Josephine Svensson har varit rektor i kommunen sedan 2014 och sedan 2016 på högstadiet på Astrid Lindgrens skola. Hon är ofta ute och kommenterar olika frågor och hade under den tidiga våren varit ute och kritiserat de nedskärningar som väntade inom skolans värld.
Hon var tydlig med att gränsen var nådd gällande den ekonomiska krisen. Gränsen var även nådd för henne. En dag i slutet på mars 2024 klev hon rakt in i den berömda väggen. Det hände från en dag till en annan, förklarar hon.
– Det bara hände sådär klassiskt som man har hört om. Från den ena till den andra sekunden bröts hela systemet. Hjärnan slutade funka och jag började gråta. Jag satt här på jobbet och inget särskilt hände. Jag bara grät, grät, grät och kunde inte sluta. Det var läskigt och det är det enda jag kommer ihåg.
Hennes kollegor vara tydliga. "Du måste åka hem", var beskedet.
– Men jag kunde inte åka hem. Jag har möten hela eftermiddagen, svarade jag. De tvingade hem mig, men jag tänkte att jag bara behövde vila lite, så jag tog lite flex och semester, och jobbade halvdagar och några timmar här och där. men jag fungerade inte. Jag hade kraschat och hjärnan slutade att fungera. Jag kunde inte ens räkna ut 15 plus 30. Det var så läskigt.
Hon fortsatte att jobba lite till och från under en månads tid. Den 3 maj blev hon sjukskriven.
– Jag insåg efter ett tag att i det här jobbet krävs det att man är alert och på tå med många olika saker. Vi hade mycket möten kring nedskärningarna och det var tufft att hänga ihop när jag inte var mig själv. Jag fick inse att jag inte klarade av att jobba och behövde bli sjukskriven, även om jag hade svårt att acceptera det.
Hon fick diagnosen utmattningssyndrom och det var ännu svårare att acceptera.
– Jag var ingen sån som skulle kliva in i väggen. Mitt liv har alltid varit i högt tempo och det blev en krock för mig. Hur vilar man? Det kan inte jag, men läkare och psykologer sa att hjärnan hade kokat över. Jag fick hårda restriktioner och var tvungen att vila.
"Varför lyssnade jag inte?"
Var det de svåra neddragningarna som fick allt att tippa över för Josephine Svensson? Hon har letat efter orsakssamband och en tydlig förklaring.
– Men tillsammans med läkare och psykologer har jag kommit fram till att det handlade om många år av hög arbetsbelastning och stress. Jag är van vid att hålla ett högt tempo och vill ju det. Jag trivs med många järn i elden, både hemma och på jobbet. Så egentligen tror jag bara att det var en lång tid av att ha pressat sig själv med hög stress. Jag tänker inte att det var nedskärningarna och uppsägningarna som gjorde det, men givetvis är det aldrig en rolig arbetsuppgift. Som många andra är jag mån om människor och det tär på en när man ser att någon mår dåligt. Men jag kan inte säga att det var därför det tippade över.
Såg du några varningssignaler där och då eller var det först efteråt?
– I efterhand har jag sett enormt många. Vanligtvis är jag aldrig sjuk, men det sista året var det feber, förkylning, ont i kroppen och lustiga eksem. Det var supermånga tecken. Jag tänkte att jag nog ätit något dåligt, var allergisk mot något, jag hittade nog tusen olika ursäkter. Symtomen fanns men jag lyssnade inte på dem. Att jag hade huvudvärk varje dag såg jag inte själv. Det är läskigt nu i efterhand. Varför lyssnade jag inte?
Det är nog ofta så det är?
– Ja, det är först nu jag kan se att jag pressade mig själv och fortsatte när jag egentligen borde lagt mig på soffan. Nu får jag lära om, från att ha levt så här i stora delar av mitt liv.
Det handlar om att planera både sin dag och sin vecka på ett hållbart sätt. Det ska finnas tid för återhämtning och det ska inte bli övermäktigt.
