Långfredagen 2019 blev den längsta Ann Thyselius upplevt. Hennes man, Mats Larsson, fick en hjärtinfarkt – och ambulansen i Vimmerby var inte ledig. Anns snabba ingripande räddade dock hans liv.
– Man bara handlar när någonting sånt här händer, annars hade han inte funnits, säger hon när vi träffas i hemmet i Rumskulla.
Den 19 april i år kommer varken Ann Thyselius eller Mats Larsson kunna förtränga någonsin. Det kan ha varit minuter från att Ann förlorade sin man och från att Mats liv hade varit slut.
Efter flera veckor av känningar blev det för mycket just på långfredagen.
– Jag hade känt lite ett tag, men hade inte kunnat tro att det var en hjärtinfarkt. Tre veckor tidigare kände jag hur det nöp till i bröstet för första gången. Det släppte av sen och kom tillbaka ibland, berättar Mats Larsson.
Han hade varit ute i skogen på morgonen, men åkt hem när han inte kände sig pigg. På kvällen blev det bara värre.
– Vid 18-tiden började det på allvar. Då sa han att han måde illa, verkligen jätteilla, och gick in på toaletten. Sen gick han och la sig en stund. Jag märkte att det inte var bra och pratade med honom. "Sätt dig upp om det är hjärtat", sa jag, berättar Ann Thyselius.
Hon ringde direkt till sonen, som dock inte hade möjlighet att ta samtalet just då. Hon ringde en granne som kom och tog nycklarna till huset och också tog hand om deras hund.
– Vid 19 ringde jag till SOS, men då fanns det ingen ambulans inne i Vimmerby, säger Ann Thyselius och berättar att hon är mycket kritisk till ambulanstätheten i kommunen:
– Vi bor på landsbygden och de tar bort allting för oss här ute, som tur är har vi vår deltidsbrandkår kvar. Men efter klockan 17 finns det bara en ambulans som ska täcka ett jäkligt stort område. Det är också storhelg och massor av turister.
Kom från Virserum
Hon hade kontakt med SOS och fick in Mats i bilen. Sedan åkte hon mot Västervik och hade hela tiden kontakt med larmcentralen i telefonen.
– Man bara handlar när det händer något sånt här. Hade jag inte gjort det hade Mats inte funnits. Vimmerbyambulansen fanns inte inne och de började leta efter en ambulans i närheten. De hade också jättesvårt att hitta mig i deras rutmönster, antagligen för att vi bor så nära Eksjö kommun.
Som väl är fanns det en ledig ambulans i grannkommunen Hultsfred. Den kom från Virserum och hade precis släppt av någon i Hultsfred.
– Jag fortsatte att åka och till slut hittade hon den här ambulansen, så vi bestämde att vi skulle mötas i Åkeborondellen. Jag stod ute och vinkade till ambulansen och de tog honom direkt och lastade in honom. Sedan åkte vi mot Linköping, för de sa direkt att det var en infarkt. Tiden är ju helt avgörande i såna här fall och det var det enda jag tänkte på. Därför bara åkte jag mot Västervik, berättar hon.
"Kanske inte hade funnits"
Två timmar efter det första samtalet var de framme i Linköping.
– Ambulansförarna som kom vill man bara krama om, de gjorde ett fantastiskt jobb. Jag tror vi väntade i tre, fyra minuter vid Åkeborondellen och det var de längsta minuterna i mitt liv. Hade jag haft cigaretter då så hade jag rökt, för jag visste inte vad jag skulle göra, jag gick där fram och tillbaka. Det var det värsta jag upplevt i mitt liv, jag kände bara att han inte fick dö i bilen. Jag pratade ju med SOS hela tiden och det var en jävla färd dit.
Ann Thyselius tittar till hunden, höjer röstläget igen.
– Hade vi stannar kvar hemma, så kanske han inte hade överlevt. Vi vet inte. Då kanske han inte hade funnits längre, det säger läkarna också. Det handlar ju om minuter när det blir så här. Jag tycker att det blir fel när man drar in på allting, det måste finnas för oss som bor utanför staden också. Man kan inte göra så.
– I sådana fall får man säga till folk på landsbygden att de ska flytta in till stan, men så kan det ju inte vara heller. Vimmerby kommun är ett så stort område också och att det då bara finns en ambulans. Nu när det var påsk och storhelg, så var det en massa turister här också. Det kan inte vara så här då. Vi är så glada att vi har kvar vår fina deltidsstyrka här i Rumskulla i alla fall, den vill vi värna om. När sånt här händer väcks så många tankar. Det är fullständigt värdelös täckning här ute på vissa ställen, och det är 2019 nu liksom.
Mats säger samtidigt "att det är klart, man kan aldrig gardera sig fullt ut".
– Det är omöjligt att ha full täckning när det händer, det kan ske på flera ställen samtidigt, säger han.
De vill betona att de är mycket nöjda med hur ambulansförarna skötte sig.
– Man kände direkt att man var i rätt händer, det var inga konstigheter.
"Oerhört tacksam"
När vi träffas har det gått en tid sedan han kom hem igen. Han fick åka till Västerviks sjukhus på söndagen och hem kom han på måndagen.
– Jag mår bra nu, oförskämt bra. Jag är oerhört tacksam för att jag sitter här och för det hon gjorde. Att hon är så envis som hon är, säger han och blickar mot Ann.
Minns du hur allt kändes?
– Jag kan dra mig till minnes hela händelseförloppet. Jag minns när jag gick och la mig första gången, när det högg till igen och när de lyfte mig från bilen till båren. Jag var vaken och med hela tiden.
Ann Thyselius berättar att det värsta efteråt har varit mardrömmarna.
– Att man inte hann göra något, men nu hann jag ju. Det är tack vare de här ambulansförarna, de var fantastiska. Det hade inte hjälpt om vi hade haft hjärtstartare och pumpar, är det hjärtat hade jag inte klarat det. Men nu gick det bra, ändå.