På lördag har Vimmerbyprofilen Jonatan Green chans att bli norsk mästare i innebandy. Hans Slevik gick rent i både kvarten och semin och nu väntar en final i bäst av ett mot tabelltvåan Tunet.
– Det är 50/50 skulle jag säga. Vi har vunnit en mot dem och förlorat en och det är väldigt jämnt mellan lagen. Det är vi två och ett par bra lag till som håller bra klass, sedan är det lite sämre längre ned i serien.
Personligen har det rullat på för Green sedan uppbrottet från moderklubben Vimmerby IBK i december. Den spelskicklige och målfarlige anfallaren har fortsatt producera och snittat runt två poäng per match i norska högstaligan – men utanför planen står Green inför sitt livs svårare uppgift.
Att bli fri från sitt långvariga spelberoende.
– Det här är sista gången, sen ska jag sluta… Jag vet inte hur många gånger jag haft den tanken, det är säkert tusen gånger. Men det är mycket lättare sagt än gjort, speciellt om man väljer att hålla det för sig själv så som jag tyvärr har gjort, säger han.
”Kom in i den här världen snabbt”
Som extremt sportintresserad yngling har Jonatan enkelt att förstå hur han kom in i spelvärlden – desto svårare är det att sätta fingret på varför han fastnade.
– Man kommer in i den världen ganska snabbt om man har ett väldigt brinnande intresse för sport i nästan alla dess former. Och det är väl på den vägen egentligen. Det snackas mycket sport och spel i lagsporter, så har det varit i alla lag jag spelat i, men jag har svårt att säga exakt varför det blev som det blev.
Som många liknande historier inleddes spelandet harmlöst.
– Jag var väl med och lade något stryktips som yngre och när jag blev 18 började jag spela själv och blev mer delaktig i det. Då var det inga stora summor, men man kom in i den här världen ganska snabbt.
Han kollade på mycket sport och till nästan varje match lade han ett spel som en del av upplevelsen. Mönstret blev djupare och djupare, han lade spel innan han skulle somna, han gick igenom kvällens matcher på dagarna. Till slut kretsade en stor del av hela tillvaron kring spel.
– Det är betting som varit mitt problem och jag känner att det måste bero på mitt intresse för sport. Jag har aldrig spelat på casino eller så, utan det har varit sport som varit min grej. Det har blivit en extra grej när man suttit och tittat. Det höjer ju spänningen när man kollar en mittenmatch i Premier League, det blir ju roligare att ha ett spel igång. Men det blir också mer ångestladdat.
Såhär har Jonatan Green gjort sig välkänd i den lokala idrotten genom åren.
”Enkelt att sitta med telefonen”
Inledningsvis upplevde Jonatan att han kunde hålla spelandet på en lagom nivå.
– Då hade man ju inte så mycket inkomst och det var ju inga stora pengar så. Man lade spel någon gång ibland och det ökade spänningen när man tittade på sport. Jag kunde gå ned till Ica för att få en fysisk lapp i handen, för det var lite mer känsla. Sedan blev det mer lättillgängligt med alla spelsajter på nätet. Det är enklare att sitta med telefonen och det finns mycket mer marknader att spela på såklart.
Men då kände du att det var hanterbart?
– Ja, men det gick ändå ganska snabbt. 2019 stängde jag av mig ett år, då var jag 23 och det var väl ingen som visste att jag hade problem redan då. Jag kände väl att jag ville bort från den känslan liksom, att spelet tog så mycket tid. Då höll jag mig i ett år och tre, fyra månader till kanske. Sen börjar man liksom tänka att jag kan hålla det på små summor, jag kan hantera det på en bra nivå. Nu har jag insett att det inte går. Man fastnar ju väldigt lätt och det går snabbt utför. Den insikten har jag kommit till nu: det går inte att hålla på lite grann. Då är det bättre att sluta helt.
Visste någon om att du stängde av dig från spel redan då?
– Ja, min familj visste om det, men de visste väl inte så mycket egentligen. De kände mest bara att det är onödigt att spela.
Vet du hur mycket du har spelat bort?
– Nej, jag har ingen riktig koll på det. Och jag känner att jag inte vill gå tillbaka och kolla hur mycket det är. Det hjälper inte nu ändå.
Men har alla dina inkomster gått till spel i stort sett?
