efterträda henne, Daniel Gottling Nestor, valde också att lämna politiken efter att ha blivit pappa.
Men att även den tredje socialdemokraten i kommunstyrelsen skulle ta ett steg tillbaka var inte alls planerat. Det var en fredag morgon i september som tvingade Kenneth Björklund att ändra om hela livet.
– Jag hade inte känt någonting innan, men den 27 september kände jag att armen inte hängde med riktigt när jag vaknade på morgonen. Jag ringde 1177 och fick sjuktaxi till Västervik. Jag var i princip bara nere och vände, för när jag kom dit hade allt börjat komma tillbaka igen. De gjorde alla tester och allt fungerade, så jag fick åka hem igen, berättar Kenneth Björklund.
Morgonen därpå var det dock samma olyckliga visa igen.
– Jag ringde igen när jag vaknade på lördagen och då fick jag åka ambulans ned. Jag kunde själv gå ut till ambulansen, men när vi kom till Västervik kunde jag inte gå på höger ben. Även höger arm var utslagen. Jag hade klarat huvudet, men jag kunde inte alls stödja mig på benet.
Hade fått en stroke
Läkarna konstaterade att Kenneth fått en stroke.
– Då sattes det in behandling för det och och jag fick tabletter direkt. På onsdagen skulle de skicka hem mig för att jag var färdigbehandlad. Jag behövde ju hjälp från kommunen och kunde inte klara mig själv. Min dotter ringde till kommunen och då satte de stopp för att jag skulle behöva åka hem redan på onsdagen. Dagen efter kom vi fram till vilka hjälpmedel jag behövde och jag fick sedan åka hem på fredagen.
I det inledande skedet efter stroken hade han hjälp av hemtjänsten fem gånger om dagen.
– Jag klarade inte att sätta på mig strumporna själv, jag klarade inte att duscha, jag kunde inte ens skriva mitt namn. Jag klarade inget sådant.
Har du varit rädd för att inte klara livhanken?
– Nej, så långt tänkte jag aldrig. Det var ganska klart att jag skulle tillbaka på ett eller annat vis. Men det är klart att det känns när man sitter och inte kan gå, utan de får dra en i rullstol.
Han känner heller ingen rädsla för att få en ny stroke.
– Så tänker inte jag, men jag ställde faktiskt frågan till läkaren och han sa att inte det var lättare nu. Risken är lika liten som tidigare. Jag fick ingen blödning i hjärnan, utan stroken stannade och slog ut nerverna till armen och benet. Det var inte tillräckligt täppt för en operation och med medicineringen ska jag klara det.
Hur länge fick du sitta i rullstol?
– Här hemma kunde jag ha rullatorn, men när jag skulle ut, exempelvis till rehaben eller hockeyn, så fick jag åka rullstol i början. Det är ju som att lära om helt från början. Innan man lär sig gå igen tar sin tid.
Att behöva lära sig att gå igen var förstås en konstig känsla, berättar Kenneth Björklund.
– Det är det verkligen. Jag har lärt mig mycket under den här tiden, inte minst hur vården och kommunen fungerar när man själv väl sitter där.
Hur tycker du att det fungerar?
– Jag tycker att jag har haft bra hjälp och förståelse. Hemtjänsten har varit jättebra och jag har verkligen fått hjälp. Allt har verkligen fungerat, men det beror nog lite på hur man är själv också. All kontakt med kommunen har verkligen fungerat.
Fått kliva av uppdrag
Stroken innebar också att Kenneth Björklund fick ta ett stort kliv tillbaka från flera av sina uppdrag. Han har haft flera uppdrag för partiet i kommunen, han sitter i PRO:s styrelse och inte minst är han ordförande för simhallsföreningen i Gullringen.
– Jag är en officiell person kan man säga. Men jag har lämnat mycket i politiken på grund av det här.
Att gå från en så intensiv vardag till den vardag han nu har haft sedan stroken i slutet av september är förstås svårt.
– Det har varit jobbigt. Jag har saknat det, att inte kunna åka och köra bil själv. Jag har ju haft Anders (Enqvist) så jag har kunnat åka med honom och jag har fått skjuts, men det blir lite besvärligt. Jag har också varit i simhallen och simmat också, men innan gick det ju nästan dygnet runt med simhallen för mig. Nu får jag köra bil igen.
Just stroken har också fått honom att lite mer obemärkt än sina partikollegor lämna de tyngsta uppdragen. Han sitter inte längre i kommunstyrelsen. Han har kvar sina platser i miljö- och byggnadsnämnden, fullmäktige och som nämndeman i tingsrätten.
– Det är de tre uppdrag jag har kvar. Det här med kommunstyrelsen blev ju väldigt olyckligt eftersom både Helen och Daniel försvann också. Det gjorde att alla från Socialdemokraterna blev helt nya, men jag kände att jag inte kunna ha den platsen. Annars var tanken att jag skulle bli ordförande i samhällsbyggnadsutskottet nu när Daniel slutade. Men det gick inte och därför fick vi tänka om och jag fick frånsäga mig det.
