Man kan tycka att den sympatiske 28-åringen från Vimmerby har haft sin beskärda del av skador under sin endurokarriär. Till Novemberkåsan i hemmaskogarna kom han med två nybrutna revben och det skadade knä som har förföljt honom under en längre tid.
Trots det hade Oscar stora förhoppningar inför tävlingen, kom väl förberedd, sågs som det största lokala hoppet och var så taggad som man bara kan bli.
Det började också riktigt bra för Oscar, som körde in som sjätte snabbaste förare på den första sträckan – detta trots att han återigen slog i sina brutna revben och fick svårt att andas. Men några tankar på att bryta så tidigt fanns inte.
Tappade medvetandet
Men kåsaäventyret 2025 skulle inte bli mer än tre och en halv sträckor långt (av totalt 15) för Oscar. Ett hundratal meter efter att han hade korsat Vassemålavägen på sträcka fyra, precis där stora delar av hans familj stod och hejade fram honom, var olyckan framme.
I hög fart fick Oscar släpp på en sten, slungades av cykeln och rakt in i en tall. Hojen flög ett 30-tal meter åt andra hållet.
– Jag fick feeling, la i fyran och sedan small det. Man vill ju mycket när tävlingen körs på hemmaplan, med många kompisar bredvid spåret, men kanske blev det för mycket nu, säger Oscar.
– Jag minns allt fram till smällen men tappade medvetandet precis när det hände. Jag återfick ändå medvetandet ganska snabbt, för jag kommer ihåg att Niklas och Sven (lagkamraterna Höglander och Fransson som låg ett antal sekunder bakom Oscar i spåret) stannade och stod länge hos mig.
"Har haft en jäkla tur"
Från sjuksängen på Västerviks sjukhus, där han fortfarande ligger kvar, berättar Oscar att han ”ändå mår okej med tanke på vad som kunde ha hänt”.
– Efter att ha hört de som såg kraschen berätta, så inser jag ju att jag har haft en jäkla tur. Jag får verkligen vara glad för att det inte gick värre än vad det gjorde.
Oscar berättar att han direkt efter olyckan inte kunde röra på sig alls, utan hela kroppen var låst. Sedan kom smärtan.
– Jag har svårt att avgöra hur länge förlamningen satt i, det kan ha varit sekunder eller minuter. Förmodligen handlade det väl om att kroppen gick in i en typ av chocktillstånd.
– När det släppte fattade jag direkt att det var illa med mig. Jag kände att armen inte var som den skulle, och när jag tog tag i min tumme så glappade hela armbågen.
Efter ett tag kunde Oscar mirakulöst nog resa sig och gå för egen maskin ut ur skogen och till Vassemålavägen, där han la sig i skogskanten och väntade på ambulansen.
– Varje steg var fruktansvärt, men hellre gå själv än att bli lagd på en bår eller att någon skulle leda mig.
Efterlyser en hjälpande man
Där inne i skogen, där olyckan skedde, fick Oscar hjälp av en man som han väldigt gärna skulle vilja komma i kontakt med.
– Det var syrran (Felicia) och han som kom springande. Mannen, som jag kände igen så väl men inte kan placera, betydde oerhört mycket i stunden. Han var otroligt hjälpsam, lugn och verkade kunna mycket – det var väldigt skönt att han var där.
– Vid sådana här tillfällen är det så klart många som hjälper till, men vissa fastnar lite mer i minnet. Det vore fint om han ville höra av sig eller om jag kunde får reda på vem han är, så jag kan få prata med honom och uttrycka min tacksamhet, säger Oscar.
Pappan fick "en dålig känsla"
När ambulansen nådde fram till Oscar vid vägövergången hade också båda hans föräldrar kommit till platsen.
– Farsan stod vid en annan vägövergång, bara någon minut innan olyckan inträffade. När jag hade passerat där så satte han sig i bilen och åkte mot Vimmerby, men på vägen fick han en dålig känsla i kroppen och stannade för att kolla så jag hade kommit i mål. Samtidigt fick han kontakt med morsan som hade fått reda på att jag hade kraschat strax innan Borghults mosse.
– Samtidigt stod syrran tillsammans med min äldsta dotter Astrid, 3, och såg olyckan mellan träden. Så det var verkligen kaos ett tag, berättar Oscar Blom.
I ambulansen fick Oscar något som han beskriver som en ”mirakelgrej”, som gjorde att han försvann igen och slapp smärtan.
– Nej, jag minns inte så mycket av resan till Västervik. Men det tog visst en stund innan vi åkte iväg. Som jag förstod det ville de få av mina blöta kläder, sätta en nål och kontrollera armen så att det inte handlade om någon öppen fraktur.
Opereras i Linköping
Sedan olyckan har Oscar varit inlagd på Västerviks sjukhus, liggande i sin säng, fullproppad med mediciner och med armen i högläge.
– Natten till tisdagen hade jag fruktansvärt ont, men många säger att det tredje dygnet är det värsta. Det är armbågen som värker mest så klart, men sedan är hela högersidan av kroppen blåslagen. Förhoppningsvis kan jag komma upp lite i dag, berättar Oscar.
Hur är planen för operationen av armbågen?
– Specialister i Linköping ska försöka pussla ihop den så gott de kan på torsdag morgon, om nuvarande plan håller. Sedan verkar det som att jag ska köras tillbaka hit till Västervik för observation. Men jag vill verkligen hem så fort det bara går, säger Oscar.
"Får andra perspektiv som förälder"
Några prognoser för framtiden finns det ännu inte.
– Nej, armbågen är ganska illa skadad så de kan inte säga någonting innan de har öppnat och tittat.
Hur tänker du själv inför framtiden?
– Det känns som att jag har haft lite för många skador som har tagit tid att läka, så nu vill jag bara bli bra utan att stressa fram något. Jag funderar på om man ska passa på att ta mitt skadade knä, där både främre och bakre korsbandet saknas samt menisken är helt slut, samtidigt nu när man ändå håller på.
Hur fördriver du tiden i Västervik?
– Jag försöker lära mig att hantera telefonen med vänsterhanden. Sedan blir det mycket tv, plus att jag är tacksam att så många hör av sig och bryr sig. Familjen är här mycket och under tisdagen var Dennis och Robin (Rotebäck och Stjernström, också de Kåsa-förare från Vimmerby MS) och hälsade på. Vi pratade mycket om kåsan så klart och allt häftigt som jag gick miste om. Stämningen ute i skogen var ju helt sjuk. Det måste ha varit rekord med antal människor.
Hur mår du och hur går dina tankar i stort?
– Jag börjar bli väldigt trött på det här. Nu är det första målet att bara komma tillbaka till en vanlig vardag, sedan får jag se. Mina döttrar (Astrid och Märta) är tre år respektive sex månader. Som förälder får man lite andra perspektiv på livet, och jag har dem att tänka på också. Att Astrid såg vad som hände och alla de frågor hon har haft efteråt påverkar ju också så klart. Men förmodligen kommer jag stå på den där jäkla startrampen igen om ett år, tyvärr är man ju inte smartare än så, säger Oscar och skrattar.