Vimmerbybon Carina Johansson kämpar för att lösa jobb åt både Halil och Alkind Berisha.
För drygt 15 år sedan kom familjen Berisha från det som då av många benämndes som "forna Jugoslavien" till Sverige. Familjen bestod då av en mamma, en pappa och en treårig son.
När familjen utvisades från Sverige i november 2021 bestod familjen av ytterligare två barn, som hunnit bli 14 respektive tolv år gamla. Ingen av de hade någonsin varit i Kosovo – en stat som inte ens existerade när familjen kom till Sverige.
Men den 4 november för snart ett och ett halvt år sedan hämtade gränspolisen familjen i Vimmerby. Hoppet hade då varit ute ända sedan det definitiva utvisningsbeskedet kom i juli samma år.
"Omänskligt att göra så"
Familjen, som inget annat hellre vill än återvända hit, befinner sig nu i Kosovo. Men där ska de inte behöva stanna är Vimmerbybon Carina Johanssons bestämda uppfattning. Hon har engagerat sig väldigt mycket i familjens öde bland flera andra, inte minst Andy Sallova och Lennart Nilsson, där den senare kallats familjens svenska farfar.
– Jag kände dem inte från början, men blev involverad när de skulle utvisas. Sonen (Alkind) gick i skolan på högstadiet tillsammans med min dotter. Jag känner också Lennart och har inte kunnat släppa det. Jag tycker det är så fel och har man bara lite sunt förnuft, så förstår man att det här är helt fel. Flickorna är födda här och Alkind var bara tre år. De har inget med Kosovo att göra och kan inte språket eller någonting. I dag känner jag familjen väldigt väl, det är som min egen familj, säger hon.
Hon tycker också att det är fruktansvärt ur ett mänskligt perspektiv att utvisa någon först efter 15 år.
– Varför väntar man så länge? Det är omänskligt att göra så.
Hur försöker du påverka?
– Jag försöker samla in pengar åt dem. De har inga pengar förutom det som kommer in via insamlingen "Tio tomma händer". Den 5 mars ska jag medverka på loppisen i Folkets park. Det jag säljer kommer gå oavkortat till familjen. Jag försöker hjälpa dem på olika sätt, bland annat genom att prata och skriva om dem.
Har du själv kontakt med dem?
– Jag pratar med dem ett par gånger i veckan. De ringer till mig titt som tätt, men de säger inte så mycket. De kan inte gå ut och gör det bara om det är absolut nödvändigt. De har behövt flytta flera gånger med kort varsel.
"Får bara avslag"
När familjen utvisades väntade en fast anställning inom äldreomsorgen för Halil Berisha. Den anställningen finns inte kvar och Halil har sökt ett flertal jobb inom kommunen efter det.
En fast anställning skulle kunna bli avgörande för att familjen ska få återvända till Sverige.
– Han har sökt jobb inom omsorgen i Vimmerby, Södra Vi och Storebro men får bara avslag. Ingen vet riktigt varför. Hans kollegor vill ha honom och han är omtyckt. Jag ser ju när jag har skrivit något att flera av hans tidigare kollegor skriver och tycker att han ska jobba där eller där, men det har han ju försökt.
Carina fortsätter dock att jaga sysselsättning för både Halil och Alkind.
– Det är inget som är klart ännu, men jag har fått en kontakt och vi jobbar på det. Nu hoppas vi att det ska bli något positivt av det här och min kontakt är positiv, men man vet inget med säkerhet förrän allt är i hamn.
Känner du att chansen är större nu?
– Ja, så känns det. Migrationsverket har sagt att så fort man fått en tillsvidareanställning, så ska det vara löst. Då ska de kunna komma tillbaka. Så nu gäller det att få ett jobb. Jag hoppas verkligen att det ska lösa sig, men jag törs inte säga något. Man slits ju mellan hopp och förtvivlan. Halil fick ju frågan om en tjänst i äldreomsorgen som han tackade ja till innan de utvisades, men så backade någon. De trodde ju att ett muntligt avtal gällde.
Alkind: "Har det mycket svårt"
Carina upplever fortfarande, trots att lång tid har förflutit, att det finns ett stort engagemang för Berishas situation i närområdet.
– Det är väl inte på det sätt som det var i början, när tusentals skrev på protestlistor och det var stor manifestation på torget. Folk bryr sig men var och en har sitt. Korskyrkan gör ett stort arbete och jag tror att alla tycker att det är tufft och sorgligt att det här har hänt. Men jag kommer aldrig släppa dem och jag är envis, säger hon.
Så sent som för några dagar sedan var vår tidning i kontakt med familjens son Alkind Berisha, som snart är 20 år gammal.
– Vi är tacksamma att vi har hela Vimmerby som hjälper oss. Vi har det mycket jobbigt och svårt här. Mina systrar har varit utan skola i över ett år nu. Jag vet inte vad jag ska säga, men någonstans finns ett hopp att det blir ett jobb för mig och pappa någonstans, säger Alkind Berisha.
HÄR kan du läsa hur Robert Lindström, chef för bemanningsenheten, ser på situationen.