Det startade egentligen med att Joakim Svensson och Jonas Nilsson började prata lite löst om att bestiga Kebnekaise. Ryktet spred sig hemma i Södra VI, och till slut var det ytterligare fyra polare som hade hakat på; Mikael Klingstedt, Lars Milde, Andreas Dahlberg och Andreas Ingström. Ingen av dem hade någon som helst erfarenhet av ett liknande äventyr tidigare.
– Vi har laddat, planerat och sparat pengar i ett år. Det kanske inte blev lika mycket förberedelse som vi tänkt oss, utan vi har bara varit ute och gått med packning två gånger tillsammans. Den praktiska planeringen, som utrustning, färdväg och tider, har vi ändå varit noga med. Vi har haft en del träffar under året och planerat det, berättar Lars Milde.
Sträckkörde 156 mil
Strax efter lunch i söndags inleddes färden med minibussen norröver. Man körde nonstop de 156 milen och de sex grabbarna byttes om att köra. Vid åttatiden på måndagsmorgonen var man framme på parkeringen ett par mil från Kebnekaises fjällstation.
– Därifrån gick vi de 19 kilometerna till fjällstationen med 20 kilos packning vardera, berättar Milde.
Vandringen från parkeringen till fjällstationen, som ligger på 690 meters höjd över vattnet, är ganska plan och okomplicerad. De sista fem kilometerna öppnade sig dock himlen och det vräkte ner regn, så det blev en rejäl prövning.
– När vi kom fram väntade vi ut regnet innan vi slog upp våra tält. Under tisdagen avråddes det från att ta sig mot toppen på grund av dålig sikt, så den dagen tog vi som en återhämtningsdag.
Sex timmar till toppen
Marschen mot toppen inleddes i stället tidigt på onsdagsmorgonen. Efter uppstigning vid fyratiden var gänget i väg nån timme senare.
– Man tror det inte, men på vissa ställen är det brant som tusan. Från fjällstationen och upp till toppen hade vi bara varsin dagpackning – en ryggsäck med proviant, vatten och en förstärkningsjacka. Om man får slut på vatten finns det fina bäckar att ta vatten i på vägen upp, berättar Lars Milde.
Klättringen upp till toppen, från fjällstationen på 690 meter till Kebnekaises topp på knappt 2 100 meter över havet, tog ganska exakt sex timmar för killarna.
– Vi började gå runt klockan fem och var uppe strax efter klockan elva i onsdags förmiddag. De sista 300 höjdmeterna var riktigt tuffa med nollgradigt väder, snö och regn. Om det hade kommit tidigare så hade nog flera av oss avbrutit och sålt sin ryggsäck billigt. Självklart är man upprymd över att vara så nära, men man vet ju att man ska tillbaka också, och den färden är minst lika svår, berättar Lars Milde.
”Ruskigt brant”
De sista 50 meterna upp mot toppen blev ännu värre, med ren is under fötterna.
– Där fick vi ha stegjärn (en form av spikskor som klättrare sätter utanpå sina kängor). När vi äntligen nådde toppen var det jättedimmigt och vi såg absolut ingenting. Men det var kanske lika bra det, för det ska visst vara ruskigt brant där, säger Milde och skrattar.
Hur skulle du beskriva vägen till och nedför toppen?
– Jäkligt häftigt. Betydligt tuffare än man tror, men väldigt sammansvetsande. Vi gjorde det här tillsammans, och om det var någon som hade det tufft så fick han hjälp av de andra. Vi kämpade ihop och pushade varandra. Man ska komma ihåg att två av oss är över 50 år, med allt vad det innebär med onda knän, fötter och ryggar, men vi klarade oss ändå helt utan incidenter. Resan dit och tillbaka var magisk och mäktig – man känner sig väldigt liten på jorden.
Vad var jobbigast?
– Jag skulle säga nedfärden. Framför allt för ben och knän. Då hade man dessutom klättringen mot toppen i kroppen. Så när som på tio minuter tog det lika lång tid ner som upp – det säger ju en del. Mest psykologiskt jobbig var nog den berömda Kaffedalen. Den är tuff åt båda håll eftersom det går ner 300 höjdmeter, och sedan ska man ta sig upp lika mycket åt andra hållet.
Nu väntar nästa äventyr
När gänget till slut kom ner till fjällstationen igen på onsdagseftermiddagen, 11 timmar och 50 minuter efter man inledde vandringen mot toppen, valde man att ta helikopter tillbaka till parkeringen i stället för att gå de knappa två milen.
– Dels var man väldigt trött, dels sparade vi mycket tid. Väl framme avslutade vi med en härlig middag på hotellet, en god natts sömn och så frukost på torsdagsmorgonen innan resan hem inleddes. Vi räknar med att vara hemma runt 03-04 på fredagsmorgonen, berättar Lars Milde från minibussen utanför Gällivare.
Kommer ni att göra om detta äventyr eller något liknande?
– Nej, det blir inget nytt äventyr. Vi kommer nog att resa ihop igen, men då blir det definitivt inte Kebnekaise. Snarare all inclusive till solen, säger Milde, och flera skratt hörs i bakgrunden.
Men äventyren för de sex kompisarna stannar ändå inte på Kebnekaise, för redan på måndag är det dags för nästa äventyr för hela högen; den första arbetsdagen efter semestern. Väl så tufft det.