Vi är mitt uppe i insamlingen till Rosa Bandet. En period som betyder något alldeles extra för Anna Borgengren, Hultsfred, och Lena Larsson, Tuna.
– För oss är det inte bara en rosa rosett man sätter på jackan, utan det går till forskningen. Det räddar liv, säger Anna.
”Första gången jag verkligen grät”
Anna och Lena är kollegor på Albäcksskolan i Hultsfred sedan många år tillbaka, så de känner varandra väl. Båda är 46 år. De är även vänner och bildar padellag tillsammans när de spelat seriespel.
De delar också känslan av bottenlös oro över att ha drabbats av bröstcancer och vet båda hur det känns när hela livet förändras i ett slag.
– Det var första gången jag verkligen grät, när jag fick höra att även Anna fått bröstcancer. Då bröt jag ihop, berättar Lena. Dels för att hon är min vän, dels för att jag inte vill att någon annan ska behöva genomgå den här skiten.
Aggressiv och snabbväxande
Lena fick beskedet först, i juni 2023. Ett halvår efter genomförd mammografi upptäckte hon en knöl i sitt bröst, kollade upp det och fick ganska snabbt svar att det var bröstcancer. En aggressiv snabbväxande hormonell cancer.
– Det var dagen före min sons student. Sex dagar senare låg jag på operationsbordet på Västerviks sjukhus, så allt gick väldigt fort.
Minns du din första tanke?
– Just då, när jag fick beskedet, tänkte jag inte så mycket. Däremot när jag stod på studenten dagen efter beskedet. Jag var jättelycklig för att min sin tog studenten, samtidigt fanns tanken där ”kommer jag få uppleva mina två döttrars student?” Så det var väldigt blandade känslor. Jag kände att jag fick skjuta dem lite framför mig, för att fokusera på att göra studenten så bra som möjligt för min son, berättar Lena.
Anna har suttit tyst vid sidan av sin vän medan hon berättat. Nu kan hon inte hejda tårarna längre.
– Det berör mig fortfarande så starkt. Jag kämpar mer psykiskt nu, än när jag fick beskedet. Nu när allt kommit ifatt mig, säger Anna som fick sitt cancerbesked den 15 januari 2024.
Spred sig till lymfkörtlarna
Även Anna hade varit på mammografi något halvår tidigare. Eftersom Lena drabbats kändes det mer viktigt än någonsin.
– Då var allt bra. Senare hittade jag en knöl i bröstet som de tog prover på. Det visade sig att jag också hade bröstcancer. Man tror att alla har samma, men det finns olika sorter. Min heter HER2-positiv, en väldigt aggressiv sort.
Även för Annas del blev det operation snabbt och då hittades mer cancer i bröstet, och i hennes lymfkörtlar.
– Så det blev en ny operation två veckor senare där de tog bort alla lymfkörtlar utan en som var frisk och hela mitt bröst. För mig var det ett lätt val att ta bort hela bröstet i den här situationen. Just det har inte varit det jobbiga, om man säger så.
Vad har det betytt att ni haft varandra i allt det här?
– Jättemycket, säger Lena. Vi har pratat väldigt mycket i telefon, vi har ringt varandra så fort det varit något, vi har gråtit och vi har skrattat. Just att man kan känna varandras känslor har varit så betydelsefullt. Även om vi inte gått igenom exakt samma, så har vi funnits för varandra och kämpat ihop.
– Framför allt när det kommer till det psykiska måendet, som man känner att ingen annan kan förstå, så har det varit oerhört betydelsefullt att ha varandra, säger Anna.
Har mycket att bearbeta
De är fortsatt ett bra stöd för varandra. För även ”tiden-efter-cancer” är, som de säger, jävligt tuff.
– Man får ibland höra ”Nu är du cancerfri, vad härligt, nu börjar livet”, men det gör inte det riktigt. Vi har båda mycket att bearbeta, för det förstör en ganska mycket.
