Först skulle landsbygden betala för underskottet i barn- och utbildningsnämnden. Därefter förskolan. Därefter mellanstadiet. Nu är siktet inställt på högstadiet – och både rektorer och lärare slår larm om förödande konsekvenser.
Säger kommunfullmäktige nej till BUN:s begäran i kväll är det en skymf mot eleverna med störst behov.
För en kommuns attraktionskraft är en kvalitativ skola den i särklass viktigaste faktorn. Ingen person vill flytta till en kommun där ens barn löper risk att hamna på efterkälken, där lärarna inte är utbildade eller där lärarna inte har resurser att göra sitt jobb.
Ännu viktigare blir det i en kommun där den kommunala skolan är föräldrarnas enda alternativ. Där föräldrar inte kan välja måste den kommunala skolan fungera.
Helt överens
Jag har snart tappat räkningen på antalet gånger som barn- och utbildningsnämnden står inför en nedskärning under den här mandatperioden.
Först ville man lägga ned landsbygdsskolor.
Sedan drog man in på personaltätheten i förskolan och skapade en av landets lägsta personaltätheter.
Man ställde in siktet på mellanstadiet – men lyckades få mer medel av kommunstyrelsen.
Nu är det högstadiet som gäller. 5,46 tjänster från Vimarskolan riskerar att försvinna – och de som är närmast verksamheten är helt överens om att en sådan förändring vore nådastöten för verksamhetens förutsättningar att följa lagen.
Får inte gå ut över barnen
Kommunfullmäktige har i kväll chansen att bifalla BUN:s begäran om 2,5 miljoner i extra stöd. I begäran motiverar man behovet med att grundskolan har fått 100 fler elever på två läsår – och att behovet av assistenter ökat drastiskt.
Det är ett mycket väl underbyggt krav om 2,5 miljoner extra i budget – men av någon outgrundlig anledning vill kommunstyrelsen ändå att fullmäktige ska säga nej.
Det går givetvis att peka på att kommunstyrelseledamöternas partikamrater i barn- och utbildningsnämnden inte har gjort sitt jobb – men missnöje politiker emellan får inte gå ut över barnens behov av hjälp.
Mitt förslag är ja
Det finns mycket att diskutera kring både kommunstyrelsens och barn- och utbildningsnämndens sätt att fördela sina resurser, om att samma problem flyttats fram och tillbaka och om den så kallade ”granskningen” av verksamheten.
Men i det här akuta läget är inte frågan ”vem har gjort mest fel?”
Frågan är: Ska kommunens barn få den hjälp de behöver och lagen kräver?
Kvällens beslut borde vara kommunfullmäktiges enklaste i år. Mitt förslag är JA.