– Alla kvällar innan, egentligen under hela mitt vuxna liv, har jag varit nere på Ceos som tränare och ledare. Det är jätteroligt, men jag får ju aldrig vila hjärnan. Att lära mig det blir svårt, men jag jobbar med det.
"Kunde inte åka till affären"
Som rektor för ett stort antal elever i Vimmerby blev det förstås en del artiklar om Josephine Svenssons sjukskrivning. Det var svårt för henne, berättar hon.
– Att vara en offentlig person kan man vänja sig lite vid. Folk har synpunkter, åsikter och tankar om en och det är väl så det är och kanske sunt att det är så också. Men när det blir väldigt personliga saker är det ganska tufft. Det är väl att få se och höra ris och negativt man är rädd för. Inte minst när man är skör. Det blir tufft för ens välbefinnande.
När hon landade in i sin sjukskrivning var hon inte alls som förut.
– Jag gömde mig. Jag kunde inte åka till affären, jag kunde inte ens handla ett mjölkpaket. Jag skickade familjen hela tiden. Det var inte att jag var rädd för någon, men jag orkade inte. Jag kände mig jätteliten och kunde inte tänka mig att prata med någon. Det var ganska jobbigt. Annars är jag, oavsett om det är Ica, Ceos, ishallen eller något annat ställe "tjenatjena" med de flesta. Nu blev jag så liten och liksom krympte ihop.
Hur länge var det så?
– Hela vägen till slutet av sommaren. I andras värld kanske det inte är så länge, men för mig var det jättelänge. Jag fick rådet att gå ut och testa, men det var svårt. Under sommaren, när man inte jobbar, var det lite gynnsammare. Man behöver inte utsätta sig då. Man behöver inte stå mitt på Liseberg då. Så jag undvek allt sånt och planerade ingenting.
"Varför ska alla veta det här?"
Sjukskrivningen förlängdes först, men lagom till terminsstart i höstas var hon tillbaka på 50 procent. Övergången till att börja jobba igen var riktigt tuff.
– Jag gick från noll till 50 procent direkt. Att jobba 25 procent som rektor, det går inte. Jag var helt färdig där. Den övergången var jättejobbig. Vad gör jag ens här, tänkte jag. Det var ju en period där det hände väldigt mycket och många slutade. Det kändes som att jag gick i ett spår bredvid alla andra. Det var så märkligt.
Du tyckte det var jobbigt med rapporteringen kring din sjukskrivning. Tycker du att något skulle ha hanterats annorlunda?
– Jag kände nog mest där och då att vad är allmänintresset i detta? Varför ska alla veta det här? Men det berodde på i vilket skede jag var i mitt mående också. Jag ville ju gömma, jag ville inte vara här och jag ville vara någon annanstans. Är det svårt att gå på Ica är det svårt att vara i tidningen också. Jag hade ingen kontroll och oroade mig för vad folk skulle skriva om mig. Man ska inte läsa kommentarsfält när man är sjuk, men jag gjorde det ändå och såg då att det var mycket kärlek. Det blev en värme då, men inför finns den där osäkerheten. Jag är orolig över klimatet över huvud taget. En vänlig värld är min drömvision, men det är vi ganska långt från just nu.
Hon jobbade 50 procent fram till oktober. Då gick hon upp till 75 procent.
– Tanken först var att jag skulle ha jobbat 50 procent i en månad och sedan gått upp, men det gick inte. Samtidigt behöver verksamheten en chef och en ledare. Mina medarbetare var fantastiska i det här, men det behövs en riktning och en styrning. Särskilt i början av en termin. Därför togs det in ett rektorsstöd under hösten. Jag hade hjälp från slutet av september fram till jul och det fungerade jättebra.
Kunde andas igen
I mitten på december var hon tillbaka på 100 procent igen.
– Från 75 procent till 100 procent var ett tufft hopp. Julen kom lägligt där och jag kunde ta lite semester. Jag var helt slut. Nu har jag haft en hel vår på mig att landa in i 100 procent på ett hållbart sätt.
Hon har bestämt sig för att klara av att jobba som rektor igen och hitta ett sätt att få det hållbart.