– Riktigt så illa har det ju inte varit, men det har ju blivit väldigt mycket över tid. Jag känner att det får räcka nu liksom. Räknar man ihop det så blir det ju väldigt många tusenlappar, hundratusentals kronor kan det nog vara. Jag har inte räknat på det och jag vill inte se siffrorna, jag känner att jag inte har något jättebehov av att se exakt hur mycket det är. Att det är mycket vet jag.
Hur har det påverkat din vardag?
– Jag har kunnat leva ungefär som vanligt och det är väl det som är det farliga att folk inte har sett något på mig. Jag har inte suttit upp hela nätterna och följt mina spel, så det har inte påverkat mig på det sättet. Men jag tror att det sitter väldigt djupt. Man har lärt sig att leva med det och att det inte ska synas utåt. Det är väl det som är livsfarligt. Det har bara rullat på och man har känt att man har gått och burit på världens största hemlighet.
– Nu vet jag ju att det går att prata om det och hur bra det är. Man känner: varför gjorde jag inte det här tidigare? Jag är så glad att jag tagit hjälp för det nu och är det något jag ångrar så är det att jag inte gjorde det tidigare, för den här skiten är ett jäkla gift som sitter väldigt långt inne.
Skulle du säga att att det är sportintresset som drivit dig eller jakten på pengar?
– Det började med intresset för sport, men sedan blir det ju att man jagar pengar. Senaste åren har jag haft mycket ångest runt spelandet och som tur var insåg jag att jag behöver göra något åt det. Jag har skämts väldigt mycket för att öppna upp mig och det är ju sveket mot nära och kära som är det stora.
När slog du i botten den här gången?
– Det var väl strax före jul. Jag har känt länge att jag velat öppna upp mig, men inte vågat riktigt. Familjen har vetat om det, men de har inte riktigt vetat vilket stort problem det varit. Allra mest har man ljugit för sig själv och det leder till att man sviker alla man verkligen tycker om. Det är klart man har skämts och mått dåligt över det, men man vet inte riktigt hur man ska lägga upp det på bordet.
”Ett väldigt stort steg att ta”
13 december stängde Jonatan av sig från spel igen och bestämde sig för att ta professionell hjälp av kommunens beroendeenhet.
– Det är 112 dagar sedan nu och jag har varit på en handfull möten med kommunen under den här tiden. Det har hjälpt väldigt mycket. När jag skulle till kommunen för mitt första inbokade möte så var jag inte kaxig, det var med små steg och blicken ned i backen jag gick dit. Jag skämdes och kände ett enormt misslyckande.
Att öppna upp sig om problemet har varit smärtsamt.
– Det är inte så att man gick med huvudet högt och bestämda steg dit liksom utan det är en väldigt blandad känsla och man är inte riktigt bekväm första gången man går dit. Det är ett väldigt stort steg att ta, att säga att man har ett problem. Det gäller att våga säga det.
Mötena med beroendeenheten har varit en betydande hjälp.
– Jag har öppnat upp mig om allt jag har och känt att det inte är farligt att prata om det. I början hjälpte det mig att inte falla tillbaka i spel, nu är det mer att det är väldigt skönt att prata med någon som verkligen förstår och vet vad det innebär. Det är aldrig något man kan garantera att man inte kommer göra igen liksom.
Har mötena ökat din insikt i att du haft ett beroende?
– När jag gick dit första gången så visste jag väl inte riktigt exakt vad det var för problem mer än att jag vet att jag har spelat för mycket. Man hade inte så bra insikt i det och det finns många olika grader i hela den här problematiken. Jag kände mest att jag behöver hjälp och att jag vill ta hjälp.
Känner du någon lockelse idag?
– Nej, inte än och jag har faktiskt inte gjort det sedan jag var där första gången. Det är skönt, men det handlar om att inte falla in i någon falsk trygghet heller. Jag vet ju hur lätt det är att trilla dit igen.
Jonatan Green har haft problem med spelande i flera år.
”Tog väldigt hårt på mig”
Den 3 december slog bomben ned – spetsforwarden Jonatan Green skulle lämna Vimmerby IBK för spel i Norge under juluppehållet. En vecka senare var det dags för nästa nyhet – spetsspelaren tvingades bort från moderklubben med omedelbar verkan.
– Vi måste tänka på föreningen, föreningens framtid och det bästa för laget. Vi tog ett beslut som baseras på att vi tycker att det här var det bästa beslutet för lagets skull, sa klubbens Ola Passmark i en intervju.
