Hur börjar man det här reportaget? Jag hade knappt börjat på förskolan när Bengt Johansson fortfarande var kommunstyrelsens ordförande.
Snart 30 år har gått sedan han lämnade den tunga posten. Ändå hör man fortfarande hans namn nämnas i rätt många sammanhang. Allt beror förstås på kontext, men för en person som bevakar kommunal politik i princip dagligen får man ofta höra samma mening.
"På Bengt Johanssons tid var det ordning och reda".
Var det så eller förskönas historien för varje år som går? Vi bestämde oss för att sitta ned med det legendariska kommunalrådet inför hans 90-årsdag den 1 april.
– Det är nog sant. Inför ett val hade man varsitt program och kämpade för sitt, men när valet hade varit, då var kommunstyrelsen mer som en bolagsstyrelse. Man jobbade för kommunens bästa. Inge Schultz var ledande socialdemokrat på den tiden och vi hade ett väldigt bra samarbete. Inge var en reko och bra person. Det han sa kunde man lita på. När vi var överens fanns det en betryggande majoritet och då var det bara att köra vidare.
Varför var det så då och inte nu?
– Jag vet inte. Kanske handlar det om att man bytt mer. Sedan jag var kommunalråd har det nog varit nio, tio stycken. Jag satt i drygt 20 år, säger Bengt Johansson och börjar rabbla upp alla.
Sedan 1997 har Leif Larsson, Carl-Axel Centerstig, Per Åke Svensson, Micael Glennfalk, Tomas Peterson, Ingela Nilsson Nachtweij, Helen Nilsson, Cissi Hammar och nu Eva Kindstrand Ströberg haft den rollen. Det är under en period av 28 år. Samtidigt satt alltså Bengt Johansson själv i över 20.
På den tiden var det treåriga mandatperioder och Bengt Johansson valdes om hela sju gånger.
Finns det något problem med att sitta så länge?
– Det var lite så jag kände. Jag hade signalerat tidigare att jag borde avgå och någon annan skulle få komma till, men samtidigt rullade det på bra och fungerade. Inge Salméus var stadsdirektör och han var duktig och framgångsrik. Vi hade ett enormt bra samarbete oss emellan. Det var en stabil majoritet i fullmäktige och ett bra samarbete mellan de olika partierna. Vid kommunsammanslagningen hade Centerpartiet 21 av 49 mandat. Vi hade en väldigt betryggande majoritet.
"Går inte att förakta"
Att Vimmerby Tidning också var en centertidning, där chefredaköten Ingmar Karlsson till och med var aktiv centerpartist, gav förstås stor draghjälp.
– Det går inte att förakta att Vimmerby Tidning då var spridd och att Ingmar Karlsson var enorm till att "bre på". Mycket marknadsförde han sig själv, men mycket var säkert också till nytta för Centerpartiet.
Men Bengt Johanssons upplevelse är att han själv inte stod så högt i kurs hos tidningskungen.
– Han tyckte nog att jag berövat honom kommunalrådsposten. Det hade han svårt att svälja. Inför något val hade han gett en generalorder om att inte publicera några artiklar eller bilder med eller om mig. Jag och Britta Sterneland skulle hållas ned.
Men det gick ändå?
– Ja. Jag hoppas och tror att folk tyckte jag skötte det skapligt.
Skulle stanna i två år
För Bengt Johansson började den politiska resan redan som 16-åring hemma i Fågelfors. Han kom in där genom den teaterverksamhet han var verksam i. Han hamnade senare i det som numera är Centerpartiets ungdomsförbund.
1966 kom första kontakten med Vimmerby. Han blev rekryterad till att bli partiombudsman i norra Kalmar län. Här lovade han att stanna i två år.
– Jag var 31 år och ungkarl på den tiden, berättar Bengt Johansson.
Några två år blev det inte i Vimmerby. Han stannade, köpte huset han och hustrun Astrid bor kvar i 1968 och fem år senare valdes han in i kommunfullmäktige. 1976 valdes han för första gången till kommunstyrelsens ordförande. En post han inte lämnade förrän 30 juni 1997. Mellan 1998 och 2002 var Bengt Johansson också kommunfullmäktiges ordförande.
– På den tiden var det mycket mer att man som kommunalråd var ute och representerade. Jag tycker det är sällan man hör eller ser det nuförtiden. Det var allt möjligt, en invigning av ett företag, en bank som jubilerade eller någonstans dit man skulle för att överräcka blommor, hålla tal eller bara säga några ord.
Hur ofta tar någon upp gamla tider med dig?
– Det är väldigt ofta. Framför allt när det är lite turbulens. Nu dessbättre verkar det ha lugnat sig lite. Jag har hört sägas att nya kommunalrådet ska vara en duktig kvinna.
