Företagarprofilen Hampus Wolmeryd tycker att Vimmerby ska sluta hålla andan och ge Vimmerby Hockey sitt stöd. Bilden är ett montage. Foton: Simon Henriksson/Ossian Mathiasson
Dröm dig tillbaka sex år i tiden. Det är januari. Snöfritt, grått, vardagligt. Vi sköter vårt, småpratar med grannen, ekorrhjulet snurrar som det alltid gjort. Vimmerby är Vimmerby – tryggt, välbekant, lite i sin egen takt.
Några månader senare förändras allt. Pandemin slår till. Avstånd, isolering, oro. Världen krymper. Men mitt i allt det där händer också något annat. Något som redan fanns, men som nu växte sig starkare. Vimmerby-andan. Du vet exakt vad jag menar. När man gör saker tillsammans.
När vi, trots att vi höll fysiskt avstånd, mötte varandras blickar och sa hej. När omtanken om varandra blev viktigare än någonsin. Jag vågar påstå att Vimmerby som stad aldrig tidigare haft så många människor med samma mål: att skapa glädje och trygghet för dem runt omkring oss. Och som vi vet – det smittar.
*
Det var också då hockeyn på allvar blev vår gemensamma berättelse. Plötsligt fanns ett samtalsämne på allas läppar. Vi var en liten stad med en stor dröm. Tillsammans höll vi på att bygga ett elitidrottslag. Ett “vi” som sträckte sig långt bortom ishallen. Spola fram bandet. Till den där magiska tiden när det kändes som att hela Sverige tittade på Vimmerby. När vi gjort det omöjliga.
Stoltheten gick inte att ta miste på. Att vara Vimmerbybo betydde något extra just då. Egentligen har den stoltheten alltid funnits. Vi bor här för att vi älskar staden. För att något gjort att vi stannat kvar, eller valt att flytta hit. För mig – en hemvändare med hjärtat i besöksnäringen – är Vimmerby-andan kanske det allra finaste vi har.
Att gå in på ICA och alltid möta ett bekant ansikte. Att vi gläds tillsammans, oavsett om framgången sker inom näringslivet, kulturen eller idrotten. Att vi vet vilka människor som betyder något. Men när motgångarna kommer, då förändras något. Vi blir försiktigare. Mer tillbakadragna. Stoltheten finns kvar, men vi kliver inte lika ofta fram. Vi står inte längst fram på barrikaderna.
*
Just nu märks det tydligast i hockeyn. Vårt lag. Vårt svartgula hjärta som svetsat samman generationer och hushåll. Mitt eget hockeyintresse är yngre än jag själv. Jag ser inte spelet med samma ögon som den som vuxit upp på isen. Men en sak vet jag med säkerhet: Inget kämpar man hårdare för än när man känner stöd. När någon tror på en, även när det går tungt.
Januari 2026 har varit tufft för oss Vimmerbybor. Laget som förenade oss har gått igenom en svacka. Men här finns också en möjlighet. För både dig och mig. Minns hur det lät i höstas när vinsterna radades upp. Hur lätt samtalen flöt. Hur morgonkaffet smakade lite bättre efter segern mot Björklöven.
Det stödet försvann inte – det tystnade bara. Nästa gång du möter en spelare, ledare eller funktionär: säg hej. Visa att du tror på dem. Det betyder mer än du anar. När vi släpper taget om den där Vimmerby-håller-andan – när vi slutar hålla andan och istället kliver fram tillsammans – då hittar vi tillbaka. Till det som burit oss förut.
Med en äkta Vimmerby-anda får laget den där extra kraften som inte går att träna fram. Att det inte är lapp på luckan på en gratis Do or Die-match säger något om vår tid. Kanske att vi behöver påminnas om hur mycket glädje som faktiskt finns i att dela den. Med varandra. Tillsammans. För Vimmerby.
Hampus Wolmeryd