“Blåsippan ute i backen står”, sjöng jag och cyklade uppför backen på väg till skolan. Efter mig cyklade pappa med lillebror i cykelstolen. Det fanns massor av blåsippor i den backen, så vi kallade den för “Blåsippebacken”, med barndomens enkla logik. I mitt minne är den jättestor, den backen, och det tog lång tid innan jag klarade hela. Skulle jag besöka den idag är jag säker på att den är jätteliten, eller om det är jag som är jättestor. Jag har inte sett den på säkert 25 år. Det finns en särskild magi med att ha vuxit upp på en plats och lämna den som 10-åring. Barndomen kapslas in. Minnena förtrollas.
*
Det fanns mycket blåsippor när jag var liten, jag kunde hela blåsippe-sången utantill. Men man fick inte plocka, den var fridlyst. Men de var många ändå. Kastanjer fanns det också. Sådär skinande, glänsande, magiska. Hur många som helst. För många. Tiden räckte inte till att plocka alla runda skatter. Bara en till, bara en till. Och pissmyrorna i skogen, plommonen i trädgården.
Sedan försvann allt det där. Det fanns inte några kastanjer i världen. Det fanns annat. Det fanns mopeder ett tag, en vespa genom skogen, och det fanns matteprov och discon och tuggummin på Statoil. Sen försvann det också, det fanns inga matteprov. Men det fanns annat. En stor stark, tunnelbanor, nätter. Känslor så starka att man svävade - ja, svävade. Känslor så starka att man drunknade. Söndagspizzor och barer med huskatter.
Men så häromdagen, så upptäckte jag dem igen. Kastanjerna. De har återvänt. Och plommonen också. Pissmyrorna i somras, och blåsippor (i alla fall en) härom våren. Kastanjer, så många och så skinande. Jag cyklar genom dem över asfalten, stannar inte upp, men märker att min skattletarådra fortfarande finns där. Jag måste stanna, måste plocka alla. Bara en till, bara en till. Men vad ska jag ha dem till? Det spelar ingen roll, de måste med. Det är en skatt.
*
Det sägs att en del lever genom sina barn på nå vis, att de vill att barnen ska uppfylla deras egna förlorade drömmar. Så vill jag inte ha det, det låter smutsigt. Men ja, jag får syn på saker igen. Smittas genom er av livet, lever genom er. Av saker som varit försvunna i säkert tjugo år. Saker som kastanjer och pissmyror och plommon. När jag saknar en stor stark och en katt på en bar, så måste jag påminna mig om det. Att det var härligt, att jag kan sakna det, men allt har sin charm. Och här finns kastanjer.