Pratar du ofta med aktiva centerpartister?
– Nej, inte så mycket längre. Men visst är jag intresserad och läser tidningarna. Det gör jag ju.
"Var en kamp"
Ibland ges media skulden av en skarp ton och ett hårt debattklimat i Vimmerby. Numera finns två tidningar med enbart fokus på Vimmerby. På Bengt Johanssons kommunalrådstid var det fler än en handfull.
– Det var en kamp mellan dem att försöka få nyheten först när den var ny. Vi hade ofta gemensamma presskonferenser för att de skulle få samma information.
Kände du dig jagad?
– Man var alltid en officiell person, antingen det var dag eller natt, vardag eller helg. Man fick ställa upp i alla lägen.
Vilka är de stora skillnaderna i dag mot din tid?
– Ledningen byts ut mer och det är inte så stabila majoriteter som förr. Vi hade en rejäl majoritet på den borgerliga kanten och gjorde vi upp med S blev det ännu bättre.
När du ser tillbaka, kan du peka på det bästa och värsta beslutet du varit med och fattat?
– Ett av de bästa var att vi fick hit gymnasiet. Det är jag väldigt nöjd med. Det var ett evigt farande för alla gymnasieungdomar. Något annat var att vi började bygga bostäder ute på landsbygden. Det hade inte byggts något sedan 30-talet och vi räknade på att det hade byggts 120 friliggande bostäder ute i våra bygder. Det gjorde att servicen på landsbygden stärktes och blev kvar med skolor, butiker och så vidare. Annars kanske den här negativa utvecklingen gått fortare. Något beslut jag ångrar vet jag inte om jag kan erinra mig.
Bengt Johansson uppskattade inte behandlingen Ingela Nilsson Nachtweij fick under sin korta tid som kommunalråd.
– Jag tyckte inte om det. Hon fick orätt kritik. Jag kan inte döma, men i efterhand tror jag att kommundirektören spelade en viss roll och fick med sig en del politiker.
Sökte hon sig till dig då?
– Inte så mycket, men då var jag fortfarande lite mer engagerad inom kommunkretsen och gick på möten. Då kunde man säga sin mening och framföra synpunkter. Just det här kring Ingela, att hon fick lämna, det tyckte jag inte om. Det gjorde både centerpartister och andra dåligt som inte stod upp för henne. Det har jag sagt till dem också.
"Så får det inte vara"
Bengt Johansson menar att Nilsson Nachtweij hade rätt.
– Hon försökte få igång det här och utreda varför den kommunala servicen var dyrare här än i jämförbara kommuner. Men kommundirektören och högsta tjänstemannaledningen ville inte göra det. Det är fel och så får det inte vara. Får tjänstemännen ett uppdrag så ska det verkställas. Varför Vimmerby, med sina förutsättningar, har de här utmaningarna tryckte Ingela på också. Det borde inte behöva vara så här.
Du syntes väldigt mycket när du var kommunalråd. Kan du sakna att vara i blickfånget?
– Den tiden har varit. Jag tror att det var viktigt att frottera sig med människor på den tiden och när vi var unga åkte vi ofta till Pumpen för att dansa. Där träffade man många människor att dansa med, men man kunde också träffa dem som fått sig en tår innanför västen och som ville reda ut världsproblemen.
Var det roligt eller jobbigt?
– Mestadels roligt. Men visst kunde det vara annorlunda också. Någon rök på mig på Stadshotellet en gång och då trodde jag att jag skulle få på nöten. Men det är nog värre i dag med sociala medier.
Bengt var en flitig dansare på den tiden.
– Det var det största fritidsnöjet jag hade. Varenda gång det var på Pumpen var vi där.
Dansar du fortfarande?
– Nej, inte nu längre. Jag har dansat färdigt.
Förekom hotbrev
Men livet var inte alltid en dans på rosor för Bengt och hans fru Astrid heller.
– Man fick vara med om mycket roligt, men ibland fick man höra om mordhot och sådär. Du delade inte med dig om det, men man fick ändå erfara det, säger Astrid när vi satt oss ned för att fika.
– Det förekom hotbrev och sådär, men som väl var ledde det ingenvart. En gång var det otäckt för då var det någon som frågade om jag tyckte om mina barn och så vidare.
Var det här vid några särskilda beslut?
– Breven kom alltid till stadshuset, de kom aldrig hem. Men jag tyckte det var otäckt när man blandade in barnen. Jag minns inte om det var vid några särskilda beslut, men ishallsbygget var det många turer kring och det här med torget var också omdiskuterat. En del ville att det skulle vara som det alltid varit, men vi ville få till mer torghandel och caféer. Då fanns det många som var upprörda. När vi skulle sälja prästgården var det också många som ringde och skrev. En del grät och sa att man skulle lämna kyrkan.
