Bilden är ett montage. Foto: Pixabay/Mostphotos
Och någonstans i ett hem sitter nu en familj och väntar. De går ut och ropar, om och om igen. De lyssnar efter tassar på trappan, efter det där välbekanta lilla mjauet. De letar längs vägkanter, i diken, bakom uthus. De hoppas, fast de egentligen redan vet. Den spinnande knäkatten som alltid låg hoprullad i knäet eller soffan kommer troligtvis inte hem mer.
När katten hittades kontrollerades den för chip – men den var omärkt. Det gör allt ännu svårare. För utan chip och registrering hos Jordbruksverket finns ingen ägare att kontakta, ingen familj att ge besked, ingen möjlighet att ge djuret det avslut den förtjänar.
Det är en påminnelse om hur viktigt det är att märka och registrera sina djur, så att de aldrig blir anonyma i döden.
Det här handlar inte bara om medmänsklighet – det handlar också om lag.
Enligt Trafikförordningen 2 kap. 8 § ska en trafikant som varit med om en olycka stanna kvar på platsen och anmäla detta. Uppgifter lämnas till ägaren eller till polisen.
Och ja, tamdjur räknas som någons egendom. Det betyder att om man kör på en katt eller hund är man skyldig att kontakta ägaren eller polisen. Det gäller även om katten inte är chipmärkt – och långt ifrån alla är det, trots att det numera är lag.
Att bara köra vidare är inte bara hjärtlöst. Det är ett lagbrott.
Jag vill därför vädja till alla som kör bil: Om olyckan är framme – stanna. Titta efter hus i närheten. Ring polisen. Gör något.
För bakom varje katt finns en familj som älskar den. En familj som förtjänar att få veta vad som hänt deras älskling istället för att gå runt i dagar och ropa efter någon som aldrig mer svarar.
Anneli Jakobsson
Storebro