Anita Westerback föddes i Stockholm men kom till våra trakter som fosterbarn. Hon växte upp här och jobbade på Ljunghäll en första vända mellan 1977 och 1979. Därefter bodde hon i Stockholm i nästan tio år.
– Jag var vakt i Stockholm och gick och vaktade ambassadörer, värdetransporter och så vidare. Jag bodde hos min mormor i Fruängen och träffade barnens pappa då. På våren 1990 flyttade jag tillbaka hit med barnen, berättar Anita Westerback.
Hon började jobba på dåvarande Isbergs i början av 90-talet, men sedan slog finanskrisen till.
– Jag ringde till Ljunghäll och frågade efter jobb. Min dåvarande sambo var chef där ute, men jag ville stå på egna ben så jag ringde direkt till personalchefen. Jag visste att han visste vem jag var, men jag fick jobb i gjuteriet.
Den 14 september 1994 började hon sin andra vända på Ljunghäll. Den här gången blev hon mer långlivad. Först den här veckan stämplade Anita Westerback ut för sista gången.
– Jag började som gjutare och 2002 blev jag invald som huvudskyddsombud. Efter det har jag jobbat fackligt på heltid på Ljunghäll kan man säga. Det har varit väldigt lärorikt. Jag har fått förmånen att utbilda mig vidare och vara handledare åt IF Metall i olika ämnen, exempelvis lagar och försäkringsfrågor.
Finanskrisen var mörk period
Åren på Ljunghäll, sammanlagt 33 när hon summerar, har förstås bestått av både fina och mörka stunder.
– Det har varit tufft under vissa vändor, men vi har hela tiden haft ett bra samarbete med företaget. I stället för att kriga om saker har vi försöka lösa problemen. Det är ett stort företag och det blir personärenden, men det värsta var den stora krisen 2008. Det var hemskt. Vi skickade hem 265 personer och man såg hur folk, hela familjer, mådde dåligt.
Anita Westerback hyllar den dåvarande vd:n Hans Linnér.
– Att han kom in var nog företagets räddning. Han var en väldigt klarsynt man. Vid det sista varslet bad han oss att låta samtliga tjänstemän på den produktionstekniska avdelningen vara kvar. Detta för att kunna vara först på banan när det här skulle vända igen.
Var det svårt för er?
– Nej, egentligen inte. Vi ville ju ha kvar jobben och företaget och fick lita på vad han sa. Det visade sig bli rätt och många fick komma tillbaka lite senare.
2004 tog Hans Gunnarsson och Ingrid Asp beslut om att sälja familjeföretaget till finska riskkapitalbolaget Capman.
– Det var klumpar i magen då. Målet var att gå ut på börsen inom fem år, sedan blev det tio år och sedan aldrig. Åren med Capman funkade jättebra. De lade sig inte i mer än nödvändigt och de kunde skicka in pengar om det var svajigt.
2014 sålde Capman bolaget till de nuvarande italienska ägarna Gnutti Carlo.
– Det blev en väldigt stor skillnad med tanke på kulturkrocken som blev. Italienarna har sitt sätt att se på det här och vi har en vana kring hur vi jobbar här. Det har blivit mycket längre till färdiga beslut vad gäller pengar och investeringar, men samtidigt har vi haft en del personer kvar av ledningen, även om det varit en del vd-byten.
Anita Westerback tror på Ljunghäll även i framtiden.
– Man vet ju inte vad som händer i omvärlden, men det finns en bra grund och Ljunghäll är duktiga på det man gör gällande teknik och bearbetning. Det försvinner inte i första taget, så jag hoppas på ytterligare 100 år.
"Var redan många kvinnor"
Industrin är mansdominerad och många kanske tänker att det var svårt för Anita, inte minst i slutet på 70-talet, att kliva in på Ljunghäll. Men så upplevde hon det inte alls.
– När jag kom in var det faktiskt redan många kvinnor på bearbetningen. När jag fyllde 18 sökte jag mig till gjuteriet och det fanns kvinnor där redan då. Den stora skillnaden är tekniken. Jag var ju roboten på den tiden. Utvecklingen har varit enorm. Förr kallade man sig gjutare eller gjuterioperatör, men numera är man ju maskinoperatör. Det är ett helt annat jobb i dag.