Bengts politiska gärning var nämligen inte över 2002. När han upphörde med de kommunala uppdragen var han engagerad i kyrkofullmäktige och ordförande i kyrkonämnden under en mandatperiod. Han hade också flera nationella uppdrag och pendlade bland annat till Stockholm någon gång i månaden under totalt 15 år.
Han var även ordförande i stiftelsen för bevarandet av Astrid Lindgrens gärning mellan 1996 och 2009 samt vice ordförande i Astrid Lindgrens Värld AB från 1993 till 2008.
"Astrid blev väldigt ledsen"
Han hade en speciell relation till den älskade Astrid Lindgren.
– Jag hade god tumme med Astrid. Under mina 15 år i Stockholm, så kunde jag bara pricka in ett sammanträde med henne om det var något jag ville fråga om. Jag var nog hemma hos Astrid mellan 20 och 25 gånger genom åren.
Det uppmärksammade löftet om att inte röra Astrids kohagar var det Bengt Johansson som gav.
– Det var när jag var ny i fullmäktige och det pratades om att Kohagen skulle exploateras. Det skulle bli radhus där. Astrid reagerade och blev väldigt ledsen och bedrövad över att det skulle hårdexploateras. Jag skrev en motion då och skickade den till henne för kännedom. Hon tyckte det var en bra motion och ville träffas för att jag skulle få presentera mina tankar kring Näs som ett kulturcentra för framtiden.
Glad över hur Näs blev
Att kohagarna blev kvar efter protester och omarbetad detaljplan vet vi i dag.
– Jag tror inte det kommer exploateras i framtiden heller. Nu ska det ju bli en ny infart och då skär man väl av ett hörn på gärdet längst ned, men det är till nytta för fortsatt utveckling av Astrid Lindgrens Värld. Det har jag inga synpunkter på, men kommunen skänkte ju området till stiftelsen. Det kommer få ligga kvar och vara som en öppen lunga.
Astrid, alltså Bengts fru sedan många år tillbaka, har ett starkt minne av hur hennes make tidigt åkte förbi Näs och beskrev vad han såg framför sig.
– Bengt drömde om det och såg det framför sig. Hur det sedan har blivit i dag, det är helt fantastiskt, säger hon.
1998 stod Astrid Lindgrengården färdig nere vid Astrid Lindgrens Värld. Kostnaden uppgick till 18 miljoner och invigningen hölls på Astrid Lindgrens 91-årsdag.
– När vi körde igång det så var tanken att det skulle vara färdigt till Astrid 90-årsdag, men det lyckades vi inte med. Det blev i stället 1998 som gården invigdes. När det sedan började gå mot att Astrid Lindgren skulle fyllt 100 år var vi på studiebesök vid HC Andersens barndomshem i Danmark och William Shakespears hem i England. Efter att en författare avlidit riktas intresset mot barndomsmiljön och barndomshemmet. Efter att vi haft Astrid Lindgrengården i nio år kom vi fram till att intresset skulle fokuseras kring Näs. Kommunen hade köpt prästgården och vi sålde Astrid Lindgrengården till ALV. Paviljongerna uppfördes vid Näs, där allt är i dag.
Bengt ler när han minns tillbaka på detta. 2007 var Bengt Johansson med och invigde paviljongen på Näs tillsammans med kronprinsessan Victoria.
– Jag tycker både Näs och Astrid Lindgrens Värld har blivit jättebra. Jag är också så glad över att Astrid var så positivt inställd till det. Hon var här på middag ibland och ringde ofta. Hon var helt fantastisk.
"Gav ett löfte"
Vill man ha en kommentar från vissa av de tidigare tunga politikerna är det bara att slå en signal och avvara 20 minuter. Så är det inte med Bengt Johansson. Inför valet 2018 försökte jag få en kommentar, men det tackade han nej till. Det krävdes även viss övertalning för att få till den här intervjun inför hans 90-årsdag.
Din granne, Micael Glennfalk, svarar alltid om man vill ha en kommentar och vädrar sina åsikter om kommunal politik i krönikor. Varför vill du inte säga något?
– När jag lämnade politiken gav jag ett löfte om att inte lägga mig i eller ha synpunkter, oavsett om det är centerpartister eller andra. Det är bara en enda gång jag skrivit en inständare och det var när Micael var chef. De skulle sälja kommunens skogar. Vi gjorde ett sådant ryck på min tid för att få loss 20 miljoner. Det är ingen bra väg att gå.