Anna fortsätter:
– Vi har båda reagerat på när folk säger ”Åh vad du är stark”. Man är inte stark, man är bara tvungen. Den inre kampen visar man inte. Jag blev folkskygg, jag orkade inte möta andras blickar.
Efter cellgiftsbehandlingarna har de strålats. Lena åkte till Kalmar 15 dagar i sträck, Anna hela 22. Det var förstås också en tuff period.
– Vi medicineras fortfarande. Lena i fem år och jag i minst fem, säger Anna.
Hur skulle ni säga att ni mår idag?
– Jag mår bra och jag kommer få uppleva min dotters student som är till sommaren och förhoppningsvis min yngsta dotters i framtiden, säger Lena. Man har fortfarande sina upp- och nerdagar, för allt kommer över en ibland. Och jag har fortfarande en rädsla kvar att det ska komma tillbaka. Det kommer jag kanske alltid ha.
– Jag får ändå säga att jag mår bra, men jag är sliten efter cellgifterna och mina behandlingar, säger Anna som fått de starkaste cellgifterna man kan få. Det sliter förstås på kroppen. Både Lena och jag äter antihormonell medicin, vilket gör att man hamnar i klimakteriet, så vi har fått de besvären också på köpet efter allt man gått igenom. Det känns i hela kroppen: leder, huvud, humör. Så det är mycket sådant att brottas med också, säger hon och det förstärker deras ord om att även ”tiden-efter-cancer” är jobbig.
Vad betyder Rosa Bandet-insamlingarna för er?
– Otroligt mycket. Vi vill belysa att det gör skillnad. Som vi sa, för oss är det inte bara en rosa rosett man sätter på jackan, utan det går till forskningen. Det räddar liv, säger Lena.
– Min cancersköterska sa att det kommer nya direktiv nästan varje vecka, nya mediciner och nya behandlingar mot illamående – vilket det inte skulle göra utan forskningen, säger Anna och berättar vidare att forskningen blivit direkt avgörande för henne, kan man säga.
– Medicinen jag fått är ganska ny. För några år sedan såg utgången helt annorlunda ut för de med HER2-positiv. Så forskningen har gjort att prognosen ser betydligt bättre ut, än vad den hade gjort om det inte hade forskats. Det är jag så otroligt tacksam för. Alla kan dock inte ta den, utan man måste ha ett starkt hjärta. När jag fick positivt besked, att jag kunde ta den, var det som ett lyckorus.
"De är väldigt restriktiva, det är jättejobbigt"
Vardagen har så smått börjat återvända. Även att den förstås inte är precis som innan. Efter att ha tappat allt hår båda två, har de nu fina frisyrer igen och de har återvänt till jobbet på Albäcksskolan.
– Vi har tagit tag i padeln igen och börjat spela serie, som vi gjorde innan vi blev sjuka. Naturligtvis var vi med på Nordic Wellness padelturnering under deras insamling till Rosa Bandet.
Vården betecknar Lena som cancerfri medan Anna ska fortsätta gå på kontroller en gång i halvåret, första den 21 oktober.
– De är väldigt restriktiva, det är jättejobbigt, säger Anna. Man vill ju att någon inom vården ska säga ”det här kommer gå bra”, men en läkare säger förstås inte de orden. Ingen kan ge garantier.
Hyllar sina familjer
Både Lena eller Anna har bara gott att säga om sjukvården, de kan inte nog berömma personalen som varit både otroligt stöttande och inkännande.
Så finns det förstås några personer som betytt något alldeles extra för dem under den här jobbiga tiden:
– Viktigast av allt har våra familjer varit. Vi hade verkligen inte klarat detta utan dem, de har varit fantastiska, säger Lena och Anna som även vill understryka vikten av att gå på sina screeningprogram.
– Hoppa inte över något besök på mammografin och känn igenom era bröst, är deras tydliga budskap till andra kvinnor.
Här kan du stötta bröstcancerförbundet.