Martina Lingefjord är ny lördagskrönikör på Dagens Vimmerby och Dagens Hultsfred.
Det är en lördag i mars och jag springer upp för de tre trapporna till vår lägenhet.
Riiiiiiing, riiiiiing, låter telefonen. Precis när jag ska trycka på svara blir det tyst och jag hör bara mina egna andetag. Jag flåsar högt och måste liksom böja mig ner lite lätt. Rummet snurrar.
Då bestämmer jag mig – jag måste börja träna.
Aerobics? Provar några aerobics-steg i vardagsrummet. Höjer armarna och vevar Aerobics-aktigt. Ser ut som två fulla älgar som slåss. Slutar genast.
Boxning då? Test-boxar lite framför spegeln. Spänner ögonen i spegelbilden och gör en box i luften. Tar ett par coola steg fram och tillbaka på stället och känner mig faktiskt som Mikaela Laurén. Gör en luftbox till. Blottar tänderna i ett grin. Fullständig galning tittar tillbaka. Aaaaj, sträckte jag precis armen eller? Boxning är nog inte min grej ändå.
"Ni blev inga fotbollsproffs"
Vad gjorde man egentligen på gympan i skolan? Förutom att låtsas ha mens och göra självmål så att alla som spelade fotboll på fritiden blev helt galna (jag hade rätt ni blev inga fotbollsproffs, HAHAHAHA in your face!). Man… spelade brännboll! Brännboll är kul! Men det är jättesvårt ensam. I en fyra.
Och en gång varje termin tvingade gympamajen alla att hoppa bock och bryta fejset (hjälp!) på en plint.
Alla skrek HOPPA, HOPPA, HOPPA och när det blev ens tur så hoppade man helt vint och fastnade på mitten och hade svinont i venusberget resten av veckan. Nej, redskapsgymnastik är ABSOLUT INTE min grej.
Simning? För kallt. Spinning? För många svettiga rövar för nära ansiktet.
Fastnar för löpning
Jag funderar en stund innan jag bestämmer mig för löpning. Jag har ju faktiskt sprungit Tjejmilen även om det är nästan tio år sedan och jag kom i mål på en tid som knappast räknas som springfart, (1 h 16 min, heja mig) MEN ÄNDÅ! Jag har allt som behövs, det är bara att sätta igång. Så jag letar fram mina gamla löparskor och träningstights, svarta linnet och illgröna sport-behån.
Eftersom det är Narniavinter och fläckvis halka på alla trottoarer åker vi till gymmet på min killes jobb så att jag kan springa på löpbandet där.
Innan jag kan börja måste jag bara sätta upp håret. Och fylla på vattenflaskan. Och ta en bild i spegeln som jag kan lägga ut på Instagram. Det tar en stund innan jag får till rätt vinkel för när jag tar rakt framifrån ser jag helt bullig och lite grisskär ut, som Barbapappa inklämd i en svart helkroppskondom?
Och sen måste jag knyta upp skorna och knyta dom igen, hårdare. När jag tittar på klockan har det redan gått tolv minuter. Tolv minuter på gymmet och jag är inte ens lite trött. Det här går mycket bättre än jag trodde!
"Är det verkligen bra att andas så här?"
Nu. Nu sätter jag igång bandet! Klockan är exakt 18.50.
18.50 Äsch, jag struntar i uppvärmningen och trycker upp hastigheten till nio direkt. Det går jättebra.
18.51 Oj vad snabbt bandet rör sig. Jag börjar få jättemycket flås.
18.52 Är det verkligen bra att andas såhär… snabbt?
18.54 Nu måste det ha gått minst 18 minuter? Tittar på klockan. Tittar INTE på klockan mer.
18.56 Känner mig konstigt stel i ryggen. Böjer mig framåt istället för att springa helt rak i ryggen. Det är bättre. Springer lite som en ostbåge faktiskt?
18.57 Springa är… naturligt. Det har människan helt säkert gjort sedan urminnestider.
18.59 Jag är en stenåldersjägare på jakt efter mat. Kanin! Jag är en stenåldersmänniska på jakt efter kanin till middag och snart ska jag kasta mitt spjut och träffa så att det sprutar blod. Men usch, nej inget blod. Kanin… en sån där söt vädurskanin med långa öron, nej det går ju inte. Hare. Hare jagar jag. Och inget blod, tack.
19.02 Jag kommer närmare och närmare. Jag springer över den småländska marken med lätta steg, smidig som en gasell. Jag är verkligen precis som en gasell. En skadeskjuten gasell med tyngder runt vristerna. Förresten, gaseller finns väl inte i Småland heller, var lever gaseller egentligen? Okej, glöm gaseller. Fokusera. Jag är hon… Lucy? Jag är Lucy, apkvinnan, som jagar på… savannen (?).
19.06 Finns det hjärtstartare här? Om, jag menar NÄR, jag dör? Hallå, kom igen nu! Lucy dog inte av en liten löptur. Tror jag?
19.11 Sänker hastigheten till åtta. Nu är jag ganska säker på att jag nog dör. Det är 50/50 – antingen dör jag, eller inte.
19.14 Jag dööööööööööööör!
19.15 Jag är ingen jädra stenåldersjägare, jag är Bockstensmannens halta mormor och kan jag inte röra mig en millimeter till!
Jag trycker på stopp och stapplar av löpbandet. Jag faller ihop i en flämtande hög på golvet. Lätt yr och knallröd, som värsta stoppljuset, i ansiktet.
Det här gick ju riktigt bra. Jag dog inte! Heja mig.
Fast… brännboll ändå. Kanske skulle försöka få ihop ett lag?
Krönikör: Martina Lingefjord