Pratar ni mycket politik med varandra?
– Nej, inte så mycket politik. Men vi är goda vänner. Han är snäll och vänlig. Han är alltid ute med snöslungan och fixar här innan vi vaknat.
Blir du fortfarande väldigt igenkänd när du är ute?
– Det blir mindre och mindre. Barn och ungdomar vet inte vad jag är för gubbe. När jag var kommunalråd tror jag nästan alla från sju års ålder och uppåt visste vem jag var. Jag hälsade på folk när jag mötte dem på stan. När det blev fler och fler turister här på torget undrade de nog vad det var för gubbe som hälsade, skrattar han och fortsätter:
– Men hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det var faktiskt en kvinna som dök på mig när EPA fortfarande fanns. Hon sa att hon var tvungen att fråga vad hon hade gjort mig. Vi hade gått förbi varandra och jag hade inte hälsat.
Astrid flikar dock in att det fortfarande är många som kommer fram.
– Ja, är vi ute och handlar så kommer det fram folk ibland. För någon månad sedan var det en som kom fram och tyckte att jag skulle gå in och styra upp det.
"Var gift med kommunen"
Bengt Johansson minns åren som kommunalråd i Vimmerby med glädje.
– Om jag hade fått leva om mitt liv, så hade jag tackat ja igen. Det var omväxlande och ingen dag var den andra lik. Tiden gick så fort, men det var inga åttatimmarsdagar. Snarare 14 till 16 timmar. Framför allt när jag hade engagemang på läns- och riksplanet också. När jag kom hem var det fullt med post it-lappar om vilka jag skulle ringa. Så jag satt och ringde fram till nio på kvällarna.
Tillsammans har Bengt och Astrid två sedan länge utflugna barn. En i Stockholm och en i Ängelholm. Dessa båda blev dock lidande av pappans arbete.
– När Anders var liten och jag nattade honom på söndagskvällen, läste "Gud, som haver" för honom, så sa han "hej då, pappa, vi ses på lördag".
Hur tog det?
– Jag åkte hemfrån halv sju på morgonen och då sov barnen. Sedan kom jag hem klockan tio på kvällen och då sov de också. Astrid var den fasta länken i tillvaron för dem. Sedan var det lördag och söndag man försökte vara med familjen. Det var så det var, det var en livsstil.
– Jag var gift med kommunen då, flikar Astrid in.
– Det var Astrid som fostrade barnen, läste böcker, skötte om hemmet och hela den biten. Jag hann aldrig med det. Jag är henne ett stort tack skyldigt som tolererade det. Hon fick dålig pension för det, men så länge vi båda lever går det bra. Blir hon ensam får hon det tufft.
– Jag har frågat barnen om det, om jag skulle ha varit ute och jobbat heltid. Men de har tackat mig för att jag var hemma med dem. På den tiden fanns det ju lite fler hemmafruar också, säger Astrid.
Vill inte bli uppvaktad
Astrid har tagit fram några av de pärmar hon sparat genom åren. Det rör sig om totalt tolv A4-pärmar fyllda med tidningsurklipp.
Hur ofta ni tar ni fram de här?
– Pratar vi om något eller om jag ska skriva något, så har vi nytta av de här pärmarna. Då kan man tidsbestämma allt och se när i tid det var. Det här får man väl skänka till kommunarkivet sen.
I dag fyller Bengt Johansson hela 90 år. Han är glad för att han får uppleva det.
– Det känns bra att jag har fått vara med så länge. Jag är tacksam för att huvudet hänger med. Jag läser mycket, löser korsord och håller föredrag ibland. Jag ska läsa dikter av Pälle Näver på Föreningen Norden och jag har dem i huvudet. Jag har nog tio till 15 dikter i huvudet.
Du har sagt att du vill inte vill bli uppvaktad. Varför inte?
– Vi ska ha en liten fest för vän- och släktkretsen på Fredensborg den 26 april. Astrid fyller 85 i sommar och vi ska ha 175-årsjubileum. Det blir ett 50-tal gäster. Jag har haft uppvaktning vid 40, 50, 60, 70 och 80. Det får vara bra nu känner jag. Att ha öppet hus skulle bli för mycket. När jag fyllde 50 tror jag det var 360 som uppvaktade mig och 160 som strömmade genom huset. Det räcker nu känner jag. Så jag har undanbett mig uppvaktning den här gången.
Bengt Johansson beklagar också att vänkretsen krymper.
– Vänner försvinner, de dör undan. Det är det tragiska med att bli gammal. I år har det inte varit så farligt, men för några år sedan var det begravning nästan varje vecka. Det var en period där många i vår vänkrets lade ned vandringsstaven. Åren går fort.