Över 30 år är lång tid. Hur känns det?
– Nu under de sista åren är det många av dem man jobbat länge med som redan försvunnit. Det är en ny generation på väg in. Jag har nog redan bearbetat det här lite, för jag meddelade företaget redan efter nyår. Annars har jag inte hunnit känna efter så mycket ännu.
Hon har verkligen trivts på storföretaget i Södra Vi.
– Jag har haft förmånen att åka runt på andra ställen med min fackliga position. Då har jag insett att Ljunghäll inte är så dumt. Det är ett gjuteri, det är varm och jävligt, men det finns ställen som är betydligt värre. Ljunghäll är en bra arbetsgivare, ingen hängs om man hämtar en kaffe eller byter några ord med en kollega. Det finns stora utvecklingsmöjligheter inom företaget om man vill.
Hur var den sista arbetsdagen?
– Jag jobbade halva dagen, så det handlade mest om att avsluta, lämna in datorn och arbetskläderna, säga hej då till dem man jobbat med länge. Jag var rätt tydlig med att jag inte ville ha någon stor avtackning och sådär. Vi var ute med hela avdelningen och käkade och jag blev avtackad på IF Metalls årsmöte också.
Kommer inte gå sysslolös
Anita Westerback är säker på en sak när pensionen nu stundar. Hon kommer inte direkt gå sysslolös. Hon är fortfarande ordförande i Vimmerby Hockey någon månad till.
– Jag har så mycket projekt jag ska hinna med. Nu är det mycket med hockeyn. Det ska förberedas inför årsmötet och jag är aktiv i Friskis och Svettis också. Jag har nya projekt jag ska gå igång med också. Jag har en kompis som gick i pension för ett och ett halvt år sedan. Henne får man boka tid med, säger hon och skrattar:
– Jag tror att det är livsfarligt att bara gå hem och sätta sig. Jag har jobbat i 48 år och de dagar jag har varit arbetslös är lätträknade. Jag slutade nian på fredagen och började jobba på måndagen. Då var jag barnflicka.
Mycket tid kommer Anita Westerback fortsatt lägga på sitt älskade Vimmerby Hockey, men inte som ordförande och inte ens i styrelsen.
– Styrelseposten är inte min grej. Jag är inte taktikern eller den som lägger upp strategin framåt, jag vill vara aktiv och praktisk. Jag är gärna med och gör grejerna, men jag vill inte leda det. Jag ska ju ärligt säga att jag tog ordförandeposten eftersom det inte går att driva en förening utan en ordförande. Någon var tvungen att ta det och valberedningen hade frågat mig flera gånger. Att jobba heltid och vara ordförande har varit tuffare än jag trodde. Det har hänt mycket och att vi fick behålla platsen i Hockeyallsvenskan var häftigt.
Att släppa hockeyn helt tror hon skulle vara för svårt.
– Om vi pratar om 30 år på Ljunghäll, så har jag varit aktiv inom hockeyn lika länge. Vi bildades 1993 och jag har varit aktiv från start. Jag var fosterbarn i Tuna, så det hade inte funkat, men annars hade jag gärna spelat hockey i min ungdom.
Helt nytt projekt
Ett annat projekt hon kommer ge sig in i är att starta upp FRG, Frivilliga resursgruppen, i Vimmerby kommun.
– Vi är ett gäng som håller på med det. Det låter jättespännande och är behövligt sett till hur allt utvecklas. Förhoppningen är att vi ska kunna komma igång igen till hösten. Vi är flera i det här, men det är nog bara jag som är dagledig.
Hur många är ni nu?
– Vi är sju stycken tror jag, men det borde gå att knyta till sig fler. Ett 20-tal bör det nog vara i gruppen. Det är en viktig resurs i kommunen och inte minst för räddningstjänsten. Skulle en vattenledning gå av kan vi kliva in och hjälpa till med att köra ut vatten till Tuna.