"Om vinsten är det enda syftet med att tävla försvinner snabbt glädjen och ersätts istället av prestationshets. Till slut betyder vinsten så lite.", skriver Sara Åstrand. Foto: Stefan Härnström/Genrebild Bullerby Cup.
Detta är en krönika och skribenten står för åsikterna.
2017 röstade Svenska Fotbollsförbundet igenom att resultat och tabeller inte ska redovisas i barnfotboll. Tävlingsprocessen är fortfarande närvarande för barnen, men utan vuxnas värderingar eftersom det är vi som annars skapar tabeller och poängsätter. Mindre fokus på resultat och högre fokus på prestation leder till bättre sammanhållning i laget, utvecklingsmöjligheter och minskad stress och oro.
Under Bullerby Cup räknas således endast poäng för P13 och F13, men inte för fotbollsspelarna som är mellan 10 och 12 år.
På cupens hemsida står det ”Målsättningen med Bullerby Cup är att göra några dagar i Vimmerby så trivsamma som möjligt för spelare, ledare och supportrar. Därför satsar vi på och hoppas att fotbollen, spelglädjen, dramatiken, gemenskapen och alla nyfunna vänner skall vara det väsentliga.”
Under bevakningen av fotbollscupen blir jag smått irriterad över att det bara verkar vara funktionärerna som följer ledorden. Och barnen. Sen tar listan slut.
Jag tittar på en match där en av spelarna får ett litet slag och en förälder skriker ”det är bara att putta tillbaka”. Vi kan inte lära våra barn det. För inte nog med att det skulle resultera i att alla våra barnlag börjar spela som Argentinas lag i finalmatchen mot Spanien, utan det lär även barnen att de inte kan lita på regler utan måste ta saken i sina egna händer genom våld. I värsta fall tar de med sig det synsättet även långt efter att domaren har blåst av.
Matchen, som inte ens räknar poäng, går vidare och det går bra för det lokala laget. De gör flera mål samtidigt som deras målvakt skyddar varje del av det egna nätet. Det gör föräldrarna ännu mer högljudda. Det är klart att de är glada för att deras barn är duktiga och gör mål. Men även motståndarlaget påverkas av den höga ljudnivån och jag värderar dåliga vinnare längst ner i sportsammanhang.
Det blir mål igen och i samma veva hamnar en i motståndarlaget på marken, till ljudet av glädjerop.
”Kan ni lugna ner er? Det är fotboll och vi är barn” utbrister ett barn förtvivlat mot publikskaran. 11-åringen är mer mogen än vad många vuxna är.
Det är klart att det är roligt att vinna, jag har själv tävlat i idrotter som barn, men om vinsten är det enda syftet med att tävla försvinner snabbt glädjen och ersätts istället av prestationshets. Till slut betyder vinsten så lite. Man kanske till och med slutar fira vinsten, för den ska räknas som så självklar att allt annat är en besvikelse.
När jag pratar med barnen från det lokala laget efter matchen och frågar vad de ser fram emot de här dagarna så säger alla kort och gott: ”vinna”. Inte en enda säger ”ha roligt” eller ens ”att få spela mycket fotboll”. Och den inställningen till cupen har de inte fått på egen hand. Man kan ha fokus på prestation utan att vara resultatinriktad.
Det finns såklart mängder med undantag och föräldrar som hyllar sina barn hur det än går. Under dagarna har jag sett många barn som tröstats efter en förlust med mjuka ord om att det viktigaste inte är att vinna. Det ska även poängteras att det har blivit bättre gentemot hur det tidigare sett ut med föräldrahetsen. Men vi måste hjälpas åt att påminna dem som fortfarande inte förstått vad cupen handlar om. Glädje och gemenskap.