I en villa i Vimmerby syns följderna av Rysslands invasion av Ukraina. Det är torsdag morgon hemma hos Gunnar Legnegård och totalt sju personer, utöver Gunnar, turas om att göra sina morgonrutiner.
Barngråt, skratt och ukrainska ord hörs i villan.
– Det är lite te och kaffe nu på morgonen innan man kommer igång med dagen, säger Gunnar Legnegård som har varit och hämtat familjen i Karlskrona.
En situation Gunnar, som varit mycket i Ukraina de senaste åren, inte kunnat föreställa sig för bara några månader sedan. Men nu är det verkligheten som knackar på och då har Gunnar öppnat upp sitt hem.
Yulia Borvko och Olga Volosheniuk är båda i 40-årsåldern och trodde förstås aldrig att de skulle sitta i ett svenskt vardagsrum och prata med en lokaltidningsjournalist i Vimmerby, som den första av kanske många familjer som lämnat Ukraina för att hamna i Vimmerby.
– Vi trivs här. Det är skönt att vara här. Gunnar och mamma (Svitlana Shchekalo) har haft kontakt i flera år och han var och besökte oss i Ukraina förra året, säger Olga Volosheniuk som sköter kommunikationen på engelska med mig för sin, systern Yulia Brovko och deras döttrar Violeta och Annas räkning.
Männen är kvar
Familjen kommer från Vinnytsia, en stad med drygt 370 000 invånare cirka 30 mil från huvudstaden Kyiv. Deras män och pojkvänner är kvar i Ukraina och slåss för sitt land.
– Det är en fruktansvärd situation. Jag vet inte hur det kommer bli i Ukraina i framtiden, säger Olga Volosheniuk.
Har ni någon kontakt med era anhöriga som är kvar?
– Vi har kontakt med några, men det är svårt. Vi har inte kontakt med alla.
Hur var de sista dagarna i Ukraina?
– Det var väldigt svårt och jobbigt. Det var otäckt och vi hörde explosioner. Vi kunde inte stanna kvar.
De tog sig föst till Polen innan de kom med färja till Karlskrona och där Gunnar sedan mötte upp dem.
Vill stanna i Sverige
De säger att de är tacksamma för all hjälp Ukraina fått från andra länder och är glada för att ha tagit sig till Sverige. De återkommer flera gånger till att de vill komma igång att jobba.
– Jag jobbade på bank. Vi har små barn, men vill börja jobba så fort som möjligt, säger Yulia Brovko.
Döttrarna Violeta och Anna har redan fått börja på gymnasiet, vilket de verkligen uppskattar.
– Man måste ha något att göra. Vi vill stanna i Sverige nu, säger de.
Vad skulle ni säga till Putin eller Kreml om ni kunde säga något direkt till dem, frågar jag. De pratar med varandra på ukrainska och Olga Volosheniuk tar till slut ton.
– Att han är en dålig man. Och kanske också en galen man.
Vad hoppas ni allra mest på nu?
– Att kriget i vårt land tar slut.
HÄR kan du läsa hur Gunnar Legnegård ser på situationen.