Med perspektiv på situationen beklagar Jonatan Green att det blev som det blev.
– Det är såklart väldigt tråkigt och ingenting man hoppades på. Det blev också en dålig tajming på allt med tanke på flytten till Norge. Och med lite distans till det så kan jag förstå att det inte såg så bra ut. Men jag tackade inte ja till detta för att försöka fly från allting.
”En väldigt jobbig period”
Enligt uppgifter som florerat uppstod en tvist mellan Jonatan Green och en annan spelare som rörde just spelande.
– Det är ingenting jag vill kommentera nu.
Är du skyldig någon i laget pengar?
– Nej, det är jag inte.
Har du haft någon kontakt med VIBK efter att du lämnade?
– Ja, litegrann. Men det är mer hur det går, inte mycket om framtiden.
Hur ser du på processen som ledde fram till avskedet?
– Det var en väldigt jobbig period. Jag hade väl önskat att vi kunde ha suttit ned och pratat igenom saker och ting. Det var något jag frågade om också, men fick aldrig chansen att säga mitt. Lite senare fick jag beskedet via SMS. Beslutet i sig förstår jag till hundra procent, men jag hade hoppats på bättre kommunikation.
Har du haft möte med någon i klubben om ditt spelberoende?
– Ja, ett samtal och en del kontakt nu efteråt.
Ångrar du något i ditt agerande gentemot VIBK?
– Ja, att jag inte var stark nog att våga öppna upp mig om problemet innan. Då hade jag säkert kunnat få bra hjälp tidigare.
Ser du en framtid i VIBK?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning om hur föreningen tänker heller och jag känner väl tyvärr inte något jättesug just nu. Det är såklart jäkligt trist. Det har ju varit en stor del av ens liv och varit något man tyckt varit det roligaste som finns i väldigt många år. Vi får se. Just nu fokuserar jag mer på annat.
”Känner sig så dålig och liten”
På lördag har Green chans att bli norsk mästare. Kontraktet löper i två år till.
– Ja, men när man skriver ett kontrakt med utlandet så får jag flytta hem när jag vill. Så jag har inte riktigt bestämt mig om framtiden än.
Trivs du i landet och med innebandyn?
– Det här har ju påverkat svinmycket och legat och gnagt. Det har tagit väldigt hårt på mig, så jag vet inte vad jag ska svara på det riktigt. Det värsta är sveket mot mig själv och mot dem man verkligen tycker om. Det är väl det som har kommit ifatt en nu och man känner sig så dålig och liten. Vad har jag ställt till med liksom? Jag lägger verkligen inte över skulden på någon annan, och det som har gjort mest ont är att svika nära och kära som man verkligen tycker om.
– Det kommer ta ett tag att bygga upp förtroendet igen, men jag är redo att offra allt och jag är väldigt bestämd med att det inte ska få hända igen. Sen är det upp till andra: är de beredda att ge mig en chans till? Det är upp till dem, det kan ju inte jag påverka så mycket. Jag förstår att det är svårt, men får jag chansen så kommer jag ta den. Även om den här tiden har varit väldigt tråkig och tuff så har jag hunnit reflektera och tänka väldigt mycket kring livet och vad man vill göra och vad som är viktigt. På något sätt så har man väl ändå vuxit ganska mycket som person. Jag vet vad som faktiskt är viktigt och vad jag vill framåt. Förhoppningsvis kan jag komma ut starkare av det.
Hur mår du idag?
– Bättre. Men det är fortfarande många bitar som jag behöver jobba på och jag har mycket att bevisa både för mig själv och andra. Det är klart att det kommer ta tid och det är något jag vet och är beredd på. Det är bättre men inte bra. Det kommer att vara en tung tid ett tag framöver. Det är skönt att kunna prata om det med nära och kära och där har jag proffshjälpen att tacka för mycket. När man är i det känns det som att man går och bär på världens största hemlighet, jag har lärt mig att det är bättre att prata om det. Jag är en bit på väg, men det är långt kvar. Jag kommer få kämpa med det här väldigt länge, kanske hela livet. Jag känner mig mer mogen för att inte trilla dit igen.
Många som läser det här kommer säkert känna igen sig. Vad vill du säga till dem?
– Ja och jag vet ju hur lätt det är att hamna där. Man ska ta hjälp, det är det jag vill skicka med. Det kommer vara jobbigt, men man kommer inte ångra sig. Det är definitivt värt det.