Det var Vimmerby MS-åkaren Kjell Kronståhl som kraschade och skadades allvarligt under helgens endurotävling i Vimmerby. Från sjuksängen i Linköping berättar han nu själv om olyckan och framtiden. Foto: Arkiv/privat
Helgens varvlopp i enduro i Vimmerby, ingående i SCCS-serien, blev en stor succé med fina tävlingar och över 430 anmälda förare.
Det överskuggades dock av att tre förare fick föras till Västerviks sjukhus efter att ha kraschat – alla oberoende av varandra. Två av förarna kunde lämna sjukhuset relativt omgående med lindriga skador, men för den tredje personen, ”en man i 65-årsåldern”, beskrevs skadeläget som ”allvarligt” i Region Kalmar läns första skadebulletin på lördagseftermiddagen.
Efter röntgenundersökning kunde man bland annat konstatera flera frakturer på revbenen, att bröstbenet var av samt skador på två ryggkotor. Färden gick därför vidare till Universitetssjukhuset i Linköping.
Från sjuksängen där berättar nu den nyopererade Vimmerby MS-föraren Kjell Kronståhl själv om olyckan, som han menar kunde ha slutat betydligt värre.
”Fattade direkt”
– Det var på det tredje varvet, på den bortre delen av crossbanan, som jag landade helt fel efter ett flyg. När man landar fel är det lätt hänt att man slår på gasen, och det måste ha varit det som skedde. Det gick så pass fort att jag inte riktigt kan redogöra för exakt vad som hände och hur det gick till. Men eftersom det har varit ett sådant kraftigt våld mot bröstkorgen måste jag ha varit högt upp i luften, säger Kjell Kronståhl.
Kraschen blev brutal, men Kjell var hela tiden vid medvetande.
– Jag fattade direkt att det var allvarligt och betydligt mer än en ”vanlig” krasch. Jag tappade luften och for väl runt på marken som en liten ekorre innan den första chocken och paniken släppte. Tappat luften har väl i stort sett alla människor gjort, men självklart hann jag bli rädd innan jag fick tillbaka andan. Därefter gjorde det bara fruktansvärt ont, berättar Kjell.
Togs till Linköping
Hjälp var snabbt på plats. Precis så som instruktionerna lyder var det flera förare som stannade och omedelbart fanns runt Kjell.
– Det funkade toppen, och jag fick jättefin hjälp av dem. Tyvärr vet jag inte exakt vilka de var, men man skulle ju vilja tacka dem alla. Även ambulansen var snabbt på plats, och det var väl tur i oturen att olyckan inträffade inne på crossbanan och inte mitt ute i skogen.
Direkt fixerade ambulanspersonalen Kjells huvud och la honom på en spineboard. Med ambulans togs han till Västervik och därefter alltså vidare till Linköping där han opererades under söndagen.
– Frakturerna gör de inget åt, utan det kommer att läka av sig själv. Det som de har varit mest oroade för är en stor kompression på kota nummer sju, som är helt av både fram och bak, vilket tyder på en stor smäll eftersom våldet har gått igenom hela bröstkorgen. Det är den skadan som de har opererat och skruvat ihop, och som kan orsaka värk och men i framtiden, berättar Kjell.
Tre månaders sjukskrivning
Tre dagar efter operationen har nu Kjell Kronståhl börjat gå lite försiktigt med rollator, och under onsdagen är planen att han ska transporteras till Västerviks sjukhus igen.
– Jag har full känsel och kan röra allt, och smärtan i framför allt bröstbenet är de duktiga att hantera med hjälp av medicin. Läkarna har sagt att jag hade rejäl tur, så jag är tacksam över att det inte gick värre än vad det gjorde. Nu ska det bli skönt att komma lite närmare hem, men hur länge jag måste ligga kvar i Västervik vet jag inte.
Hur lyder prognosen för framtiden?
– Läkaren pratar om åtminstone tre månaders sjukskrivning, men det får vi väl se. Jag tycker redan att det är stor skillnad på bara några dagar, så snabbare än tre månader hoppas jag väl kunna kliva upp i skogsmaskinen igen, säger Kjell Kronståhl och skrattar.
Siktar på Kåsan
Hur det blir med enduroåkandet i fortsättningen är ännu inte klart, men Kjell har sin målsättning klar.
– Givetvis har jag legat här och funderat lite fram och tillbaka. Men läkarna säger ju att jag ska bli återställd, och så länge det inte blir helt rödflaggat från deras håll så ska jag absolut försöka köra igen. Det har ju sin charm och är så jäkla roligt.
Men någon Novemberkåsa i hemmaskogarna runt Vimmerby blir det inte i höst?
– Nja, jag siktar faktiskt på att vara föråkare.
Ojdå. Hopp och humör är det inget fel på i alla fall?
– Haha. Nej då, både hoppet och humöret är gott.