Jag är en fönstertittare. Inte en sån med handen i byxan och flåsig andning – jag smyger inte runt i villarabatter och tittar in på folk som byter om för natten, herregud vad tror ni om mig, verkar jag så sjuk i huvudet?
Nej, jag tittar inte in. Jag tittar ut. Nyfiken i en strut tittar ut.
Helst tittar jag på A-traktorer eftersom jag hyser starka aversioner mot A-traktorer. Kan en A-traktor verkligen åka runt och sladda en hel natt? Kan en A-traktor göra detta vecka efter vecka utan att bli haffad av byns konstapel? Tänker jag ofta: fly mig en kartong med spik så gör jag slut på eländet?
Svaret på ovanstående frågor är ja.
"Jag vill ha liv och död"
Tro nu inte att jag vill veta allt om allt. Jag är totalt ointresserad av hur det ser ut i trädgården hos folk eller uppgifter från taxeringskalendern (gäsp), men låt mig öppna fönstret på glänt och höra ett fylletjafs och jag känner att lördagskvällen fått en guldkant. Jag vill ha liv och död i mitt smyg! Okej, kanske inte bokstavligt liv och död, men jag vill ha svallande känslor och återföreningar.
Och jag vill ha spänning. Med min fantasi är det inga problem. Om jag hör ett ljud i trappan efter klockan 23 tvingar jag min kille att gå upp och titta, helt förvissad om att någon säljer droger eller har kommit för att sätta en i yxa i vår dörr (mycket oklart varför någon skulle sätta en yxa i vår dörr).
En gång satt det faktiskt en okänd man i trapphuset och sjöng för sig själv. Vad ska vi göra, viskade jag med kaninpuls och släppte inte titthålet ett ögonblick. Jag ville ringa insatsstyrkan för detta var med 100 procents säkerhet en rånvåldtäktsmördar-maskin som bara väntade på rätt tillfälle att förgöra oss alla. När den lite mer rationella personen i hushållet gick ut och frågade mannen vänligt vad han höll på med visade han sig vara ett helt vanligt fyllo som gått vilse. MEN ÄNDÅ!
En köttgardin, med rätt att spana
I mitt tidigare liv var jag helt säkert en indian på prärien. Smygande Örnen eller nåt liknande var mitt namn. Inget undgick min skarpa blick när jag tassade fram på mina skinnmockasiner och röjde eventuella fiender. Nu är jag en kruk-indian gömd bakom en halvdöd kaktus men jag lovar - det är minst lika spännande som i mitt tidigare liv. Jag hänger i fönstret som en mänsklig gardin av kött. En köttgardin, med rätt att spana.
Är detta en störning? Finns det hjälp att få? Jag föreställer mig hur jag sitter en ring hos den lokala AS (Anonyma Smygare)-gruppen och det blir min tur efter Gunnar, Svea och Ingegerd.
”Hej, jag heter Martina. Jag lider av svår Smygomani. Jag vill absolut inte bli botad!”