– Man har ett liv, vad vi vet, och då är det inte värt att må dåligt av sitt jobb eller sitt leverne. Det bestämde jag mig tidigt för att tänka på och bära med mig.
Att, kanske lite klyschigt, hitta den där balansen?
– Ja, precis. Det är lätt att säga, men svårare att leva upp till. Jag måste försöka göra det. Det som gjorde mest ont först var att jag trodde att jag förstört min hjärna. Jag trodde den var helt paj. Det kanske låter fånigt, men jag kunde inte ens göra de mest enkla sakerna och var så ledsen. Sedan läste jag en bok av en hjärnforskare. Jag behöver tydlighet ibland och inte lullull. Forskaren skrev att hjärnan kan bli frisk igen. Då kunde jag andas igen.
Hur har det fungerat att jobba heltid den här våren?
– Upp och ned. Jag har en grym personalstyrka och det är inte lätt för dem. De har behov och jag märker att de försöker avväga när de ska visa sina behov och dra i mig. Skolan är en tuff värld och det är mycket krav och hårt jobb. Jag kan bli frustrerad i det, men förstår också och det är fint av dem. Alla har verkligen tagit ansvar och slutit sig samman på ett sätt. Det blir jag lycklig av, men vägen tillbaka är ganska lång. Jag har hopp om att bli mig själv igen.
Känner du att du närmar dig?
– Det går åt rätt håll. Jag känner av när jag behöver pausa, men jag måste också göra det då. Verktygen jag har fått är rama in mina dagar och rimligheten i dagarna. Jag kan inte lägga möten hela tiden. Jag måste dricka en kopp kaffe ibland, gå på toaletten och inte stanna kvar här på kvällen. Det jag inte har hunnit har jag inte hunnit. Vissa saker är ju brådskande, men vad är det värsta som kan hända om det blir vänt ett dygn till? Oftast är det inte så farligt. Det gäller även egna aktiviteter jag har på kvällstid.
Är du rädd för att hamna där igen och att du i sådana fall skulle känna att det är ett misslyckande?
– Ja, så tänker man ju. Jag såg det här som ett misslyckande i början, men jag försöker vara snäll mot mig själv. Man behöver inte vara så hård. Det går att hamna här om man har ett brinnande intresse, vilja, glädje och engagemang. Samtidigt är jag livrädd för att hamna där igen, men jag försöker tänka att jag kan använda det här för att hjälpa mig själv bli ännu bättre.
Övervägde du att sluta som rektor och göra något helt annat?
– Jag fick den frågan några gånger i början och jag vet att många i min närhet frågade om det var värt det. Men jag har aldrig vantrivts med mitt arbete. Grejen är att jag inte kan hålla på som gjorde det. Att jag skulle hitta ett nytt sätt att klara jobbet på, det beslutet tog jag tidigt.
Får du något stöd fortsatt?
– Jag rehabar kan man säga. Jag har jättebra stöd av en ledningscoach och fortsatt stöd av psykolog. Det är jättebra och behövs, för jag behöver bolla. Det är ett sätt att försöka inte gå på några nitar igen. Utan det stödet hade jag inte varit tillbaka så här fort och kanske inte alls faktiskt. Jag är en lydig person och får jag ett råd eller ett direktiv, så följer jag det. Det har hjälpt mig jättemycket.
"Bara blivit bättre"
Josephine Svensson har dock inte alls ändrat inställning till nedskärningarna. Det har slagit hårt mot skolan, menar hon.
– Barn och ungdomar behöver stöd i sitt skolarbete. Jättemycket mer än när jag började som lärare. Nedskärningarna har gett negativa effekter. Vi behöver mer pengar till skolan och fler människor. Mer personal helt enkelt. Det är en brist och har blivit värre.
Hur märks det här?
– Rent krasst är ju sämre cafeteriaöppettider en sak som är hårda fakta. Men det är vuxenstödet också. Det skulle behövas ett flertal vuxna runt ungdomarna. Det är jättemärkbart. Det blir ett mycket hårdare tryck på alla som är kvar. Problemen och behoven ökar när det inte finns en tillfredsställelse av behoven. Så det märks en stor skillnad.