Vill du trappa upp politiken igen framöver?
– Jag hade tänkt sluta vid nästa val ändå, men nu blev det lite tidigare. Jag fyller 70 i höst och det är så jag har tänkt i alla fall.
Vad ska du göra med all tid utan politiken?
– Jag har en sommarstuga mellan Ulrika och Kisa. Där kan jag lägga mycket tid och det finns mycket att fixa. Jag har fem barnbarn också.
Brinner för simhallen
Mest känd har Kenneth Björklund de senaste åren ändå blivit som ansiktet utåt för simhallsföreningen i Gullringen. Att inte kunna vara så aktiv som han vill där har smärtat.
Att släppa ordförandeskapet där har trots det som skett inte varit uppe för diskussion.
– Det blir lite annorlunda med en ideell förening kontra kommunpolitiken. Vi har haft tät kontakt och delar av styrelsen har varit hemma hos mig och resonerat om olika saker. De ville inte heller att jag skulle lämna det. Så länge förtroendet finns vill jag fortsätta där.
Simhallen i Gullringen andas också lite optimism för första gången på länge.
– Kommunen tog ju beslut om ett utökat bidrag i december 2022 på 200 000 kronor. Det har gjort att vi klarat oss bättre. Vi ser till och med ut att kunna gå lite plus tack vare det. Vi har 15 500 aktiviteter per år i simhallen och det har inte sjunkit eller så.
Hur är intresset för simhallen då?
– Det kanske inte är så många Gullringsbor som kommer, men det är många inte minst från Kinda. Vi har några från Brokind till och med som kommer.
Du har ju varit engagerad väldigt länge. Varför är simhallen så viktig för dig?
– Kommunen lär aldrig kunna bygga en ny simhall inne i Vimmerby. Då är det bättre att lägga några kronor på den i Gullringen. Under en period i närtid kommer den leva kvar, men sedan gäller det att hitta engagerade personer. Vi som är pensionärer får rycka in vid sjukdomar och ledigheter och vi måste hitta personer som kan tänka sig att jobba ideellt med olika saker. Så länge engagemanget och stöttningen finns, så kommer den finnas kvar.
Ännu mer tid för simhallen får Kenneth Björklund nu när han trappar ned det politiska.
– Många har fått jobba mer nu när jag har varit borta. Jag brukar ju sitta där när de andra är lediga eller sjuka, men det har jag inte kunnat nu under en längre period.
Går åt rätt håll nästan varje dag
Men nu börjar han komma tillbaka igen. För nästan varje dag som går känner Kenneth Björklund att det går åt rätt håll. Tiden med besök av hemtjänsten fem gånger om dagen blev kort.
– Jag har trappat ned det undan för undan. Jag skar ned på antalet tillfällen och kände att jag måste pröva och göra saker. Det går inte bara att sätta sig på en stol. Jag har hållit i rehabträningen inne i Vimmerby två gånger i veckan. Det har fungerat jättebra och innan jul gjorde jag en paus med hemtjänsten. Sista söndagen innan jul var senast de var här. Jag tog en paus för över helgerna och jag kände att jag klarade mig. Så nu har jag sagt upp hemtjänsten. Jag kan skala potatis själv, jag kan jag laga mat.
Kenneth Björklund ger verkligen sken av att ha återhämtat sig väl.
– Det säger de på rehaben också. Jag har varit lite envis har de sagt och det ska man nog vara. Jag tänker att man måste pröva saker och inte bara säga att det inte går. Det är inte som vanligt, men armen har verkligen tränats upp nu. Jag kan ta ett dricksglas och dricka med den handen nu.
Trodde du att du skulle återhämta dig så här pass bra?
– Nej, inte så här snabbt. På rehaben säger de att det är för att jag har tränat hemma, men ingen trodde det skulle gå så här snabbt. Om jag skulle ligga i och träna, så trodde de att det kunde ta ett år eller så. Nu har det gått tre och en halv månad ungefär. En som jobbat länge på rehaben säger att det är för att jag varit så träningsflitig.
Hur länge behöver du rullatorn?
– Här hemma kan jag gå runt utan den, men jag måste nog ha den ett tag till när jag ska iväg. Det är för att få in balansen och det, men det är ju inget hinder. Det är ett hjälpmedel.
Kenneth Björklund är positiv och tacksam över att det inte blev värre än så här.
– Man har fått ställa om livet lite och det går inte lika snabbt som innan. Allt tar lite längre tid, men jag ser fram emot morgondagen. Ibland tycker jag att det står stilla eller går för sakta, men jag får höra att det inte alls går sakta. Man blir ganska otålig när man varit igång så mycket tidigare, men plötsligt inte kan det. Det är en mardröm, men jag är tacksam att det gick som det gick. Det kunde ha gått mycket värre. Hade jag fått en blödning med så hade det varit mycket värre.