Vi gör vårt allra bästa. Men verkligheten är att vi springer mellan blöjbyten, tröst, påklädning, matning, sovstunder och konflikter. Barnen förtjänar att bli sedda, att mötas av trygghet och omsorg – men vi hinner inte, alltid. Jag har själv stått vid hallen och tagit emot en förälder som berättar att deras barn hade dyngsura fötter när de hämtade, eller att blöjan inte bytts tillräckligt ofta. Jag står där och ber om ursäkt, men inom mig tänker jag: ditt barn hade inga stövlar på hyllan – och vi är för få vuxna för att hinna se och höra allt.
Vi får höra från rektor att det är vårt eget fel att personalen inte räcker till, eftersom vi inte jobbar heltid. Men ansvaret kan inte läggas på oss enskilda pedagoger. Samtidigt dras det ner på vikarier, frukt till barnen – arbetskläder, och nu förväntas vi köpa egna ytterkläder för att vara ute i alla väder. Jag kan ju inte säga att idag går vi inte ut?
*
Andra yrkesgrupper får arbetskläder. Städare, kockar, elektriker, hotellreceptionister – listan kan göras lång. Men vi, som ska ta hand om små barn, och vistas i utomhusmiljö, dessutom daglig, och att vår läroplan säger det, vi ska köpa eget?
Det är barnen som blir lidande. Föräldrar ställer helt rimliga krav: byt blöjor ofta, se till att mitt barn är torrt och varmt, ge dem en trygg dag. Vi vill inget hellre än att leva upp till det – men vi kan inte trolla.
Det är dags att förskolan tas på allvar. Barnen är vår framtid. De förtjänar mer än personal som tvingas springa på löpande band och be om ursäkt för en situation vi själva inte kan påverka
// En trött men engagerad förskollärare som tyvärr blir den som slits ut, eftersom man jobbar 100%