Förskoleupproret har samlat tusentals över hela Sverige. Nu har Vimmerby en lokal grupp med över 100 medlemmar – och i dag lämnade man över ett 30-tal berättelser om arbetsmiljön i förskolan.
– Vi hoppas att politikerna ska förstå och ta oss på allvar, säger en av de pedagoger som tagit initiativ för upproret.
”Just nu handlar det om överlevnad, att ta sig igenom dagen och försöka uppfylla barnens grundläggande behov”.
”Jag har ont i huvudet, lite feber men det går nog ändå. Jag provar att åka till jobbet. Jag kanske mår bättre om ett tag. Jag vet ju att mina kollegor kommer få jobba häcken av sig om jag inte kommer. Vi har ju inga vikarier. Jag måste klara denna dag.”
”Förskoleverksamheten går just nu ihop för att vi pedagoger ställer upp, trollar med knäna och helt enkelt offrar oss själva. En ohållbar situation.”
”Har eskalerat”
Det är några axplock från de närmare 30 vittnesmål från förskolepersonal som cirka 20 medarbetare i dag lämnade över till barn- och utbildningsnämndens ordförande Lis Astrid Andersson (S). Totalt har Vimmerbygruppen på kort tid fått över 100 medlemmar.
Upproret är en del av den nationella rörelsen Förskoleupproret som samlat hela 22 000 underskrifter med krav på en bättre och mer likvärdig förskola. På nationell plan har i snitt sex vittnesmål per kommun samlats in. I Vimmerby har man kommit upp i 28 där pedagoger beskriver sin tuffa arbetsmiljö med bland annat stress, en känsla av otillräcklighet och en verksamhet som inte uppfyller lagens krav.
– Sakta men säkert har det gått åt fel håll ända sedan 2000. Jag brukar jämföra med mina föräldraledigheter och när man kommit tillbaka har det blivit sämre. Det har varit större barngrupper och mindre personal, säger en av de pedagoger som Dagens Vimmerby pratat med.
– Jag tycker att det har eskalerat under de två senaste åren. Det är för stora grupper och för lite personal. Framför handlar det om personaltätheten. Det är inte bra med stora grupper, men finns det inte lokaler så måste det finnas personal i barngrupperna, säger en annan.
”Inte märkt någon förbättring”
Pedagogerna i Vimmerby vittnar om en mycket hög arbetsbelastning.
– Vi som jobbar i förskolan sliter hårt för att barnen ska ha det bra, man viker sig tredubbelt och kommer en halvtimme tidigare för att barnen ska ha det bra. Man går till jobbet sjuk för att det ska fungera. Visst finns det bra stunder också, men det måste bli mycket bättre.
Efter kommunens minskning av personaltätheten 2016 sköt sjukskrivningstalen i höjden och de är kvar på en hög nivå. Vid senaste nämndssammanträdet låg sjukskrivningstalet inom förskolan på åtta procent.
Samtidigt har kommunen, enligt Skolverkets senaste statistik, återställt personaltätheten så att den i stort sett håller riksnivå. I Vimmerby går det 5,2 barn per årsarbetare.
– Vi har inte märkt av någon förbättring. Det är ingen som riktigt förstår de siffrorna, alla som jag pratat med känner att de inte stämmer med verkligheten. Alla upplever en pressad situation på sina förskolor.
Samlat över 100 medarbetare
Vittnesmålen i Vimmerby pekar främst på fem grundproblem:
- Pedagoger upplever stress på grund av stora barngrupper
- Det finns en känsla av stor otillräcklighet
- Vikariebrist
- Sjukskrivna pedagoger
- Svårigheter att leva upp till Läroplanen för förskolan
– Vi känner att vi vill göra något för att förbättra situationen på förskolorna i Vimmerby kommun. Vi har följt det nationella upproret sedan december och har hängt på det. Det känns som att vi fått med oss en hög andel av förskolepedagogerna i kommunen och vi är jättestolta över att vi fått in 28 berättelser. Vi har försökt att täcka alla förskolor i kommunen och det här upproret gäller både kommunala och privata förskolor.
Är det något som förvånat er?
– Tyvärr inte. Det är vår verklighet och vi ser att det vi upplever finns på andra förskolor också. Det handlar om stress, vikariebrist, svårt att utföra sitt uppdrag, svårt att få reflektionstid. Vi kan inte jobba enligt läroplanen, utan vi är mer tillbaka till barnpassning.
Vad vill ni uppnå med den här aktionen?
– Vi vill påverka politikerna och att de ska förstå. Det är det stora målet inför valet. Vi vill att politikerna får veta hur verkligheten ser ut. Vi har en stor tystnadskultur i förskolan, framförallt mot föräldrarna. Man berättar hur barnet har haft det, men går inte in i detalj på hur det varit för oss pedagoger. Man vänder ut och in på sig själv för att barnen ska ha det så bra som möjligt.
– Jag tror att det är en yrkesstolthet som vi har. Man vill vara lojal mot sin arbetsgivare och någonstans där blir det också fel.
”Kan inte gå på utflykt”
Det är förstås inte bara personalen som drabbas av den eftersatta arbetsmiljön. Det gör även barnen.
– Det är stora barngrupper och många relationer för barnen att hålla ordning på. Man får kämpa för att synas. Sedan kan man inte göra samma saker med barnen som vi gjorde förr. Jag vet förskolor där man inte längre kan gå på utflykt för att det är för många barn.
– Alla barn är olika. En del tar för sig och gör sin röst hörd, men det gäller att se alla. I första hand får vi fokusera på omsorgen om barnen, att de är mätta, att de har torra blöjor och så, men det vi vill är att ha en pedagogisk verksamhet utifrån läroplanen. Dit kommer vi inte så ofta.
Hur länge är den här situationen hanterbar?
– Nu försöker vi pedagoger göra något åt det och då lever man lite på det. Men vi vet inte hur länge man orkar. Många pedagoger är sjukskrivna och många andra funderar på sin framtid. Flera är inne på att byta bana och göra något annat. Jag tror inte gräset är grönare i någon annan kommun, utan det behövs en förändring i hela Sverige.
Fotnot: Hur nämndens ordförande Lis Astrid Andersson och kommunalrådet Helen Nilsson ser på upproret kan du läsa om här.