Annons:

Sök

Annons:

  • Författarsamtal med Folkesson och Wiman –

    Björn Wiman och Tove Folkesson besökte Astrid Lindgrens Näs för ett författarsamtal. Foto: Stefan Härnström

  • Författarsamtal med Folkesson och Wiman –

    Pekka Mellergård höll i författarsamtalet med Björn Wiman och Tove Folkesson.

Författarsamtal med Folkesson och Wiman – "Att söka någon som inte vill bli hittad"

På söndagens eftermiddag höll författarna Tove Folkesson och Björn Wiman samtal på Astrid Lindgrens Näs om sina nysläppta böcker. Båda handlar om relationen till deras respektive fäder. "Min farsa var kommunist" och "Den lyckligaste leken" tar upp temat pappor som har svårt att visa samhörighet.

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Evenemanget som var ett samarbete mellan Astrid Lindgrens Näs och Litteraturnod Vimmerby hade bjudit in publiken att träffa Ölandsförfattaren Tove Folkesson samt författaren och Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i ett samtal om deras böcker.

I vår tid kommer det många böcker där mer eller mindre kända skribenter gör upp med sina fäder; om känslokyla, missbruk, anknytningsproblem eller frånvaro.

Umgicks genom skidåkning

Björn Wiman sätter sig på trappan utanför Astrid Lindgrens Näs och börjar berätta om rundvandringen han fick i hennes barndomshem och att han håller henne som "Sveriges kanske viktigaste politiska författare". Han har nyligen haft ett föredrag på Senioruniversitetet i Stockholm om henne som opinionsbildare.

Björns nysläppta bok "Den lyckligaste leken" handlar om en utebliven och mycket bristfällig fadersrelation som han beskriver som generationstypisk.

– För oss som växte upp på 70-talet, när våra föräldrar skildes så betydde det i allmänhet att vi bodde med våra mammor. Pappan var en figur som dök upp var tionde, var fjortonde dag och avhämtade barnen för någon mer eller mindre pliktskyldig aktivitet. I mitt och pappas fall handlade ju det om att han lärde mig åka slalom.

Annons:

Pappor som lär ut

Han flikar in att han och Tove fick berättat för sig under rundvandringen att Astrid hade tre saker hon hade velat lära sig; vissla, spela orgeln på Näs och att lära sig åka slalom.

– Det var rätt omtumlande att höra och rätt typiskt att hon inte gjorde det för att hon kom in lite försent. Medans min pappa, som var född 1939 och uppväxt i arbetarklassen, kom i precis rätt tid i det moderna Sveriges utveckling för att tillägna sig de här fritidsaktiviteterna.

Björn och Tove ger beskrivningar av några generationer där många svenska pappor inte är den som byter blöjor, lagar middagar eller snyter barn. Det är heller inget som förväntas, eller kanske ens önskas av dem.

Pappan är föräldern som umgås genom att lära barnen sin kunskap; hobbyer, idrott, politik eller sina yrkeskunskaper och hur barnens faser av ilska, saknad, uppgörelse och acceptans är en följd av uppväxten. Tove Folkesson beskriver att det sättet kan vara en trygghet och bekräftelse för papporna.

– Jag tror de känner sig bekväma när de får lära en saker. Något som är otroligt värdefullt för dem och att de får känna sig meningsfulla. På ett annat sätt än mammor som kanske känner sig meningsfulla bara genom att umgås med sina barn.

Björn beskriver indelningen av "Den lyckligaste leken" som "60 procent om min pappa, 30 procent skidåkningens historia och tio procent om klimatet". Björn reflekterar en stund över miljöförändringarna och Astrid Lindgrens sagor.

– Vi går omkring här i Vimmerby under den vackraste dag våren ger. Man slås av vilket mirakel jorden är och ett av miraklen är ju snön på vintern. I Astrid Lindgrens sagor är det ju snöstorm här i Vimmerby och det är inte säkert att det kommer bli det så många gånger mer i framtiden. 

"Alla pappor verkar ha en grej"

Tove Folkessons roman "Min farsa var kommunist" beskriver en far, med rötterna i finsk arbetarklass, som även han saknas som vardagsförälder. 

– Min pappa är lite yngre, född -54. En generation senare kan man säga. Min pappa var ju politiskt aktiv, det var hans grej. Alla pappor verkar ju ha det att de har "en grej" som är viktigare än livet självt i princip. Det är politiken. Min pappa lever ju fortfarande men det är en lyrisk roman som kretsar kring temat.

Tove lyfter fram en mening från Björns bok som hon tycker beskriver förhållandet till papporna: "att söka någon som inte vill bli hittad" och kallar den för urberättelsen om de frånvarande papporna. 

– Vi har ändå den här drivkraften att söka dem och någonstans liksom komma till acceptans och insikten att de inte vill bli hittade. För att vi gärna vill tro att de vill bli hittade. Det är många som skriver böcker om pappor just nu. Det brukar vara intressant när många vill göra något samtidigt. Vi lever ju i en generation när vi ställer helt andra krav på papporna. 

Under eftermiddagen höll de båda författarna en samtalsstund inför publiken med Pekka Mellergård där de berättade om inspirationen och skrivandeprocessen. De talade även om de insikter de själva tycker de lärt sig och hur de vill vara som föräldrar. Evenemanget avslutades med möjligheten för publiken att träffa författarna och införskaffa deras böcker.

Annons:

Stefan Härnström

redaktion@dagensvimmerby.se

Annons:

Annons:

Kommentera

Kommentarerna nedan omfattas inte av utgivningsbeviset för www.dagensvimmerby.se.

Läs in fler nyheter

MEST KOMMENTERAT

Annons:

Annons: